Christer Barregren

Smeden och vad han hade att berätta “Längs paradgatan fram kom han ridande så präktig, så grann på sin vita häst. Solen sken på hans blänkande rustning; håret fladdrade för vinden. Minen var stolt och hållningen ädel. Och så präktigt belåten han var – så medveten om sin styrka, sin charm och sin skönhet. Alla på gatan stannade upp och vände sig om. ‘Han är nog en friare till prinsessan’, viskade de sinsemellan. ‘Ska han klara proven tro? Nog ser han stark och dugligt ut, men proven är hårda så hårda; många är de som har fått vända hem …’ “. Smeden skrattade sitt bullrande skratt och satte sig grensle över städet för att visa sina lärjungar hur friaren hade suttit på sin häst. “Nog ska han få visa vad han duger till”, sa han. “Jorå, prinsessan är så rädd att bli bortrövad av en drake. Den som vill gifta sig med henne måste kunna använda både lans och svärd och huvud – och det på samma gång! Och det är inte lätt! Och så har vi det avgörande provet, det som ingen känner till och...

I En gammal gumma kom vandrande stigen fram en trasig matta under armen. Ett, två! Ett, två! Skynda på! En storm var i antågande. Vinden rev och slet i granarna och kastade ner vattendroppar på gumman som tappert stretade på. Till slut kom hon fram till en stuga och knackade på. En ung fröken öppnade. Lilla fröken go och rar, sade gumman, får jag söka skydd här i natt, undan vind och regn, så är jag henne evigt förbunden och ska ge henne en stor gåva innan jag ger mig av. När morgonen kom gav gumman bort trasmattan till den unga fröken som tack för välfägnad och hugnad. Den är magisk, sa gumman. Den kommer att uppfylla alla dina önskningar. Men bara om de är goda. Så snart du önskar något ont slutar mattan att fungera. Lycka till! sa gumman och gick sin väg. Den unga fröken tog mattan till bäcken för att tvätta den. På den tiden tvättade man allting för hand, ty detta var mycket länge sedan. Vattnet var kallt och hennes händer blev röda och stela av kylan. Då funderade hon på vad...

Det var en gång en blå fågel som svävade över jorden. Himlen var hennes hem, och hon var lycklig där. Men hon kunde känna sig ensam ibland. Då flög hon ner till jorden och tittade på dem som bodde där. Just en sådan dag, då hon kände sig lite ensam, flög hon in under molnen och ut över en stor skog. Hon såg träd och berg och däremellan hus och små åkerlappar och ibland en människa eller ett djur. Ingen såg henne, för hon hade himlens färg och var snabb som vinden. De flesta kände endast en häftig längtan, en längtan som de inte kunde förklara, och vände sig drömmande mot himlen, för så känns det när en blå fågel flyger över ens huvud. Bara för vissa stannar längtan i blodet; för dem blir livet aldrig mera sig likt. Den blå fågeln tyckte att hon ägde hela världen. Och världen var en oändlig upptäcktsresa. Hon var så glad att hon inte märkte hur molnen tornade upp sig över henne och blev stora och mörka. Och när den första, tunga regndroppen träffade henne blev det tungt att flyga. ...

Herr och fru Gök var ute och samlade pinnar till sitt bo. Det var på den tiden då gökarna fortfarande byggde egna bon. Herr Gök tyckte det var jobbigt och trist att samla pinnar. Han satte sig ner en stund och tittade på en örn som sakta svävade förbi på himlen. “Tänk att få vara så där stor och stark”, sade han högt för sig själv. “Äsch, du är ju bra som du är!” sade hans fru. “Du är ju nästan perfekt, du.” “Jo, det är ju sant”, sade herr Gök och rodnade. En vacker dag var boet färdigt och fru Gök lade ett ägg på dess botten. “Sitt och ruva du så flyger och hämtar mat till dig!” sade herr Gök manligt och flög sin väg. Efter en stund fick han se två stora örnar som slog i luften. “Så här går det om man kallar mig gråsparv! ” tjöt den ena örnen och dängde till den andra örnen med sin vinge. “Gråsparv!” skrek den andra örnen och gjorde ett utfall med näbben. “Sa jag gråsparv? Jag menade blåmes!” Och så skrek de och slog så att fjädrarna rök. Herr Gök samlade ihop deras fjädrar o...

