Junker smedslärling

Smeden och vad han hade att berätta

“Längs paradgatan fram kom han ridande så präktig, så grann på sin vita häst. Solen sken på hans blänkande rustning; håret fladdrade för vinden. Minen var stolt och hållningen ädel. Och så präktigt belåten han var – så medveten om sin styrka, sin charm och sin skönhet.

Alla på gatan stannade upp och vände sig om. ‘Han är nog en friare till prinsessan’, viskade de sinsemellan. ‘Ska han klara proven tro? Nog ser han stark och dugligt ut, men proven är hårda så hårda; många är de som har fått vända hem …’ “.

Smeden skrattade sitt bullrande skratt och satte sig grensle över städet för att visa sina lärjungar hur friaren hade suttit på sin häst.

“Nog ska han få visa vad han duger till”, sa han. “Jorå, prinsessan är så rädd att bli bortrövad av en drake. Den som vill gifta sig med henne måste kunna använda både lans och svärd och huvud – och det på samma gång! Och det är inte lätt! Och så har vi det avgörande provet, det som ingen känner till och som ingen har klarat än…”

“Vad är det för slags prov?” sa en av lärlingarna.

“Jag sa just att ingen vet!” fräste smeden som inte tyckte om att bli avbruten när han talade. Det vill säga aldrig, för han talade jämt. “Vad står ni och hänger för!” skrek han sedan. “Nu är rasten slut! Sätt i gång och jobba bara, era slashasar!”

Så skrek han, sedan gick han till krogen för att ta sig ett glas öl. Och kanske fler ändå, för öl tyckte han om.

Smedslärlingen och vad han drömde om

En av smedens lärlingar hette Junker. Han var tystlåten och noggrann och var den ende som smeden inte vågade köra med. Denne lärling, Junker alltså, hade en dröm. Han drömde om att en dag gå upp till slottet och be om prinsessans hand. Och sedan skulle han göra proven och klara dem, och kanske skulle han klara det avgörande provet med …

Längre än så vågade han inte tänka, och inte vågade han gå upp till kungen och be om prinsessans hand heller. Inte för att han var feg, för det var han inte, utan för att han visste att det inte var någon idé. Kungen skulle bara skratta åt honom, och sedan skulle smeden reta honom. Och kanske skulle han drivas ifrån stan också, för han var ju bara en fattig smedslärling, och ingen skulle låta honom göra några riddarprov.

Så tänkte han där han stod i den mörka smedjan och slet. Men så tänkte inte den förnäme friaren prins Ahsram, han som smeden sett rida genom staden. Han hade blivit ståtligt mottagen av kungen, bodde i det största gästrummet och sköttes av kungens egen tjänarinna. Nu gick omkring och skröt för henne om hur lätt han skulle klara alla proven. Och det avgörande provet? Bah, det skulle inte bli några problem.

Det första provet och de andra

Dagen efter fick friaren göra sitt första prov. Han skulle visa hur duktig han var med sin lans. Kungen hade ordnat en riddarturnering och anmält sina bästa män för att kämpa mot honom. Prins Ahsram hade ännu inte träffat prinsessan, men han var säker på att hon tittade på honom i smyg, och han var fast besluten att göra sitt bästa.

Men det började inte så bra. Prins Ahsram åkte av hästen och föll i backen. Han svor och gormade och skällde ut alla i sin närhet.

“Det är ert fel!” röt han åt stallpojkarna. “Ni har inte förberett hästen ordentligt!” sa han. “Och du satte inte på min handske ordentligt!” skrek han åt tjänarinnan.

Resten av dagen gick bättre. Prinsen visade hur duktig han var på svärd och båge, och hade någon drake sett honom svinga sin stora klubba med spikar på – ja, då hade den nog sprungit där ifrån med svansen mellan bena.

Ja, resten av dagen blev verkligen lyckad, och prinsen trodde nog att han hade klarat alla proven. Men när kvällen kom och kungen höll bankett fick prinsen veta att han hade missat det avgörande provet.

Han blev så arg. Han hade minsann inte gjort något avgörande prov! Och hade han gjort det skulle han klarat det galant, för han var minsann inte vem som helst.

Han ställde till ett sånt rabalder att smeden inte kunde prata om något annat i flera veckor efteråt. Oj, o, oj, så det kan gå!

Vad prinsen inte visste var att tjänarinnan som han hade skrutit för när det gått bra och skällt på när det gått dåligt, det var prinsessan själv. Och det avgörande provet var hur friaren uppförde sig mot henne och andra.

Hur man behandlar de rika och mäktiga avslöjar inte vem man är. Det är hur man avslöjar de små och svaga som man visar sin rätta natur. Därför klädde prinsessan alltid ut sig till tjänarinna när en friare kom. Och hittills hade ingen behandlat henne väl.

Ett beslut fattas i hast

Smeden, han skrattade och skröt och talade om den förnäma prinsen som fått vända hem utan sin prinsessa. Han tjatade om det så mycket att Junker till sist fick nog.

“Nu du”, sa han, “är jag den som går till kungen och friar till prinsessan!”

Smeden blev så häpen att han blev alldeles tyst. Och det var precis vad Junker önskade, men har man sagt A får man säga B, och hade Junker kunnat resten av alfabetet så hade han nog fortsatt ända till Ö, för nu var han arg! Och med bestämda steg gick han till kungen och friade till prinsessan.

Nu visade det sig att Junker var en man med tur. Då prinsessan hade avfärdat Prins Ahsram som hade gjort så fint ifrån sig på turneringen (förutom då han föll i backen, men det kan ju hända även den bästa) så hade kungen blivit sur och grälat på henne. Och så kom denne Junker och friade, och kungen tänkte att om ingen förnäm friare duger åt prinsessan, så kanske den här duger istället.

Nu trodde ju kungen inte att Junker skulle duga – nej, aldrig i livet att en simpel smedslärling skulle duga åt kungens dotter, men en turné? kunde han ju ordna ändå! Och en bankett efteråt, förstås, med fem förrätter och femton efterrätter.

Så tänkte kungen, och så kom det sig att Junker fick göra proven.

Junker smedslärling på slottet

Liksom de andra friarna före honom fick Junker sova i det finaste gästrummet. En tjänarinna hade han som passade upp på honom, och den tjänarinnan var prinsessan, men det visste han inte.

Inte för att Junker behövde någon tjänarinna. Han var ju van att ta hand om sig själv! Han blev mest blyg och förlägen då hon frågade efter hans befallningar. Och då hon undrade om han ville ha badskum i sitt bad, så visste han inte vad det var. Och då hon frågade om han ville sova i pyjamas eller nattskjorta, så visste han inte heller vad det var. Och då brast hon ut i skratt…

“Du var mig en lustig figur!” sa hon. “Vem är du egentligen, och varför vill du gifta dig med prinsessan?”

Junker var glad att inte behöva befalla mer och han berättade för henne om sitt fattiga liv och dagliga slit.

Prinsessan lyssnade fascinerat på hans berättelse, för den var både ledsam och grym. Och hon förstod att trots att Junker var både tafatt och blyg i det vanliga livet, så var han en man som kunde klara den besvärligaste knipa när det väl gällde.

Och när Junker berättade varför han friade till prinsessan – ja, då rodnade de båda två.

“När jag kom till staden för första gången”, berättade han, “och jag inte kände någon alls, då var prinsessan den första jag såg. Hon kom ridande genom staden under den heta eftermiddagssolen, och hon hade en svart sjal runt sitt ansikte så att inget annat syntes än hennes ögon – men vilka ögon. Hon såg på mig, och hennes ögon både skrattade och sjöng. De liksom lyste om dem, liksom dina gör nu! I hennes hjärta bor inget ont, det förstod jag då, och jag kände att jag älskade henne och ville beskydda henne i hela mitt liv.”

Så sa Junker och prinsessan lyssnade och bevarade hans ord i sitt hjärta. Och det var nog tur det, för nästa dag skulle Junker slåss i turneringen, och han hade inte hållit i vare sig lans eller svärd, mer än i smedjan då han gjorde dem.

Turneringen och kungens bryderi

Det gick ändå bättre än väntat. Junker kämpade gott, och det märktes att han ägde både mod och styrka. Rida kunde han inte, och i backen for han så det small om det, men väl där, med båda fötterna jorden, så var han inte lätt att rubba.

Men var han någon drakdödare? Nja … med pilbågen gick det inte så bra. Men en klubba kunde han i alla fall svinga! Och det med besked ändå! Fast utan drake är det ju svårt att avgöra vad en man klarar av. Även den bäste och mest tappre riddaren kunde få stora skälvan när en drake dök upp, och den ynkligaste och mest föraktade kunde träda fram som den verklige hjälten – det hade man ju läst om i sagorna.

Nä, vare sig kungen eller hans rådgivare eller släkt och vänner och riddare och hovfolk och ministrar eller någon annan visste riktigt hur de skulle döma. Innerst inne var de nog alla glada att det avgörande provet fanns, för där var det bara prinsessan som dömde.

Så gick då dagen mot sitt slut. Turneringen vanns av en av kungens närmaste män, men Junker var inte långt efteråt. Och det var många som tog honom i hand och sa att han var en rejäl karl. Och det tyckte han om.

Banketten och hur det hela slutade

Banketten som följde var strålande. Kungen snålade inte på efterrätter eller förrätter, och inte heller på godsaker eller frukt. Men Junker, stackars Junker, han kunde inte få ner en bit.

Nu var det roliga snart slut, och tillbaka till smedjan kunde han inte gå, det förstod han. Där skulle smeden och de andra lärlingarna driva honom till vansinne med sina skämt. Så vad skulle han göra?

Han var så nedsjunken i tankar att han inte märkte hur prinsessan kom fram, fortfarande klädd som en enkel tjänarinna med en trasig mantel över sina axlar. Men som om en inre röst hade talat till honom tittade han upp och såg in ett par ögon som både skrattade och log.

“Jag får ta-acka”, stammade Junker fram och det blev alldeles tyst i salen. “Ta-tacka”, sa Junker igen, “för allt ni gjort för mig. Jag är säker på att då å-åren har gått och allt annat är glömt så kom- kommer jag fortfarande minnas er …”

“Det hoppas jag verkligen”, sa prinsessan och lät sin enkla mantel falla, och alla kunde se den magnifika dräkten som hon bar där under. “Det är till mig du har friat”, sa hon, “för det är jag som är prinsessan. Och alla prov har du klarat – även det svåraste: det att behandla sina medmänniskor med respekt, både i medgång och i motgång. Och mitt svar är ja! Jag vill gifta mig med dig!”

Kanske inte hela sanningen

“Ja, så gick det alltså till!” sa smeden och spottade i elden. “Junker lydde mitt råd och friade till prinsessan. Jag hade alltid sagt till honom: Junker, behandla dina medmänniskor med respekt! Ja, så sa jag! Men tror ni han har tackat mig för det? Nej, otack är världens lön!”

Smeden torkade en tår med sina svarta fingrar och spottade åter i elden så det fräste om det.

“Nå nu, era slashasar!” röt han sedan till sina lärlingar. Nu får ni minsann sätta igång och jobba igen – annars drar jag av på lönen!

Så gick han till krogen och tog sig ett glas, eller kanske två, det förtäljer inte historien.