Det var en gång ett åskmoln som var större och starkare än alla andra moln på himlen. Han slog sig för bröstet och fnyste och mullrade och kastade blixtar på alla som vågade komma nära. “Jag är störst! Jag är bäst!” tjoade han och for runt på himlen i en väldig fart. Blixtarna ven och regnet föll. Det mullrade och slog så att hela jorden skakade. Åskmolnet var så stort. Han nästan tog upp hela himlen. Men så flög han ut över en stor sjö och där, under honom, där fanns ett annat moln, ett stort moln, ett åskmoln lika stort som han! Det slog sig också för bröstet och kastade hemska blixtar omkring sig – en konkurrent! Det tålde inte åskmolnet. Han tornade upp sig mot himlen. Han mullrade ur djupet från sin själ. Blixtar stod ut som stora taggar från hans panna. Han var fruktansvärd att skåda! Men det andra molnet var inte rädd. Han morskade också upp sig och blixtrade och mullrade nästan lika mycket. Ett ögonblick stirrade de på varandra. Och så – med ett avgrundsvrål kastade sig mol...

Två hundar vandrade landsvägen fram. Det var inga märkvärdiga hundar, två byrackor bara. Den ene var stor och stark och inte rädd för någonting. Han brukade utföra konster på gator och torg. Han kunde gå på bakbenen och joddla samtidigt. Och det är inte många som kan! Dessutom kunde han rulla runt och spela död fast han viftade på svansen. Han brukade göra stor succé. Som belöning fick han alltid något gott att äta, och de redde sig riktigt bra. Den andre hunden var mindre. Han vågade inte göra några konster. Han blev rädd av för mycket folk – och sprang ibland och gömde sig. Men han hade ett bra väderkorn och hittade alltid nånstans där de kunde sova om kvällen. På så sätt hjälpte de varandra. En dag tänkte den lilla hunden: Tänk om jag också kunde göra konster. Då skulle vi få dubbelt så mycket mat och bli dubbelt så mätta. Om jag bara vågade… Så hade han tänkt förut, men han hade aldrig vågat prova. Men just den här dagen var han nästan tvungen. Hans kompis var förkyld och k...

Det var en gång ett troll. Stort och fult var det. Han hade varit på marknaden och köpt godis. Nu högg han tag i en järnring på kajen, en sådan där som skeppen lägger fast i. Den kommer! skrek trollet och drog i ringen allt han orkade. Den kommer! skrek han. Jag känner att den kommer! Det var lördag eftermiddag. Fina herrarna var ute och gick med förnäma damer. Och herrarna hade stora cylinderhattar och vita handskar. Och dom sade ”gudag madam” och ”förtjusande väder vackert väder i dag” och såna saker, ty det gjorde herrarna på den tiden. Och damerna hade jättelika hattar och klänningar med spets, och dom promenerade fram och tillbaka med små pudlar och neg och gjorde sig till. Och dom sade inte stort mer än “oh” och “ah” hela tiden, ty så gjorde damerna på den tiden. Och trollet skrek: Den kommer! Den kommer! Ögonen rullade vilt och svansen slog i backen. Den kommer! skrek han och svetten sprutade ur öronen på honom. Kan han verkligen dra upp den, tro? sade herrarna som samlade...

Stackars herr Mus. Han är sjuk. Tur att han har en gumma som tar hand om honom. Hon ger honom vatten när han är törstig och matar honom med sked när han är hungrig. Och när han ska sova smeker hon honom på morrhåren, ty det tycker han om. Eller så sjunger hon en vaggvisa för honom eller läser en saga. Och då somnar han så skönt. Gamla fru Mus brukar säga till sin gubbe: “Min Lilleplutt, du är allt det finaste jag har här i världen.” Eller så säger hon: “Du är allt bra go, du!” Och då blir herr Mus glad, ty det värmer ända ner i tårna att höra ens gumma säga så. Så vårdar fru Mus herr Mus på alla de sätt, dag efter dag, tills han är frisk nog att stiga upp. Det går lite trögt när man legat i sängen så länge som herr mus. Först får man ett ben över sängkanten, och sen det andra, och sen går man. “Det är tack vare dig, min kära gumma,” säger han och tar några darriga steg mot öppna spisen för att värma sig. “Hade det inte varit för dig så hade jag legat till sängs ännu”, säger han. F...