---

Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com

---

Den magiska trasmattan

I

En gammal gumma kom vandrande stigen fram en trasig matta under armen. Ett, två! Ett, två! Skynda på! En storm var i antågande. Vinden rev och slet i granarna och kastade ner vattendroppar på gumman som tappert stretade på. Till slut kom hon fram till en stuga och knackade på. En ung fröken öppnade.

Lilla fröken go och rar, sade gumman, får jag söka skydd här i natt, undan vind och regn, så är jag henne evigt förbunden och ska ge henne en stor gåva innan jag ger mig av.

När morgonen kom gav gumman bort trasmattan till den unga fröken som tack för välfägnad och hugnad.

Den är magisk, sa gumman. Den kommer att uppfylla alla dina önskningar. Men bara om de är goda. Så snart du önskar något ont slutar mattan att fungera. Lycka till! sa gumman och gick sin väg.

Den unga fröken tog mattan till bäcken för att tvätta den. På den tiden tvättade man allting för hand, ty detta var mycket länge sedan. Vattnet var kallt och hennes händer blev röda och stela av kylan. Då funderade hon på vad gumman hade sagt. Kunde det stämma att mattan var magisk? Tänk om man skulle önska sig en piga som kan tvätta ochs täda och laga mat, tänkte hon. Och så önskade hon det, och i nästa stund stod det en piga bakom henne och frågade om hon behövde hjälp.

Mattan var magisk.

En månad senare var det vår i luften. Blommor blommade på marken och fåglar flög i luften. Och den fattiga stugan hade förvandlats till ett ståtligt slott. Överallt fanns det pigor som tvättade kläder och skurade golv och gjorde allt sånt som pigor gör. Där fanns också gårdskarlar som högg ved och en husmor som lagade mat i en stor ugn.

Och mat behövdes i mängder ty slottet hade många gäster från både när och fjärran. Alla var de unga, vackra och rika och hade inget bättre för sig än att rida från slott till slott och äta och dricka så länge det fanns något att äta och dricka kvar. Så gjorde man på den tiden. Det var, som sagt, mycket länge sedan.

Den unga fröken, som nu var en slottsfröken, hade gömt undan mattan bakom ett skåp. Det var för att inte önska sig något elakt av misstag och mista allt hon hade vunnit. Nu satt hon hela dagarna på en tron av guld och intervjuade friare som ville gifta sig med henne. Hon var ung och vacker och sagolik rik. Mer behövs inte för att friare ska komma sättande från hela världen och andra ställen. Trots detta var det ingen som dög. Prinsessan ville ha en riktig prins.

Hon visste hur en riktig prins var, ty hon kunde många sagor. Och så en dag, äntligen. Där kom han, hennes drömprins. Han var så förnäm att han inte behövde göra någonting själv. Han hade folk som tog på honom kläder på morgonen och andra som tog av dem på kvällen. Ville han inte gå blev han buren. Ville han ha en karamell så fick han det, även om det inte var lördag. Han behövde inte ens torka sig själv när han hade badat. Honom ville den unga fröken ha.

Snart var det dags för bröllop. Och vilket bröllop det skulle bli. Alla var bjudna och alla kom, även prästen, och det var tur, för det var han som skulle viga de unga tu. Och sedan skulle det bli fest i dagarna tre.

När den stora dagen var inne lekte den unga fröken och hennes prins kurragömma i ett av slottets många torn. Medan gästerna bänkade sig i det blå kapellet gömde sig prinsen bakom ett stort skåp. Det var något i vägen, och han drog ut en gammal smutsig trasmatta.

Den skola vi bränna i husmors stora ugn, sade han ty han tyckte om att elda saker, denne prins. Och så rusade han iväg.

Du skulle bara våga! skrek fröken och försökte rycka mattan ifrån honom.

Sedan började han att springa, och hon sprang efter. Och han sprang ner i köket och slängde upp luckan till stora ugnen och skulle just slänga in mattan då den unga fröken fick tag i den och skrek: ”Jag önskar att du förvandlades till en padda, här och nu!” Och vips blev prinsen en padda.

I samma ögonblick ångrade hon sig och önskade att han skulle bli människa igen, men det gick inte. Hon hade önskat en elak önskan och mattan vägrade att uppfylla någon mer önskan, precis som den gamla gumman hade sagt. Hon försökte hon kyssa paddan. Då skulle han kanske bli en prins igen, men paddan hoppade ut genom ett fönster och försvann.

Och så gjorde alla hennes gäster. De hoppade ut genom fönster och dörrar sprang så fort de kunde därifrån. Snart var hon ensam kvar. Ensam vandrade hon genom de tomma salarna och grät och kramade sin matta.

Till slut lade hon sig på sin säng och somnade, och när hon vaknade var hon åter i sin fattiga stuga. Allt hon hade önskat och fått var borta för alltid.

II

Det är svårt att vara fattig, och ännu svårare för den som varit rik och unnat sig allt. Hur skulle hon kunna arbeta på åkern igen och tvätta kläder i den kalla bäcken och mala mjöl och laga mat helt ensam, hon som hade haft allt?

Den stackars fröken låg mest i sin säng hela dagarna och suckade djupt och tyckte synd om sig själv. För att få pengar till mat sålde hon det lilla hon ägde, och snart hade hon inget annat än den gamla mattan kvar. Till slut var hon tvungen att sälja den med. Hon gick från gård till gård och frågade om någon ville ha den, men vart hon än kom fick hon nej.

Till slut kom hon till en stor stad. Även där gick hon från dörr till dörr som en tiggerska, och ju längre hon gick desto fattigare blev husen. När hon kom till det fattigaste huset av dem alla öppnade en blind gammal man, och äntligen fick hon sin matta såld. När det var gjort kände hon sig lättare till sinnet och kunde gå hem igen, försonad med sitt öde.

Den gamle mannen hade inte mycket glädje kvar i sitt liv. Hans fru var död sedan länge. Hans blindhet gjorde att han inte kunde arbeta. Han satt hemma och tänkte på den gamla tiden, då världen gick att förstå. Nu satt han med mattan i sitt knä och visste inte att den var magisk, ty det hade fröken inte sagt.

Han tyckte om mattan, ty den var gammal som han. Han smekte den med darriga händer och önskade att han kunde se hur den såg ut. Sedan satt han länge och bara såg på mattan innan han förstod att han faktiskt tittade på den, att han faktiskt såg den! Han hade fått sin syn tillbaka.

Nu följde en munter tid. När den gamle mannen förstod vad mattan kunde göra gick han ut på stan och önskade tillbaka sin barndoms stad. Bort med de stinkande automobilerna. Fram med hästar! Inga fler ångbåtar. Åter syntes master svaja vid havet; sjömän sjöng sjömanssånger till taktfast rodd och seglen slog i vinden. Fabriker – bort. Höghus – bort. Gator av sten, vilket påfund. De försvann i ett huj och tillbaka kom stigarna där man kunde gå utan skor och känna doften av gräs.

Hela dagen gick han genom staden och önskade den tillbaka så som den varit innan allt blev så fel. Till slut kom han fram till ängen där musikanter spelade fiol och ungdomar dansade, och där hade också han dansat en gång i sin ungdom, tillsammans med den vackraste kvinnan som fanns, hon som sedan blev hans fru.

Han försökte önska henne tillbaka, men det kunde inte mattan hjälpa honom med, och hans sorg var stor.

Och där fick han se alla de som hade förändrat hans stad och gjort den blå himlen svart av rök. Där gick de, alla affärsmän och direktörer med sina stora magar. Nu gick de vilsna omkring och visste inte vad de skulle göra.

Läraren skrattade gott åt dem, men när han fick se borgmästaren själv så kunde han inte hålla sig längre. Han önskade att borgmästaren skulle jagas ut ur staden av alla kor, hästar, grisar, fåglar och alla andra djur som inte fick plats i den moderna staden.

Och skrattande såg han borgmästaren bli stångad och sparkad och hackad och jagad ut ur staden. Sedan såg han inget mer.

Nu fick den gamle mannen lära sig att allt man fått, äger och har kan tas ifrån en, även om man har en magisk matta.

Allt han hade önskat och fått försvann i ett nafs. Nu hörde han automobiler stånga och grymta, svart sot fick hans hals att stocka sig. Alla fick åter bråttom och stressade fram på stenbelagda gator. Borta var gräset under hans bara fötter, borta var musiken och fåglarnas kvitter. Han gick som bedövad hem och knuffades av alla som hastade förbi och tyckte att han var i vägen, gamle gubben…

När han äntligen hittade hem slängde han ut allt han ägde på gatan och skulle tända eld på det då en ung snickare kom förbi. Han frågade om han fick ta mattan. Han skulle sy en rock av den, sade han, ty han hade inte råd att köpa en.

Den gamle mannen berättade hela historien och frågade sedan om snickaren var säker. ”Ja, käre far. Jag ska bara önska goda ting”, sade snickaren och då fick han mattan. Sedan lät han en sista önskan gå i uppfyllelse för mannen som varit så snäll och gett honom matten. Sedan gick han vidare.

Han letade upp den fattiga torparfröken och fick höra hela hennes historia. Även hon fick önska sig en sista sak innan han gick vidare. Han hittade den gamla gumman som sålt mattan till torparfröken. Och hon berättade vem hon hade köpt den av, och så gick han vidare och träffade alla som ägt mattan. Alla berättade vad de varit med om, och alla fick önska sig en sak till innan han gick vidare.

Så gick han vidare, djupare och djupare in i skogen. Och varthän mattan hade gått fram där gick också han. Kanske besteg han de högsta bergen, kanske seglade han över de djupaste hav. Resan blev lång, och han lärde sig allt det goda och allt det onda som människor kan göra och blev på så sätt en vis man.

Inte en enda gång önskade han något för sin egen räkning. Och aldrig önskade han en annan varelse något ont.

Till slut var mattan så sliten att den knappt höll ihop, och då hittade han en köpman som berättade att han köpt den av trollen som bodde i bergen.

Trots att en stor storm var på väg gav han sig upp i bergen och hittade trollens grotta. Väggarna var täckta av mattor vävda med doe mest fantastiska bilderna. Det var sagor med drakar och prinsessor, slott och paddor och troll och allt som går att hitta i sagans underbara värld.

Han trängde djupare in i grottan, och allra längst där inne satt en gammal gumma och vävde.

III

En mer eländig gammal gumma hade snickaren aldrig sett, men hennes hörsel var god och utan att vända sig om sade hon till den unge mannen:

Var rädd om dig. Storm är på väg, och då kommer trollen snart. När de hittar dig så slänger dig i grytan och äter dig till kvällsmat.

Det ska inte hända, sade han käckt. Jag ska nog ta mig härifrån. Och du får följa med, om du vill. Jag undrar bara om du har gjort det här mattan? sade han och sträckte fram mattan.

När gumman tog den började hon att gråta. Hennes tårar föll på mattan, och mattan började smälta och rinna över hennes händer. Och hennes händer förvandlades och blev unga.

Från händerna ut i armarna och över hela kroppen spred sig förvandlingen. Snart stod en strålande ung kvinna framför den unge mannen, och hon log med hela ansiktet.

Nu, sade hon, kan vi rymma, och fort – innan trollen kommer! När vi är säkra ska jag berätta allt för dig.

Och den unga snickaren tog henne i handen och de sprang. De sprang och sprang. Bort från trollen! Bort från grottan. Bort från bergen där hon suttit fången i så många, långa år – böjd över sin vävstol.

När de vilade i en glänta berättade hon sin sorgesamma historia. Hur hon hade vävt den magiska mattan för att rymma, men trollen hade tagit den ifrån henne.

Trollen hade börjat önska sig saker, allt sånt som troll vill ha, men de önskade bara elaka saker, och då slutade mattan att fungera. Då hade de sålt mattan till en köpman – och aldrig hade hon väl trott att den skulle komma tillbaka och rädda henne.

Och hon berättade hur hon åldrades tio år för varje år som gick i trollens fuktiga grotta, och hur hon än försökte så lyckades hon aldrig göra en magisk matta igen, ty trollen lät henne inte gå ut och samla fler magiska örter.

De besteg de högsta bergen och seglade över de djupaste haven. Resan blev lång, och de lärde känna varandra både utan och innan, och deras kärlek växte.

När som äntligen kände sig säkra för trollen slog de sig ner för gott, och med det lilla som fanns kvar av mattan önskade de en sista önskan – att alla som en gång ägt den skulle komma på deras bröllopsfest.

Och visst kom de, alla utom trollen förstås. Den gamla gumman kom. Den gamla gubben kom. Den unga fröken kom. Alla kom! Festen blev lyckad, och alla var så glada att de kunde knappast önska sig något mer.

---

Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com

---

Den blå fågeln

Det var en gång en blå fågel som svävade över jorden. Himlen var hennes hem, och hon var lycklig där. Men hon kunde känna sig ensam ibland. Då flög hon ner till jorden och tittade på dem som bodde där.

Just en sådan dag, då hon kände sig lite ensam, flög hon in under molnen och ut över en stor skog. Hon såg träd och berg och däremellan hus och små åkerlappar och ibland en människa eller ett djur.

Ingen såg henne, för hon hade himlens färg och var snabb som vinden. De flesta kände endast en häftig längtan, en längtan som de inte kunde förklara, och vände sig drömmande mot himlen, för så känns det när en blå fågel flyger över ens huvud. Bara för vissa stannar längtan i blodet; för dem blir livet aldrig mera sig likt.

Den blå fågeln tyckte att hon ägde hela världen. Och världen var en oändlig upptäcktsresa. Hon var så glad att hon inte märkte hur molnen tornade upp sig över henne och blev stora och mörka. Och när den första, tunga regndroppen träffade henne blev det tungt att flyga.

Hon försökte komma ovanför molnen, men regnet tryckte ner henne, och snart kom hagel. Hennes vingar blev trötta. Hon försökte hålla sig uppe, men marken kom allt närmre. Till slut törnade hon emot ett träd och föll till backen. Där blev hon liggande. Haglet misshandlade hennes arma kropp och tryckte ner henne i leran, och hon kunde inte komma upp.

När molnen drog bort kunde hon se den blå himlen över de mäktiga träden. Hon försökte sträcka sina vingar mot solen men kunde bara röra den ena. Den andra gjorde hiskeligt ont. Den var bruten. Hon skuttade fram längs marken och försökte få fäste i vinden, men det gick inte att lyfta. Den skadade vingen släpade hjälplöst efter.

Snart gick det mot kväll. Nattens jagande djur började röra på sig bland trädens skuggor. Den blå fågeln fruktade för sitt liv och visste inte vad hon skulle göra. Då fick hon syn på en uggla som satt på en gren och såg yrvaken ut.

“O, fru Uggla”, bad hon, “hjälp mig! Jag hör egentligen inte hemma här!”

“Såja, lilla barn”, gäspade fru Uggla. “Vi kan alla känna så ibland, men man måste lära sig att ta livet för vad det är.”

“Men du förstår inte”, pep den blå fågeln som började bli rädd på allvar. “Jag hör faktiskt inte hemma här. Om du vill ge mig en hjälpande hand kan jag nog flyga hem på bara en vinge.”

Men Ugglan ville inte ge den vingbrutna fågeln en hjälpande hand.

“Pytt!” sa hon. “Det var minsann ingen som hjälpte mig då jag missade en mus och flög rakt in i en stor höbal. Var fanns du då? Inte hjälpte du mig minsann! Nej, du får allt klara dig själv – precis som vi andra!”

Så den blå fågeln fick ingen hjälp. Hon gick djupare och djupare in i den mörka skogen. Den brutna vingen släpade i backen, och hon letade sig fram genom ris och buskar och över leriga stigar. Snart var hon inte blå, utan grå av all lera och jord som hon hasade fram igenom.

Efter en stund fick hon syn på en ekorre.

“Fröken Ekorre”, bad hon, “kan du hjälpa mig? Jag har brutit en vinge och hamnat lite snett.”

“Såå”, sa den gamla fröken Ekorre och tittade strängt på den smutsiga fågeln. “Vad har du gjort då? Bekänn nu! Annars kan jag inte hjälpa dig!”

“Jaa, jag vet inte om jag har gjort något fel direkt”, sa den lilla fågeln blygt. “Jag kände mig lite ensam och så flög jag för nära jorden. Jag menade inget illa.”

“Å, pytt!” fnyste Ekorrfröken. “Så där säger de alla, och sedan kommer de till mig för att få medlidande. Ni fåglar ni tror att ni är något – bara för att ni kan flyga. Nå, lär nu hur vi andra har det. Kryp du på backen, du. Det får jag göra. Och ingen tycker synd om mig för det!”

“Jag skulle kunna tycka synd om er, om ni bara vore lite snäll”, sa fågeln.

Men Ekorrfröken blev rasande.

“Jag behöver ingen som tycker synd om mig!” tjöt hon. “Jag klarar mig själv! Det har jag alltid gjort! Så det så!”

Och med ett stelbent skutt var hon borta. Den blå fågeln var åter ensam. När hon flög på himlen var hon också ensam, men då hade hon klarat sig själv. Då hade hon varit lycklig och fri och kunde flyga vart hon ville. Nu var hon bunden vid jorden och beroende av andra, men ingen ville hjälpa henne. Och hon hade aldrig känt sig så ensam i hela sitt liv.

Så vandrade hon genom skogen. När det blev natt gömde hon sig för de vilda djuren. När det blev morgon fortsatte hon att gå. Den ena dagen följde på den andra, och himlen syntes henne så nära, som om hon bara hade att sträcka ut vingen för att nå den, men himlen var ouppnåelig.

Det började bli kallt. Hon visste att vingen skulle behöva flera månader för att läka och att vintern kom med kyla. Utan hjälp kommer jag att frysa ihjäl, tänkte hon. Men så fick hon syn på en stuga. Hon hade aldrig bett en människa om hjälp förut. Kanske var de snällare än djuren? Hon gick fram och pickade på dörren. En gammal gubbe med grått skägg öppnade.

“Vad vill du då, min lille vän?” frågade han.

“Jag behöver skydd för vintern”, sa fågeln. “När våren kommer och min vinge läkt kan jag ge mig av igen. Men får jag inget skydd för vintern kommer jag aldrig se våren igen.”

“Ja, ja”, sa gubben. “Jag har en fågelbur som du kan få bo i, men du måste stanna där så länge du lever och sjunga vackra sånger för mig. Annars får det vara.”

“Hela livet!” ropade fågeln. “Men då får jag ju aldrig mer se himlen! Och aldrig flyga igen …”

“Kanske inte”, sa gubben, “men du får i alla fall leva. Nå, hur blir det? Hur vill du ha’t?”

“Jag ska bo i din bur”, sa fågeln, “och jag ska sjunga för dig, men det blir inga lyckliga sånger, för lyckan bor inte längre i mitt bröst.”

“Så mycket bättre!” sa gubben. “Lyckan är bedräglig. Ena stunden har man den, i nästa stund är den borta. Du får det bättre utan den. Den som aldrig är riktigt lycklig kan heller aldrig bli riktigt olycklig, förstår du. Det är så man måste tänka för att kunna leva här på jorden.”

Men den lilla fågeln ville inte förstå. Hon ville inte leva som en levande död, men hon skulle göra det tills våren kom och vingen läktes. Sedan skulle hon fly.

Så blev hon då satt i bur. Den gamla gubben hade många djur i olika burar. Ingen av dem såg riktigt ledsen men ingen var heller riktigt glad.

“Man vänjer sig!” förklarade en gammal råtta som suttit i bur i sju år. “Jag tänkte bara stanna över vintern”, förklarade han, “men man har det bra här, man får mat och behöver inte tänka på någonting. Det går an.”

“Kan vi inte hjälpas åt att rymma sedan, till våren?” undrade fågeln.

“Äsch, det blir snart vinter igen”, konstaterade en grävling matt och vände sig på sidan.

“Och det är inte så roligt på våren heller”, fyllde en gråsparv i, “bara en massa jäkt och slit!”

Så sa de alla. Ingen ville rymma, men älskade inte att bo i bur heller. De visste inte längre vad de ville. Den enda som ville fly var en liten gräshoppa. Han hade brutit benet samma sommar och inte bott så länge i bur. Med honom kunde den fågeln tala om den blå himlen, och tillsammans smidde planer på flykt.

När de andra djuren hörde dem tala fick de en längtan som de inte kunde förklara men som fick dem att drömma sig bort. De tyckte inte om att känna så. Det fick burarna att kännas för små, maten för torr och livet för trist. Men de ville inte ändra på någonting. Det var för jobbigt. Därför ville de inte heller tänka på världen utanför.

“Vi tänkte också fly en gång”, sa de, “sedan blev vi äldre och mognare och insåg att vi har det bra som vi har det.”

Då slutade den blå fågeln och gräshoppan att tala om flykt så att de andra hörde det.

Så gick vintern och den blå fågeln satt i sin bur och sjöng sorgsna sånger för gubben med det gråa skägget. Gubben satt och tittade på snön som föll utanför hans fönster och berättade att även han hade vandrat sorglös och fri över alla världens länder en gång, men sedan hade han blivit gammal och trött, sa han, och slagit sig till ro.

“Längtar du aldrig tillbaka till den fria tiden?” undrade fågeln.

“Jo, visst gör jag det!” sa gubben. “Ibland. Men man kan inte flacka omkring och inte veta vad man vill. Någon gång måste man slå sig ned och göra någonting, bli någonting.”

Så sa han, och så fortsatte han att titta på snön som föll. Fågeln och gräshoppan fortsatte att drömma om sin flykt. Och så en dag kom chansen. Våren stod för dörren och gubben skulle storstäda. Han öppnade alla fönster och dörrar och började damma och skura. Allt det unkna och instängda från vintern skulle sopas ut. Han öppnade dörren till fågelns bur och skulle lägga in ren sand – och då, då flög hon ut.

Hennes vinge var frisk och stark och livet pulserade i hennes tunna kropp. Hon flög på gubben, klöste honom i ansiktet och jagade ut honom i skogen. Sedan flög hon runt och öppnade alla burdörrar.

“Fly!” ropade hon till räven. “Fly!” ropade hon till Gråsparven! “Fly, Grävling! Fly, Igelkott! Och fly Råtta!” ropade hon, och alla sprang ut. Själv tog hon gräshoppan på ryggen och skulle flyga med honom till friheten. Men utanför dörren väntade en underlig syn. Där satt alla djuren och surade. Och gubben också.