Det var en gång ett troll som skröt om sin långa svans. Han sade att det var den längsta svansen i hela skogen, och ingen hade så lång svans som han. En dag tänkte räven spela honom ett spratt. Han sade: Hörru, trollskrälle! Din svans är lång, men ditt skryt är värre. Låt mig hjälpa dig. Jag kan dra ut svansen så den räcker sju varv runt skogen! Då får du en svans att skryta med. Troll gillar att kallas för skrälle, men för en svans som räcker sju varv runt skogen kan dom tåla en hel del, så trollet sade: Så dra ut den då, om du kan! Men om du misslyckas, då äter jag opp dig! Visst, sa räven. Håll fast i trädet där, med båda händerna, och så blunda! Det gör lite ont i början, men snart känner du inget alls. Då springer jag sju varv runt skogen. När jag är klar säger jag till. Trollet högg tag i en kraftig tall. Sätt i gång och dra! röt han. Inte titta! sa räven. Inte förrän jag säger till! Trollet blundade. Sätt i gång! fräste han. Räven började dra. Oj, vad han drog! Det gjor...

Pojken vrider sig av och an i sängen. Han har ont och kan inte sova. Han är sjuk och ligger på sjukhus. Finns det något värre än att ligga på sjukhus? Finns det något värre än att vara för trött för att stiga upp – och för trött för att kunna sova? Pojken tycker inte det. Det är fredag och klockan är fyra på eftermiddagen. Det betyder att hans föräldrar redan har varit och hälsat på honom. Det betyder att de inte kommer att hälsa på honom igen förrän i morgon. Han kommer att vara ensam hela dagen och hela kvällen utan att ha någon att prata med. Pojken är mycket sjuk. Han har ett eget rum, och en teve som han får titta på så mycket han vill. Egentligen har han det ganska bra – bättre än alla barn som måste gå till skolan varje dag. Så tänker han ibland. Han har en doktor som gör allt han kan för honom – och en sköterska kommer varje gång han ringer på klockan. När han kom till sjukhuset ringde han ofta i klockan för det var så roligt att någon kom varje gång. “Jag vill ha ett glas v...

Atlantens vågor är som jättelika monster! Dom stångas och slåss och ryter åt varann. Dom stegrar sig likt vilda hästar och kastar sig handlöst i vattnet. Dom rusar på kapp över havet och tävlar om vem som är störst och starkast. Mitt i detta kaos av ursinniga muskelvågor levde en liten snäll våg som blev knuffad hit och dit. Honom gillade havets måsar att sitta på och tala om ditten och datten, så som måsar gör. I går fick jag en sån hääär stor krabba! sa en mås och visa med vingarna hur stor den var. Äsch, det är väl ingenting! svarade en annan mås. Häromdan fick jag en krabba som var minst dubbelt så stor – men den smet! Den lilla vågen var sur för att måsarna alltid landade på honom. Dom andra vågorna retade honom och kallade honom för Måsapåg. Han tänkte att en dag skulle han bli större och starkare än alla andra – och då skulle dom få se! Dessutom gillade havets maneter att samlas hos honom för att tala om sant och sånt, så som maneter gör. O, du skulle ha sett vilken stili...

En vacker dag gick älgen omkring i skogen och skröt om sina stora horn. Jag är djurens konung! Ingen har så stora horn som mig! sa han. Och ingen kunde säga emot, ty han hade verkligen stora horn. Nu är det så att älgarna alltid tappar sina horn på vintern. Sedan växer dom ut igen på våren. Men det här var en ung älg, så han visste inte det. Visst hade han tappat hornen förut, men det hade bara varit otur, tänkte han, så det ska inte hända igen. Förra året hade han varit förkyld och nysit så hårt att hornen trillat av. Men i år är jag inte förkyld, tänkte han, så det ska inte hända igen. Och året före dess hade han tappat hornen då han stångade en dum ko som sa att han liknade en häst. Men den dumma kon hade flyttat till en annan skog, tänkte han, så det ska inte hända igen. Och så sprätte han med hovarna och knyckte på nacken kände sig väldigt nöjd med sig själv. Hej där, lilla mus! sa han till en liten skogsmus som råkade gå förbi. Vet du vem som är skogens konung? sa han o...

Det var en gång ett räddhågat litet bi som bodde i en bikupa tillsammans med hundra andra bin. Han var så rädd och ängslig av sig att han inte ens vågade gå ut. De andra bina strävade hela dagarna med att samla nektar från blommorna på ängen. Av nektarn skulle dom göra honung, och på honungen skulle dom leva under den långa, kalla vintern. Det var därför mycket viktigt att dom fick samlat ihop så mycket nektar som möjligt, och alla hjälpte till så gott dom kunde. Alla utom det ängsliga lilla biet, för han vågade ju inte ens gå ut. Han låg hemma på sin kammare hela dagen och slickade i sig god honung. Dom andra bina tyckte att han var en lat drönare, som inte ville arbeta, och det sa dom gärna så han hörde det. Men han var inte lat, bara rädd. Varje morgon vaknade han och tänkte att i dag skulle han minsann gå ut och ta världen med storm. Men så kanske det blåste just den dagen, eller regnade – och så blev det inget. När kvällen kom satt han i den stora salen och lyssnade på vad dom ...