“Vi vill inte fly!” sa Grävlingen.

“Jag är rädd!” pep Igelkotten och frös till.

“Huskatten försökte äta upp Råttan!” sa gubben. Det är ditt fel. De har alltid varit vänner innan.”

“Vad är det med er?” utbrast fågeln. “Har ni glömt bort att ni är fria djur?”

“Vi vill inte vara fria djur!” sa grävlingen. “Det är alldeles för arbetsamt.”

“Vem ska ge oss mat för dagen?” undrade de. “Och vem ska skydda oss mot vintern och mot alla skogens faror? Nä, då har vi det bättre som vi har det!”

Djuren gick in i sina burar, och gubben fortsatte med sin storstädning. Den här gången brydde han sig inte om att låsa efter dem. Nu visste han ju att de inte ville fly, och det var förstås en förbättring.

Den blå fågeln flög tillbaka till sin himmel. Med sig hade hon sin vän gräshoppan. De andra djuren fortsatte sina liv på jorden som vanligt. Allt blev som förut, ingenting förändrades. Saker och ting förändras inte så lätt.

Där är sagan slut, men om du någon gång känner en längtan som inte går att förklara men som får dig att titta upp mot himlen, då vet du vad som hänt. En blå fågel flög just förbi, och för vissa av oss kan det förändra livet för all framtid.

---

Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com

---

Göken som slarvade bort sitt ägg

Herr och fru Gök var ute och samlade pinnar till sitt bo. Det var på den tiden då gökarna fortfarande byggde egna bon. Herr Gök tyckte det var jobbigt och trist att samla pinnar. Han satte sig ner en stund och tittade på en örn som sakta svävade förbi på himlen.

“Tänk att få vara så där stor och stark”, sade han högt för sig själv.

“Äsch, du är ju bra som du är!” sade hans fru. “Du är ju nästan perfekt, du.”

“Jo, det är ju sant”, sade herr Gök och rodnade.

En vacker dag var boet färdigt och fru Gök lade ett ägg på dess botten. “Sitt och ruva du så flyger och hämtar mat till dig!” sade herr Gök manligt och flög sin väg.

Efter en stund fick han se två stora örnar som slog i luften.

“Så här går det om man kallar mig gråsparv! ” tjöt den ena örnen och dängde till den andra örnen med sin vinge.

“Gråsparv!” skrek den andra örnen och gjorde ett utfall med näbben. “Sa jag gråsparv? Jag menade blåmes!”

Och så skrek de och slog så att fjädrarna rök. Herr Gök samlade ihop deras fjädrar och flög iväg till en tall som stod och svettades i vårvärmen. Han doppade vingpennorna i tallens kåda. Det blev nästan som klister. Sedan satte han fast fjädrarna på sig själv och såg nästan ut som en örn.

Nu kommer min fru tycka att jag är ståtlig, tänkte han och flög hem. Men fru Gök kände inte igen sin man. Hon trodde han var riktig örn som kom flygande och blev rädd. Hon tog ägget under vingen och flög iväg med det. Hon gömde det hos bofinkspar som var ute och samlade mat. Sedan flög hon tillbaka igen.

Där satt herr Gök med sina slokande örnfjädrar och skämdes.

“Jag ville bara vara stilig, sade han.”

“Äsch, vad dum du är”, sade fru gök. “Du är ju stilig som du är.”

“Jo, det är ju klart”, sade herr Gök och rodnade.

Och så flög de iväg för att leta upp sitt ägg igen. Men hur de än letade så hittade de inget ägg. Fru gök hade varit så uppskrämd närhon flög i väg att hon inte kunde minnas var hon lagt det.

Herr och fru Gök var ledsna ett tag, men tyckte samtidigt att det var ganska bekvämt att någon annat tog hand om deras unge. De bestämde sig för att lämna bort sina ägg i fortsättningen också. Och så gör ju göken gör än i dag.

Och hur gick det för den lilla gökungen då? Jo, han växte upp hos bofinksparet och blev störst och starkast av alla barnen, och det tyckte han om.

---

Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com

---

Åskmolnet

Det var en gång ett åskmoln som var större och starkare än alla andra moln på himlen. Han slog sig för bröstet och fnyste och mullrade och kastade blixtar på alla som vågade komma nära.

“Jag är störst! Jag är bäst!” tjoade han och for runt på himlen i en väldig fart.

Blixtarna ven och regnet föll. Det mullrade och slog så att hela jorden skakade. Åskmolnet var så stort. Han nästan tog upp hela himlen. Men så flög han ut över en stor sjö och där, under honom, där fanns ett annat moln, ett stort moln, ett åskmoln lika stort som han! Det slog sig också för bröstet och kastade hemska blixtar omkring sig – en konkurrent!

Det tålde inte åskmolnet. Han tornade upp sig mot himlen. Han mullrade ur djupet från sin själ. Blixtar stod ut som stora taggar från hans panna. Han var fruktansvärd att skåda!

Men det andra molnet var inte rädd. Han morskade också upp sig och blixtrade och mullrade nästan lika mycket. Ett ögonblick stirrade de på varandra. Och så – med ett avgrundsvrål kastade sig molnen mot varandra. Världen höll andan! De två giganterna drabbade samman med ett enormt plask! Vattnet fräste och vågorna slog höga mot stranden… och så var molnen borta.

Det stora åskmolnet hade kastat sig mot sin egen spegelbild i havet och fanns inte mer.

---

Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com

---

Två hundar

Två hundar vandrade landsvägen fram. Det var inga märkvärdiga hundar, två byrackor bara. Den ene var stor och stark och inte rädd för någonting. Han brukade utföra konster på gator och torg. Han kunde gå på bakbenen och joddla samtidigt. Och det är inte många som kan! Dessutom kunde han rulla runt och spela död fast han viftade på svansen. Han brukade göra stor succé. Som belöning fick han alltid något gott att äta, och de redde sig riktigt bra.

Den andre hunden var mindre. Han vågade inte göra några konster. Han blev rädd av för mycket folk – och sprang ibland och gömde sig. Men han hade ett bra väderkorn och hittade alltid nånstans där de kunde sova om kvällen. På så sätt hjälpte de varandra.

En dag tänkte den lilla hunden: Tänk om jag också kunde göra konster. Då skulle vi få dubbelt så mycket mat och bli dubbelt så mätta. Om jag bara vågade… Så hade han tänkt förut, men han hade aldrig vågat prova. Men just den här dagen var han nästan tvungen. Hans kompis var förkyld och kunde inte gå. Än mindre stå på bakbenen och joddla. Det kom en ensam farbror på vägen. Han såg inte farlig ut.

Kanske vågade han göra konster för honom…

Sagt och gjort. Utan föregående varning hoppade han fram från busken där de sovit under natten (en liten buske var det, inte undra på att hans kompis blivit förkyld) och började göra konster. Och vilka konster han gjorde. Under alla dessa år då han sett sin stora kamrat utföra konster hade han lärt sig ett och annat. Han kunde mer än bara gå på bakbenen – han gjorde kullerbyttor också! Och han nöjde sig inte med att joddla – han kunde till och med vissla. Och när han rullade runt och spelade död var han så verklighetstrogen att gubben lyfte upp honom och stoppade honom i en säck.

“Nu ska jag sälja dig till en cirkus”, sa gubben och gick sin väg med den sparkande säcken.

Nu hade den lilla hunden anledning att vara rädd. Den stora hunden blev också rädd, rent av vettskrämd. Förkyld eller inte förkyld – han sprang till skogs och försvann. Han ville aldrig göra konster för människor igen. Och det gjorde han inte heller. Fast då fick han ingen mat förstås, och till slut blev han så mager att han nästan försvann.

Den lilla hunden blev såld till cirkus. Gubben fick femton kronor som han tappade bort samma dag. Och så kan det också gå. På cirkusen fick han göra konster varje dag. Han övervann sin blyghet och blev den skickligaste cirkushunden i hela landet. Han fick så mycket mat av beundrande människor att han blev riktig fet.

Snart rullade han fram vart han gick.

---

Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com

---

Den kommer sade trollet

Det var en gång ett troll. Stort och fult var det. Han hade varit på marknaden och köpt godis. Nu högg han tag i en järnring på kajen, en sådan där som skeppen lägger fast i.

Den kommer! skrek trollet och drog i ringen allt han orkade. Den kommer! skrek han. Jag känner att den kommer!

Det var lördag eftermiddag. Fina herrarna var ute och gick med förnäma damer. Och herrarna hade stora cylinderhattar och vita handskar. Och dom sade ”gudag madam” och ”förtjusande väder vackert väder i dag” och såna saker, ty det gjorde herrarna på den tiden.

Och damerna hade jättelika hattar och klänningar med spets, och dom promenerade fram och tillbaka med små pudlar och neg och gjorde sig till. Och dom sade inte stort mer än “oh” och “ah” hela tiden, ty så gjorde damerna på den tiden.

Och trollet skrek: Den kommer! Den kommer! Ögonen rullade vilt och svansen slog i backen. Den kommer! skrek han och svetten sprutade ur öronen på honom.

Kan han verkligen dra upp den, tro? sade herrarna som samlades runt honom för att åse spektaklet.

Den kommer! skrek trollet Jag känner att den kommer!

Är det farligt, tro? sade damerna och höll hårt i sina herrar.

Den kommer! skrek trollet en sista gång – och så lade han av en brakskit så kraftig att den hördes över tre socknar. Hattarna for av de fina herrarna, damerna satte sig på ändan, och pudlarnas krulliga päls blev alldeles rak.

Där ser ni, sade trollet. Jag sade ju att den skulle komma.

P.S. Du kanske vill veta att sagan är nästan helt sann. Trollet var min morfars morbror, Nils. Min morfar berättade historien själv. Enda skillnaden är att morbror Nils inte köpte godis utan något starkare. Men det kan jag ju inte ta med i en saga.

---

Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com

---

Herr och fru mus

Stackars herr Mus. Han är sjuk. Tur att han har en gumma som tar hand om honom. Hon ger honom vatten när han är törstig och matar honom med sked när han är hungrig. Och när han ska sova smeker hon honom på morrhåren, ty det tycker han om. Eller så sjunger hon en vaggvisa för honom eller läser en saga. Och då somnar han så skönt.

Gamla fru Mus brukar säga till sin gubbe: “Min Lilleplutt, du är allt det finaste jag har här i världen.” Eller så säger hon: “Du är allt bra go, du!” Och då blir herr Mus glad, ty det värmer ända ner i tårna att höra ens gumma säga så.

Så vårdar fru Mus herr Mus på alla de sätt, dag efter dag, tills han är frisk nog att stiga upp.

Det går lite trögt när man legat i sängen så länge som herr mus. Först får man ett ben över sängkanten, och sen det andra, och sen går man. “Det är tack vare dig, min kära gumma,” säger han och tar några darriga steg mot öppna spisen för att värma sig. “Hade det inte varit för dig så hade jag legat till sängs ännu”, säger han.

Fru Mus sitter på sängkanten och ser stolt på sin vackre man. Visst har han gråa morrhår och krumma ben, pösig mage och krokig rygg; men för henne är han ändå den vackraste man som finns. I tjugo år har de bott i sin håla, och varje dag har varit en dag av glädje.

Och snart är herr Mus stark nog att gå ut igen. Och snart var det vår igen. Och då skall de ha picknick så klart. Det de har varje år. Och fru Mus skall baka den godaste tårtan hon kan. Och herr Mus skall sjunga för henne, den vackraste sång han kan, ty så gör de varje år, och så ska de göra igen.

Men då börjar marken skaka. Allting faller isär. Väggarna bågnar. Stackars herr Mus kan knappt stå upprätt där borta vid spisen. En hel drös med folk kommer travande genom skogen, och de går rakt över deras hem med sina stora, välputsade stövlar. I nästa ögonblick trampar en fot igenom taket, rakt på herr Mus, och det kan inte vara bra – herr mus är död.

Fru Mus kan inte förstå det. Det är inte möjligt! Hennes Lilleplutt, han kan inte vara död? Och människorna, de bara vandrar vidare; de har inget märkt. Men herr mus är död. Fru mus blir arg och rusar ut ur sitt bo och skriker efter människorna.

“Förb-ann-ade män-iskor!” skriker hon.

Men hon är bara en mus. Ingen hör henne, ingen ser henne, och tur är väl det, ty annars hade de väl stampat ihjäl henne med. Människor gör så ibland, med möss.

---

Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com

---

Trollsvansen

Det var en gång ett troll som skröt om sin långa svans. Han sade att det var den längsta svansen i hela skogen, och ingen hade så lång svans som han.

En dag tänkte räven spela honom ett spratt. Han sade:

Hörru, trollskrälle! Din svans är lång, men ditt skryt är värre. Låt mig hjälpa dig. Jag kan dra ut svansen så den räcker sju varv runt skogen! Då får du en svans att skryta med.

Troll gillar att kallas för skrälle, men för en svans som räcker sju varv runt skogen kan dom tåla en hel del, så trollet sade:

Så dra ut den då, om du kan! Men om du misslyckas, då äter jag opp dig!

Visst, sa räven. Håll fast i trädet där, med båda händerna, och så blunda! Det gör lite ont i början, men snart känner du inget alls. Då springer jag sju varv runt skogen. När jag är klar säger jag till.

Trollet högg tag i en kraftig tall. Sätt i gång och dra! röt han.

Inte titta! sa räven. Inte förrän jag säger till!

Trollet blundade. Sätt i gång! fräste han.

Räven började dra. Oj, vad han drog! Det gjorde ont i trollets bak, han skrek! Aj! aj! aj! Och så – plopp – gjorde det inte ont längre.

Nu drar han ut svansen sju varv runt skogen, tänkte trollet. Och när han är klar ska jag äta upp honom iallafall.

Men räven, den filuren, hade dragit loss trollets svans. Nu sprang han hem och kokade trollsvanssoppa. Han bjöd på stor fest och skröt för alla om hur han lurat det dumma trollet.

Vilken tur att trollsvansar växer tillbaka snabbt Annars hade det varit en förskräcklig historia.

---

Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com

---

Den förnäma regndroppen från Schweiz

Det var en gång en liten regndroppe som sakta föll genom luften. Det var en mycket förnäm regndroppe, det här. Hon kom från en fin sjö i Schweiz som hade uppfostrat många förnäma regndroppar och hon ville inte landa var som helst.

Med en rysning kom hon ihåg när hon föll i pälsen på en hund! Hade det varit en renrasig hund hade det gått an, men en vanlig gårdshund? Nä, det är inget värdigt liv för en förnäm regndroppe från Schweiz, inte.

För att inte tala om då hon föll i en lerpöl. Det hade tagit henne veckor att bli ren igen. Fy!

Tacka vet hon den gången då hon föll i tekoppen hos damen i det gula huset. Då hade hon kommit i precis rätt tid och gjort teet alldeles lagom varmt. Sådant vet en regndroppe från Schweiz att uppskatta.

Men vart är hon på väg nu? Hon ser att det sitter någon där nere. En riktig slashas som sitter i sin trädgård och skriver…

Aha, en författare! Där vill hon då rakt inte landa. Men hon verkar vara på väg rakt mot hans huvud.

Vad göra? Om hon sträcker på sig kanske hon kan styra undan? Så hon sträääcker på sig… Åhej, där far hon förbi hans huvud och landar rakt i hans skrivbok. Bläcket rinner ut och hon blir alldels svart i synen!

Snabbt, snabbt rinner hon över bokens kant och gömmer sig darrande och spottande i gräset. Det här var det värsta hon varit med om!

Men den som satt i trädgården och skrev, det var jag. Det var så jag kom på idén att skriva den här berättelsen om hennes liv. Och värre saker kan ju en förnäm regndroppe från Schweiz råka ut för.

Eller hur?

—
Illustration gjord av Cathrin Hesselstrand.

---

Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com

---

Pojken som lärde sig flyga

Pojken vrider sig av och an i sängen. Han har ont och kan inte sova. Han är sjuk och ligger på sjukhus. Finns det något värre än att ligga på sjukhus? Finns det något värre än att vara för trött för att stiga upp – och för trött för att kunna sova? Pojken tycker inte det.

Det är fredag och klockan är fyra på eftermiddagen. Det betyder att hans föräldrar redan har varit och hälsat på honom. Det betyder att de inte kommer att hälsa på honom igen förrän i morgon. Han kommer att vara ensam hela dagen och hela kvällen utan att ha någon att prata med.

Pojken är mycket sjuk. Han har ett eget rum, och en teve som han får titta på så mycket han vill. Egentligen har han det ganska bra – bättre än alla barn som måste gå till skolan varje dag. Så tänker han ibland. Han har en doktor som gör allt han kan för honom – och en sköterska kommer varje gång han ringer på klockan.

När han kom till sjukhuset ringde han ofta i klockan för det var så roligt att någon kom varje gång. “Jag vill ha ett glas vatten”, kunde han säga då, fast han kanske inte alls var törstig. Men det var ingen som blev arg för det, och ingen kollade att han drack upp ordentligt.

Nu ringer han inte så ofta. Bara om han ska resa sig upp för att gå på toaletten eller så, för då behöver han hjälp.

Nu ligger han och ser ut genom fönstret i stället. I lekparken nedanför leker barn. De leker ofta där. Om fönstret är öppet kan han höra dem. Men för det mesta är fönstret stängt. De säger att den kalla luften inte är bra för honom.

När han inte ser på barnen som leker tittar han på molnen som far förbi. De ser ut som stora, luddiga duntäcken. Ibland far det förbi ett slott eller ett träd eller en kanin – eller vad som helst. Ett moln kan ta alla möjliga former.

Ibland far det förbi en fågel, och då önskar pojken att han var en fågel så han kunde han flyga till molnen, till de härliga ängarna där kaniner hopar omkring, och där det finns slott och stora skepp, och där träd kan förvandlas till…

Pojken börjar hosta, och en sköterska kommer in.

“Hur mår du i dag?” frågar hon.

“Jag mår bra”, svarar pojken.

Sedan säger de inget mer. Sköterskan rättar till hans kuddar. Hon säger att han ska få sin spruta snart, så det är ingen idé att han sover nu. Och så går hon igen. Pojken är ensam. Han tittar upp mot himlen, och där får han syn på en fågel. Den flyger närmare och närmare.

Det är som om fågeln ser honom också. Den landar utan för hans fönster och pickar på rutan. Och utan att pojken vet hur det går till så reser han sig upp och öppnar fönstret.

“Hej!” säger fågeln.

“Hej”, säger pojken.

“Ska du följa med?” frågar fågeln.

“Var då?” säger pojken.

“Var som helst!” säger fågeln. “Vart vill du fara?”

“Jag får inte gå någonstans”, säger pojken. “Jag är sjuk och måste ligga till sängs.”

“Du ligger ju inte till sängs nu!” säger fågeln.

“Nä …”, svarar pojken.

“Dessutom, vem har sagt något om att gå?” säger fågeln. “Varför gå när man kan flyga?” Ska vi tävla? Försten till molnen där – och så tillbaka igen, okej?”

“Jag kan inte flyga”, säger pojken.

“Klart du kan!” säger fågeln. Gör som jag bara, flaxa med vingarna.”

Och så flaxar han med vingarna så att han nästan trasslar sin sig i gardinerna. Pojken skrattar.

“Du ser rolig ut!” säger han.

“Skratta inte”, säger fågeln. “Prova så får du se. Det är enkelt!”

Pojken provar. Först lite försiktigt med ena armen, och så med den andra. Men inte flyger han, inte.

“Det går ju inte. Det visste jag väl!” säger han.

“Dummer. Du måste ta båda vingarna – på samma gång!” säger fågeln. “Prova igen!”

Pojken gör som fågeln säger. Han tar båda armarna på samma gång, och se – det fungerar! Sakta, sakta lyfter han från golvet och flyger ut genom fönstret.

“Jag flyger! Jag flyger!” skrattar han. “Jag flyger mot molnen!”

Och det gör han. Högre och högre flyger de, upp mot molnen, fågeln och han.

“Du måste se mitt hem!” ropar fågeln till honom. “Du måste träffa mina vänner och leka alla våra lekar!”

“Det vill jag gärna!” ropar pojken till svar.

Men då hör han någon som ropar hans namn. Det är sköterskan som ropar. Hon ropar högre och högre.

“Jag måste flyga tillbaka nu”, säger han till fågeln. “Jag måste ta min spruta. Jag får hälsa på dig en annan gång:”

Och så vänder han tillbaka. Men i stället för att flyga in genom fönstret så vaknar han av att sköterskan ruskar honom. Tänk det var bara en dröm alltsammans, en ljuvlig dröm.

“Du skulle ju att du inte kunde sova!” säger sköterskan. “Och vem har ställt upp fönstret här? Du vet att du inte får ha fönstret öppet!”

Pojken vänder sig mot fönstret och ser att det är öppet. Vem har öppnat det? Var det han? Hade han inte drömt ändå?

Sköterskan stänger fönstret och ger honom hans spruta. Sedan går hon. Pojken vänder sig mot fönstret igen och väntar på att fågeln ska komma. Men ingen fågel kommer.

Pojken väntar, men det var nog bara en dröm. Han känner att han blir trött. Han vill sova. Ögonlocken blir tunga. Vad skönt det ska bli att få sova ändå.

Men så med ett ryck är han klarvaken. Där utanför hans fönster, såg han inte … Jo, där är fågeln. Den är tillbaka, och han ska flyga till hans hem och hälsa på hans vänner och leka alla deras lekar. Han nästan hoppar ur sängen och rusar fram till fönstret.

“Nå, är du redo nu?” säger fågeln.

Pojken nickar till svar. “Det är jag!” säger han.

Han rör armarna. Först sakta, sedan snabbare. Snart lyfter han och svävar ut genom fönstret. Upp, upp mot molnen går det, i en hissnande fart, och pojken skrattar av glädje. Så här lätt och glad har han inte känt sig sedan han blev sjuk för länge sedan. Tänk om hans mamma och pappa kunde se honom nu!

Högre går det, och snabbare. De far ovan molnen, och där – ängar med kaniner som skuttar omkring. Och stora träd där fågelns alla vänner leker underbara lekar. Där stannar de, och där vill han stanna för alltid.