Lyssna på sagan som radioteater. Sländorna som ligger där tillhör en art som bara lever en dag. På en dag ska dom hinna växa upp, hitta en partner och bli föräldrar – och när solen sjunker bakom horisonten ska dom dö. Och solen, den sticker redan sina första morgontrötta strålar över horisonten. Överallt i dom små äggen börjar sländorna sträcka på sig och gäspa stort. Sedan spricker äggen upp, ett efter ett, och sländorna klättrar ut. Dom vänder sig mot solen som värmer deras genomskinliga kroppar. Av solens värme får dom styrka och färg. Och snart kan dom flyga iväg. Men en slända ligger kvar i sitt ägg och sträcker belåtet på sig. Solen värmer så skönt på hans rygg, och han tycker det är alldeles för tidigt att stiga upp. Å, vad det är skönt att leva ändå! tänker han förnöjt och gäspar stort. Just då knackar det på äggets vägg. Det är hans syster. Ska du inte stiga upp snart? frågar hon. Alla andra har stigit upp. Ja, jo, strax! svarar han. Han sätter sig upp och gnuggar söm...

Det var en gång ett stort, vidsträckt land som hade ett stort, präktigt slott som ägdes av en stor, fet kung. I slottet fanns två prunkande trädgårdar där två stora får gick och betade varje dag. Det ena fåret gick och betade i en trädgård där det växte de finaste gullrosor. Hennes ull glänste som gyllene guld, och från hennes juver kom det sötaste gullrosvin. Kungen höll det fina fåret mycket högt och skämde bort henne på alla sätt. I den andra trädgården växte silverrosor, och där gick det andra fåret och betade varje dag. Hennes ull sken som det finaste silver, och från hennes juver kom det godaste silvervin. Kungen höll även det fåret mycket högt och skämde bort henne på alla sätt. Bakom slottet fanns en liten trädgård som ingen brydde sig om. I den växte bara maskrosor och ogräs. Där gick ett litet får och betade varje dag. Hennes ull var som rostig taggtråd, och från hennes juver kom en sur, illaluktande mjölk. Kungen visste knappt om att det lilla fåret fanns, och ingen brydd...

Sent en höst föddes en vinter som inte var som andra vintrar. När de andra vintrarna tävlade om att bli så kalla och snörika som möjligt, då ville den här vintern inte ha så mycket snö, ty då skulle skogens djur få svårt att hitta mat. Och inte ville han bli för kall heller, så bäckar och sjöar frysa skulle till is, ty då skulle djuren få svårt att hitta vatten. Nä, det här var en mild vinter. Lyckligast var han när han fick sitta vid sin damm i skogens mitt och drömma om våren. Ända sedan han varit en kall från norr hade vintern hört talas om den vackra våren som skulle komma. Han hade hört att fåglar kom flygande från andra sidan jorden för att se henne. Det sades att skogen träd blev gröna och att blommor sköt upp ur marken där våren gick fram. Alla blev glada när de tänkte på våren, men ingen hade blivit glad då vintern kom. De ville alla att han skulle flyga hem till norr igen. Det hjälpte inte att han blåste kalla vindar över nejden och spred frost över markerna och var en rik...

En gång för mycket länge sedan gick jag vilse i en stor skog. Just som jag undrade om jag någonsin skulle hitta vägen hem igen kom jag till en glänta där det fanns många vackra blommor. Djupt inne i den mörka skogen fanns en ljus glänta där det växte många vackra blommor. Där var den stilige Blåklocke som läste kärleksdikter – och den söta Viola som var förälskad i honom utan att våga säga något. Där var Blåklant som alltid sade vad han tyckte och tänkte. Och Vallmor som var så snäll och rar. Och herr och fru Prästkrage som blommorna gick till när de ville gifta sig. Och Timotejo som var musikant och Klöver-Klöver som kunde alla roliga lekar. Och många, många fler. En av blommorna var den lilla Smörblomma. Hon drömde om att bli lika lång som Solrosa. Solrosa vajade ovanför henne och var lika vacker som – ja, nästan som solen själv. Men hur Smörblomma än sträckte på sig så var hon alltid kortare och fulare. Det var hennes stora olycka. ”Vissa ska då bara klaga”, muttrade Blåklant...