Men så hör han någon ropa hans namn igen. Det är sköterskan. Men den här gången svarar han inte. Den här gången vill han inte. Han har så roligt hos sina nya vänner.

Sköterskan ropar igen, men han hör henne inte längre. Läkaren kommer in, och fler sköterskor. De har apparater med sig. De sticker in slangar i honom. De ruskar honom och skriker hans namn. Men han hör inte. Han är död, säger de.

Hans föräldrar kommer dit, fast det inte är besökstid, och de gråter. Hans mamma och pappa gråter. Sköterskorna gråter också. Även läkaren gråter fast hon inte vill visa det. Pojken har varit hos dem länge, och alla saknar de honom.

De gråter för de vet inte hur lycklig han är där ovan molnen bland alla sina nya vänner.

---

Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com

---

Sagan om vågen

Atlantens vågor är som jättelika monster! Dom stångas och slåss och ryter åt varann. Dom stegrar sig likt vilda hästar och kastar sig handlöst i vattnet. Dom rusar på kapp över havet och tävlar om vem som är störst och starkast.

Mitt i detta kaos av ursinniga muskelvågor levde en liten snäll våg som blev knuffad hit och dit. Honom gillade havets måsar att sitta på och tala om ditten och datten, så som måsar gör.

I går fick jag en sån hääär stor krabba! sa en mås och visa med vingarna hur stor den var.

Äsch, det är väl ingenting! svarade en annan mås. Häromdan fick jag en krabba som var minst dubbelt så stor – men den smet!

Den lilla vågen var sur för att måsarna alltid landade på honom. Dom andra vågorna retade honom och kallade honom för Måsapåg. Han tänkte att en dag skulle han bli större och starkare än alla andra – och då skulle dom få se!

Dessutom gillade havets maneter att samlas hos honom för att tala om sant och sånt, så som maneter gör.

O, du skulle ha sett vilken stilig rödmanet jag såg igår! sa en manet och blinkade kokett med sina långa fransar. Den hade de mest förtjusande lockar i sina röda trådar!

Det var väl ingenting! sa en annan manet. I går såg jag en blåmanet med rastaflätor!

Och så fnissar dom båda två, som maneter alltid gör när dom talar om andra maneter.

Den lilla vågen gillade inte att maneterna flockades kring honom. Dom andra vågorna retade honom och kallade honom för Vågmanne.

Så en dag blåste Nordanvinden upp storm. Han ville kora havets mäktigaste våg. Genast började alla vågor rusa rytande och frustande omkring på havet. Dom stångades och stred om vem som var störst, bäst och grymmast.

Även den lilla vågen rycktes med i den allmänna ivern. Här hade han en chans att visa vad han dög till. Han började skvalpa omkring i vattnet där han låg, men så kom en stor våg och knuffade till honom bakifrån.

Flytta på dig, puttefnask! hojtade vågen till honom. Jag har en tävling att vinna! Tjoho!
Då blev den lilla vågen arg! Nu hade han fått nog! Alla retades med honom för att han var så liten, men nu skulle dom få!

Han fångade upp en kraftig vindby, blåste upp som segel och satte full fart över vattnet.
Ooooiiihh! så fort det gick. Han var mycket lättare än dom andra vågorna och flög fram över havet. Snart var han ifatt vågen som knuffat honom. Han dök ner i vattnet för att hämta andan – och så flög han förbi honom i full karriär.

Han blev större, större och STÖRRE. Ingen kunde längre säga att han var liten nu, och ingen vågade reta honom, ty nu var han.

JÄTTELIK!

Han dök i vattnet. Och upp igen. Och ner igen för att samla ihop sig. Och upp till ytan igen. Han var så lycklig, han var så glad. Han skrattade och sjöng och märkte inte att han närmade sig land.

Han kastade sig framåt för att dyka ned i det härliga vattnet ännu en gång, men då tog vattnet slut.

PLASK! sa det och han landade rakt på en strand! Alla hans planer och storhetsdrömmar rann ut i sanden.

Det skulle dröja länge innan han vågade sig på något liknande igen. Fast inte så länge …

---

Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com

---

Älgen som tappade hornen

En vacker dag gick älgen omkring i skogen och skröt om sina stora horn.

Jag är djurens konung! Ingen har så stora horn som mig! sa han. Och ingen kunde säga emot, ty han hade verkligen stora horn.

Nu är det så att älgarna alltid tappar sina horn på vintern. Sedan växer dom ut igen på våren. Men det här var en ung älg, så han visste inte det.

Visst hade han tappat hornen förut, men det hade bara varit otur, tänkte han, så det ska inte hända igen. Förra året hade han varit förkyld och nysit så hårt att hornen trillat av.

Men i år är jag inte förkyld, tänkte han, så det ska inte hända igen.

Och året före dess hade han tappat hornen då han stångade en dum ko som sa att han liknade en häst.

Men den dumma kon hade flyttat till en annan skog, tänkte han, så det ska inte hända igen.

Och så sprätte han med hovarna och knyckte på nacken kände sig väldigt nöjd med sig själv.

Hej där, lilla mus! sa han till en liten skogsmus som råkade gå förbi. Vet du vem som är skogens konung? sa han och ruskade sina stora horn.

Mja, nej … jo, är det du? sa musen.

Helt rätt! sa älgen och gick vidare för att se om det fanns någon annan som ville beundra honom.

Han hälsade på hos ugglan och hos räven och rådjuret och alla de andra djuren i skogen. Och alla beundrade hans fina horn och sa att han var skogens konung. Något annat vågade dom inte.

Efter ett tag kom älgen fram till grävlingens hål.

Vet du vem som är djurens konung? sa han.

Mja, jag vet inte … sa grävlingen och kliade sig i huvudet. Björnen kanske? Eller … eller vargen?

Vad! sade älgen. Tror du att björnen är skogens konung? Eller vargen! Ingen av dom har ju horn!

Horn? sa grävlingen och rev sig i huvudet.

Ja, horn! sade älgen. Såna här!

Han böjde sig ner och visade grävlingen sina präktiga horn. Grävlingen kände försiktigt på dem: Nja, dom kan man nog inte gräva gångar med, sa han och kröp ner i sitt hål igen.

Du ska få för gångar, du! röt älgen och körde ner hornen i grävlingens hål.

Han stångade och stred och försökte böka upp det, men hålet var djupt, och rätt som det var satt hornen fast. Älgen vände och vred, bände och stred – men det var lönlöst. Han satt fast.

Just då kom musen och ugglan och räven och alla de andra djuren förbi.

Behöver du hjälp? frågade dom.

Jaa! tjöt älgen. Jag har fastnat med mina väldiga horn i grävlingens hål.

Vi ska se om vi kan dra dig loss! sa djuren.

Och så tog dom tag i älgen och drog och drog och – plopp! så var han lös. Men vilken olycka, hornen satt kvar i marken. Och älgen som skrutit så om sina horn, nu var han utan igen.

---

Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com

---

Sagan om biet

Det var en gång ett räddhågat litet bi som bodde i en bikupa tillsammans med hundra andra bin. Han var så rädd och ängslig av sig att han inte ens vågade gå ut.

De andra bina strävade hela dagarna med att samla nektar från blommorna på ängen. Av nektarn skulle dom göra honung, och på honungen skulle dom leva under den långa, kalla vintern. Det var därför mycket viktigt att dom fick samlat ihop så mycket nektar som möjligt, och alla hjälpte till så gott dom kunde.

Alla utom det ängsliga lilla biet, för han vågade ju inte ens gå ut. Han låg hemma på sin kammare hela dagen och slickade i sig god honung. Dom andra bina tyckte att han var en lat drönare, som inte ville arbeta, och det sa dom gärna så han hörde det. Men han var inte lat, bara rädd.

Varje morgon vaknade han och tänkte att i dag skulle han minsann gå ut och ta världen med storm. Men så kanske det blåste just den dagen, eller regnade – och så blev det inget. När kvällen kom satt han i den stora salen och lyssnade på vad dom andra gjort under dagen. Han satt alltid tyst i ett hörn och sa aldrig något. Han hade ju inget att berätta.

Så en morgon berättade drottningen att hon tänkte resa bort för att hälsa på sin syster. Drottningen var som en mor för alla bina, och dom blev mycket bedrövade då hon skulle resa bort.

Vem skall då ta hand om oss? frågade dom.

Lugn bara, sa drottningen, jag har ordnat med en semestervikarie som kommer hit och tar hand om er. Och så packade hon två resväskor fulla med honung och flög i väg.

Senare på dagen kom den nya drottningen, och det var det lilla biet som tog emot henne, för dom andra var ute på ängen.

Här är den stora salen, sa han när han visade drottningen runt.

Den var då inte stort, sa hon. På mitt gamla ställe var salen dubbelt så stor.

Det lilla biet blev ledsen när hon sa så, för han tyckte minsann att salen var både stor och skrämmande, åtminstone när det var mörkt.

Här är vårt förråd, sa han och visade stolt upp förrådet av honung.

Den unga drottningen fnös föraktfullt. Honung! sa hon. Har ni honung? På mitt gamla ställe bytte människorna ut honungen mot sockervatten! Tänk att det finns bin som fortfarande äter honung – fy så gammaldags!

Det lilla biet blev sårad när hon sa så, för honung var det godaste han visste. Men nu skulle han visa det finaste i hela bikupan – drottningens sovrum.

Här bor vår drottning! sa han med stolthet i rösten. Den unga drottningen tittade sig likgiltigt omkring. Tja, det får väl duga, sa hon. Jag ska ju bara vara här en kort stund. Och så gick hon in i sovrummet och stängde dörren.

Kvar stod det lilla biet. Han var både ledsen och arg. Han som varit så stolt. Nu skämdes över sin bikupa med den lilla salen, och för att dom bara hade honung i förrådet. Först hade han tyckt att drottningen var vacker. Nu tyckte han bara hon var elak!

På eftermiddagen kom dom andra bina hem med sin nektar. Det lilla biet berättade om den nya drottningen och vad hon hade sagt. Men han sa inget om hur vacker hon var, för det ville han behålla för sig själv.

Vilken skata! sa de andra bina. Komma hit och tro att hon är något, va! Fy, så elakt!

Bina marscherade i samlad trupp ned till sovrummet för att säga henne ett och annat, men då hon öppnade dörren blev dom alldeles tysta. Framför dom stod den vackraste bidrottning de någonsin sett.

Vad är det ni vill? frågade hon och blinkade sömnigt med ena ögat.

Eh … jo … ja, stammande dom generat och skrapade med fötterna. Vi ville bara höra att allt var i sin ordning. Det blir mat i stora salen om en stund, och det blir dans och sång och – och honung!

Honung? sa drottningen. Nåja, jag kommer väl då, sa hon och stängde dörren.

Vad vacker hon var! suckade bina. Och så snäll! Inte alls så ful och elak som det lata biet sa. Varför sa du att hon var elak som en skata? frågade dom det lilla biet

Men hon var ju elak, sa han. Äh, du skall då alltid bråka! Upp på rummet med dig – och skäms! Det lilla biet lommade slokörat iväg, men han gick inte till sitt rum, utan till dörren ut.

Han öppnade den stora porten, och se – där sträckte sig stjärnhimlen ut sig över natten. Han förstod vad drottningen menat då hon sa att deras sal var liten. Jämfört med världen var den faktiskt det.

Och så gjorde han något som han aldrig gjort förut. Han kastade sig ut i den mörka natten och flög iväg.

Han flög och flög. Till att börja med var han rädd, men sedan var det bara roligt. Natten var oändlig, och himlen likaså. Han kände sig lätt och fri som aldrig förr.

Men nu skulle han hämta socker till den unga drottningen. Han tänkte att hon kanske skulle bli glad och snäll om hon fick lite socker.

Drottningen hade sagt att socker fanns hos människorna. Och människorna, det hade han hört, bodde i bikupor lika stora som träden. Biet trodde inte att det fanns så stora bikupor, egentligen. Men så fick han se något som lyste mellan träden. Där stod faktiskt en jättelik bikupa. Det lyste från den, och han flög fram och satte sig på fönstret.

I huset bodde tre gamla tanter, och de satt just och åt kvällsmat då de fick syn på biet.
Titta! sa den ena tanten. Där sitter ett bi på rutan.

Ja, sannerligen! sa den andra tanten.

Den är kanske är hungrig? sa den tredje tanten och öppnade fönstret.

Det lilla biet flög in och satte sig på bordet. Goddag! sa han artigt och bugade sig djupt.

Titta! sa alla tanterna på en gång. Han är ju så hungrig att han knappt kan stå på bena. Fort fram med lite grädde och honung och socker!

Dom la fram en sockerbit åt honom. Socker! Han tog den i sin famn och försökte flyga iväg med den. Men det gick inte. Sockerbiten var för tung.

Han har kanske hungriga barn, också? sa tanterna sinsemellan. Dom vände sig till biet och sa: Om du flyger före och visar vägen, så skall vi följa efter med ett helt fat sockerbitar. Blir det bra?

Biet nickade och surrade upp från bordet och ut genom fönstret. Tanterna sprang ut i mörka natten med tofflor på fötterna och sjalar om axlarna. En av tanterna hade ett fat med sockerbitar i handen, en annan hade en burk honung, och en tredje hade en skål med grädde.

Så sprang dom genom skogen, ända fram till bikupan där biet bodde. Dom satte ned godsakerna framför porten och sa godnatt till biet, och lycka till, och gick sedan dom hem.

Biet gick ned till den stora salen, och där var det liv och rörelse. Den riktiga bidrottningen hade kommit tillbaka, för hennes syster hade fått influensa och bara sagt atchii när någon hade tilltalat henne. Bidrottningen var mycket arg, och hon skrek och domderade. Den unga drottningen hade nämligen ätit upp hela förrådet av honung, och nu låg hon i sovrummet och hade ont i magen.

Hur skall vi nu klara oss genom vintern? frågade bidrottningen upprört. Vi har ju ingen mat!

Jo, det har vi visst, det! ropade det lilla biet. Kom ut och titta, så ska ni få se vad jag har!

Dom andra bina trodde att han hade blivit knäpp, men dom följde efter i alla fall – och vad fick dom väl se? Jo, mat i mängder! Grädde, honung och socker.

Hurra! tjoade dom. Nu skall vi ha fest!

Och fest blev det, för så mycket god mat hade dom aldrig haft förut. Det lilla biet blev festen medelpunkt, och alla ville höra hur han fått tag i all den goda maten. Den unga drottningen fick inte vara med, men hon hade nog inte orkat äta något ändå.

Alla dom hundraen bina levde gott på grädden och sockret och honungen hela vintern. Och när våren kom och dom började samla nektar igen, så hjälpte det lilla biet till, för nu var han inte längre rädd att flyga ut. Och han flög ofta till dom tre systrarna och satt på deras veranda och åt honung med grädde till.

---

Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com

---

Sagan om sländan

Lyssna på sagan.

Sländorna som ligger där tillhör en art som bara lever en dag. På en dag ska dom hinna växa upp, hitta en partner och bli föräldrar – och när solen sjunker bakom horisonten ska dom dö.

Och solen, den sticker redan sina första morgontrötta strålar över horisonten. Överallt i dom små äggen börjar sländorna sträcka på sig och gäspa stort.

Sedan spricker äggen upp, ett efter ett, och sländorna klättrar ut. Dom vänder sig mot solen som värmer deras genomskinliga kroppar. Av solens värme får dom styrka och färg. Och snart kan dom flyga iväg. Men en slända ligger kvar i sitt ägg och sträcker belåtet på sig. Solen värmer så skönt på hans rygg, och han tycker det är alldeles för tidigt att stiga upp.

Å, vad det är skönt att leva ändå! tänker han förnöjt och gäspar stort.

Just då knackar det på äggets vägg. Det är hans syster. Ska du inte stiga upp snart? frågar hon. Alla andra har stigit upp.

Ja, jo, strax! svarar han.

Han sätter sig upp och gnuggar sömnen ur ögonen. Sedan öppnar han ett hål i väggen och klättrar ut. Där ute surrar det av upptagna sländor överallt. Livet är kort och det är så mycket dom ska göra. Ingen har tid att vila.

Den lilla sländan sträcker stolt på sina vingar. Solens värme gör att de får styrka och färg. Han slår ett par slag med vingarna i luften. Och med ett surr flyger han iväg.

Det är underbart! Marken är grön och himlen är blå. Han är fri och stark och livet är härligt. Han gör en looping i luften och dyker ner över dammens vatten. Han stiger brant och dalar sakta ner – skrattar och jublar. Det är så roligt att flyga. Det är så härligt att leva. Han önskar att det aldrig ska ta slut.

Hela förmiddagen flyger han omkring och upptäcker världen och livet. Och han landar bredvid sitt ägg är han redan vuxen, en man mitt i livet.

Runt om honom surras det och arbetas det lika mycket som förut. Dom flesta har redan börjat lägga ägg och arbetar med att göra det så bra som möjligt för dom små.

Några har inte funnit någon partner och är avundsjuka på dom som har gjort det. Och dom vill börja slåss med dom andra sländorna.

Några par grälar, andra flyger förälskat förbi med djupa suckar. Ingen har tid att stanna upp och ta igen sig. Livet är kort och det är så mycket som ska göras.

Och vad gör du? frågar en stor, stöddig slända med ett blått ansikte.

Jag sitter här och tänker på livet, svarar sländan, på hur blå himlen är. Och om det är havet som lånat sin färg åt himlen – eller om det är himlen som lånat sin färg åt havet?

Du var mig en konstig filur, säger den stöddige. Varför söker du inte en maka som kan föra dina larver vidare? Istället förspiller du din tid på dumheter!

Jaja, det blir nog tid till det med, ska du se, svarar den lilla sländan. Men just nu ska jag ta mig en tupplur. Jag har haft så roligt i dag och sett så mycket, och nu vill jag vila mig en stund.

Och så lägger han sig på rygg med armarna bakom huvudet, högst upp på ett litet grässtrå. Men en djup suck somnar han och sover sedan med ett nöjt leende på läpparna.

Sländan med det blå ansiktet skakar trött på huvudet mot den galna trollsländan. Sedan vänder han sig mot sina ägg. Han ser på dom med kärleksfull blick, lägger på lite mer skum så att dom små inte ska frysa om natten. Så flyger han iväg till sin fru för att befrukta fler ägg.

Den lilla sländan fortsätter att sova. Han drömmer om himlen och det blå havet. När han vaknar är det redan kväll – solen sjunker sakta ner, och han har blivit gammal. Hans leder är stela och hans syn är svag. Men runt honom surras och jobbas det ännu. Alla har bråttom och vill lägga så många ägg som möjligt innan natten faller.

Ja, livet är kort. Och det är så mycket som ska göras. Ingen har tid att titta på den röda solen som stor och mäktig sjunker ner bakom horisonten. Ingen mer än trollsländan på sitt grässtrå.

När natten så kommer och mörkret lägger sig över dammens svarta vatten har det gått ännu en dag. Ännu en generation sländor har sett livet födas och bli gammalt – och nu ska dom dö. Som tröst tänker dom på äggen dom lagt, och på alla nya sländor som ska få liv nästa dag, tack vare dom.

Så tänker dom alla utom vår lilla slända, han som inte brydde sig om det som var så viktigt för dom andra. Han har annat att tänka på.

Fram till honom kommer den stöddiga sländan som nu är gammal och svag och inte alls har ett blått ansikte utan ett grått! Han vänder sig upp mot grässtrået där sländan ligger med ansiktet mot natthimlen.

Nå, säger han, ångrar du dig inte nu? Inget har du gjort, och inget blir du ju hågkommen för! Vi andra har gjort så mycket, och du har ingenting! Ångrar du dig nu?

Den lilla sländan vänder sig mot den stöddige med ett fridfullt och lyckligt ansikte. Nej, säger han, jag ångrar ingenting. Jag har gjort något som ingen av er andra har gjort.

Jaså du, säger den stöddige och hostar svårt. Vad har du gjort då, som är så märkvärdigt?

Den lilla sländan vänder sig mot natthimlen och säger med lugn röst: Jag har sett den vackraste solnedgången i hela mitt liv.

---

Illustrationer gjorda av Liusa.

---

Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com

---

Sagan om de tre fåren

Det var en gång ett stort, vidsträckt land som hade ett stort, präktigt slott som ägdes av en stor, fet kung. I slottet fanns två prunkande trädgårdar där två stora får gick och betade varje dag.

Det ena fåret gick och betade i en trädgård där det växte de finaste gullrosor. Hennes ull glänste som gyllene guld, och från hennes juver kom det sötaste gullrosvin. Kungen höll det fina fåret mycket högt och skämde bort henne på alla sätt.

I den andra trädgården växte silverrosor, och där gick det andra fåret och betade varje dag. Hennes ull sken som det finaste silver, och från hennes juver kom det godaste silvervin. Kungen höll även det fåret mycket högt och skämde bort henne på alla sätt.

Bakom slottet fanns en liten trädgård som ingen brydde sig om. I den växte bara maskrosor och ogräs. Där gick ett litet får och betade varje dag. Hennes ull var som rostig taggtråd, och från hennes juver kom en sur, illaluktande mjölk. Kungen visste knappt om att det lilla fåret fanns, och ingen brydde sig att skämma bort henne.

Varje kväll fick dom tre fåren sova i det kungliga stallet. Fåret med den guldglänsande ullen sov i ett bås av guld, på en kudde vävd av guldtråd. Fåret med den silverglänsande ullen sov i ett bås av silver, på en kudde vävd av silvertråd. Men det lilla fåret med den rosttaggiga ullen fick nöja sig med att sova i ett hörn av lagården, på ett knippe hö som någon hade tappat.

En kväll, när den kungliga fårskötaren kom för att läsa godnattsagor för dem, hände det sig att han glömde att stänga lagårdsdörren. När morgonen kom var det lilla fåret med den rosttaggiga ullen borta.

Eftersom ingen brydde sig om henne, var det heller ingen som märkte att hon var borta. Och snart var hon glömd.

Men då gick det inte bättre än att fåret med den guldglänsande ullen slutade att äta sina gullrosor. Ullen blev svart och tovig, och gullrosvinet surnade i hennes juver. Kungen tyckte att det var en stor olycka, men han tröstade sig med att fåret med den silverglänsande ullen fanns kvar.

Men då gick det inte bättre än att fåret med den silverglänsande ullen också slutade att äta. Hennes ull blev svart och tovig, och silvervinet surnade i hennes juver.

Det tyckte kungen var dubbel olycka, ty han tyckte mycket om både gullrosvin och silvervin. Som tur var hade han flera tunnor vin i källaren, men då han gick dit för att ta sig en klunk till tröst, upptäckte han att vinet i källaren också hade surnat.

Nu utbröt landssorg i landet! Alla önskade att fåren skulle äta igen så att kungen kunde få sitt vin tillbaka och åter bli glad.

Man försökte på alla sätt. En malde ner rosor i mjölk och försökte mata fåren med nappflaska. En annan försökte kittla dem under magen så de skulle bli glada och äta igen. En tredje försökte till och med få dem att gå i sömnen och äta.

Men allt misslyckades.

Till slut var kungen helt förtvivlad. Han skulle göra vad som helst, bara de började äta igen. Då var det en liten flicka som trädde fram. Hon sa att fåren kanske saknade sin kompis.

Vem då? sa kungen.

Det lilla fåret som de vuxit upp med, sa hon. Det lilla fåret med den rosttaggiga ullen.

Då först kom folk ihåg det lilla fåret som ingen brytt sig om. Kungen drabbades av svåra skuldkänslor, och snart var hela landet på fötter och letade efter fåret med den rosttaggiga ullen.

Kungen väntade i tre dagar och tre nätter. Han kunde varken sova eller äta innan den glada nyheten kom – man hade hittat henne! Under pompa och ståt fördes det lilla fåret till slottet. Folket hurrade och skrek, alla var glada.

Kungen lovade, med tårar i ögonen, att bygga ett bås av rubiner till fåret. Och en ny trädgård skulle anläggas med ringblommor i alla regnbågens färger. Och så gjorde man.

Från den dagen brydde man sig lika mycket om det lilla fåret som de andra, ty man förstod att hon var lika viktig.

Men själv frågade hon efter inget. Varje natt sov hon i sitt hörn av lagården, tryggt hopkurad på sin halmhög. Och varje dag gick hon till sin gamla trädgård bakom slottet, där det bara växte ogräs. Hennes päls förblev lika risig och ful som den alltid varit, och från hennes juver kom samma illaluktande mjölk som det alltid hade gjort.

Men vad gjorde väl det? De andra fåren blev så glada då hon kom tillbaka att de genast började äta igen. Snart var de lika vackra som förut, och från deras juver kom det godaste vin som någon hade smakat.

Hur jag än vänder och vrider på det, så kan jag inget annat tänka, än att vi har något att lära av denna historia. Och en dag ska jag komma på det./p>

Vinterns kärlek

Sent en höst föddes en vinter som inte var som andra vintrar. När de andra vintrarna tävlade om att bli så kalla och snörika som möjligt, då ville den här vintern inte ha så mycket snö, ty då skulle skogens djur få svårt att hitta mat. Och inte ville han bli för kall heller, så bäckar och sjöar frysa skulle till is, ty då skulle djuren få svårt att hitta vatten.

Nä, det här var en mild vinter. Lyckligast var han när han fick sitta vid sin damm i skogens mitt och drömma om våren.

Ända sedan han varit en kall från norr hade vintern hört talas om den vackra våren som skulle komma. Han hade hört att fåglar kom flygande från andra sidan jorden för att se henne. Det sades att skogen träd blev gröna och att blommor sköt upp ur marken där våren gick fram.

Alla blev glada när de tänkte på våren, men ingen hade blivit glad då vintern kom. De ville alla att han skulle flyga hem till norr igen. Det hjälpte inte att han blåste kalla vindar över nejden och spred frost över markerna och var en riktigt duktig vinter – ingen ville ha honom där.

Djuren i skogen burrade upp sina fjädrar och svepte sina pälsar hårt omkring sig och muttrat surt när vintern flög runt dem och försökte bli deras vän.

Men tänk om han fick träffa våren och de blev vänner? tänkte vintern. Då skulle alla ångra att de varit dumma mot honom. Då skulle de vilja vara hans vän också!

Så satt han vid sin damm och tänkte och suckade djupt. Han trivdes där, djupt i skogens mörker, där ingen såg honom. Men så en dag hörde han en fågel kvittra till:

Våren kommer, varm och skön.
Bort med bistra vintern kall.
Våren kommer, varm och grön.
Snart är vinterns saga all.

Så sjöng fågeln. Och vintern kände att våren var på väg. Luften blev varmare, vattnet porlade, träden knoppades, och djuren blev kära. Ja, våren var verkligen på väg!

För våren skull klädde han sig i sin vackraste vinterskrud. Frosten började blänka i granarnas päls. Den rastlösa forsen stelnade mitt i ett skutt, istapparna glittrade och blänkte längs bergets stup, och den lätta snön gjorde lekfulla piruetter i vinden.

Vintern som varit så mild och blöt, han frös nu till riktigt, ty han ville se ståtlig och grann ut när den vackra våren kom.

Djuren i vinterns skog klagade, förstås. Varför skulle han ställa till med besvär nu, nu när våren är på väg? Kan han inte gå i idé som alla andra vintrar?

”Han är en föredetting,” sade de. ”Kan han inte se att hans tid är ute?” suckade de. ”Bort med det gamla och in med det nya!” ropade de. Och snart blev de bönhörda. Vintern som varit så präktigt grann, nu blev han mer och mer nervös, ju närmare våren kom.

Han kände sig svag i knäna och darrig i benen. Hjärtat dunkade och svetten rann i bäckar över hans rygg. Snön smalt bort i stora fläckar på hans mage. Det kliade och stack överallt, och nu föll istapparna ner, en efter en. Om hon ändå kunde komma snart!

Då kvittrade fågeln till igen: ’’Våren kommer! Våren kommer!” Och ur alla buskar och träd kom svaret: ’’Våren är här! Våren är här!”

Alla blev glada och vände sig mot solen. Men vintern var inte glad. Han var luggsliten och eländig. Om våren kommer nu kan jag inte visa mig, tänkte han. Hans tårar föll tunga från träd och buskar. Marken blev blöt och sur.

Men så kom hon då till slut. Liten och späd var hon, och knappt hade träden löv att skyla henne med. Men där kom hon – och vacker var hon. Hela natten satt de uppe och pratade, och de hade bara ögon för varandra. Vad de sa vet de bara själva. Men när morgonen kom var vintern bara en liten vindpust som flög hem till sina föräldrar i norr. Och våren var ensam kvar.

Så är det varje år. En natt får deras kärlek, inte mer. Det är därför våren har ett drag av vemod, mitt i allt det vackra. Och varje år berättar bäckarna sagan om vinterns kärlek till våren. Om du lyssnar riktigt noga kan du höra det.

---

Illustration skapad av Mariagrazia Orlandini.

Sagan om SmöreBlom

På en äng bakom skogen växte många vackra blommor. Det var den romantiska BlåKloke som brukade läsa kärleksdikter om sommarnatten. Och honom var den blyga TisselTassel förälskad i, men det är en hemlighet.

Där var PrästTage som blommorna gick till när de ville gifta sig. Vi hittar den snälla GullVivian, och VallMor som aldrig sa ett ont ord om någon. Men där var också BlåKlant och BlåKlintan som ALLTID sa vad de tyckte och tänkte.

Vi hittar NattFiol som var musikant. Och StenPär som var en riktig festfixare. Och många, många fler.

En av blommorna på ängen var SmöreBlom. Hennes stora dröm var att bli lika lång och vacker som sin idol SolaRosa.

SolRosa vajade högt ovanför henne och var lika vacker som – ja, som solen själv! Hur mycket SmöreBlom än sträckte på sig, nådde hon aldrig upp till Solrosa. Det var hennes stora olycka.

De andra blommorna visste inte vad de skulle ta sig till.

- Vissa skall då bara klaga, sa Blåklant. Jag blir så trött på det hela. Jag har minsann problem, jag också, men aldrig är det någon som hör mig klaga, minsann! Nä nä!

- Hon borde träffa en stilig karl, sa PrästTage som alltid höll utkik efter stiliga blommor. Jag träffade herr LiljeKanalj häromdan. Det är en riktig spjuver, det. Han skulle passa henne bra!

- Jag tycker hon är bra som hon är! sa GullVivian. Jag önskar hon kunde förstå det själv. Och inte velat bli någon annan.

- Jag kanske skall skriva en dikt till hennes ära, sa Blåkloke som trodde att vacker poesi kunde lösa alla problem.

TisselTassel suckade djupt och tittade förälskat på sin poet.

– Och NattFiol kan göra musik till mina dikter, fortsatte Blåkloke och NattFiol nickade ivrigt.

- Du har rätt, sa StenPär. Vi ställer till med en fest till hennes ära.

Ja, det tyckte alla var en bra ide, för en fest kan aldrig gå fel.

PrästTage ordnade med maten och bordsplaceringar. Han såg noga till att placera LiljeKanalj mitt emot SmöreBlom – och sig själv bredvid.

Blåkloke skrev en dikt om ljumma sommarnätter, tindrande stjärnor och vackra blommor. NattFiol satt bredvid och blåste i trumpet så ingen hörde någonting, och StenPär hittade på lustiga lekar.

Så blev det fest. Alla var bjudna och alla kom – alla utom SmöreBlom. Trots att hon var hedersgästen. Hon trodde inte att de andra ville ha henne där, inte egentligen, hon som var så liten och ful.

Så där fick LiljeKanalj sitta och sloka ensam, utan damsällskap, tills PrästTage kom och piggade upp honom.

*
Det blev höst och det blev vinter och alla blommorna sov under snön. Alla utom SmöreBlom. Hon låg vaken och grubblade. När våren kom, tänkte hon, skulle hon vakna tidigare än de andra och lapa i sig så mycket sol hon bara kunde. Då skulle hon bli lång och vacker och alla skulle tycka om henne.

Sagt och gjort.

När våren kom och smälte bort den första snön stack SmöreBlom upp sitt huvud. Hon kom tidigare än både VitSipp och TussiLagom som brukade komma först. Hon sträckte sig mot solen. Hon blev längre och längre. Smal som en vidja blev hon, och vek som ett rö, men det brydde hon sig inte om.

När de andra blommorna vaknade ur ide var hon lång - precis som hon önskade, men hon var också vinglig och hade svårt att stå upprätt.

- Men kära barn! sa VallMor. Vad har du gjort? Det kan väl aldrig gå väl.

Blåkloke slog sig för pannan och utbrast "Ack, o ve!" varpå han svimmade.

Gullvivian sa att hon alltid varit bra, precis som hon var. Och alla andra höll med.

Men SmöreBlom trodde att de bara retades med henne, så hon bestämde sig för att bli ännu längre – och ännu vackrare. Och snart var hon dubbelt så lång. Långt där ovanför henne hägrade SolRosa, och ännu högre upp – solen! Den vackraste av alla. Dit ville hon nå!

SmöreBlom glömde allt annat: hur vinden fick henne att vaja och kränga, hur hennes rötter hade svårt att hålla henne kvar i marken och ge henne all näring hon behövde – allt glömde hon. Hon ville bara bli så lång och vacker som möjligt.

Nu är jag allt jag drömt om! tänkte hon.

Men då gick solen i moln. En stor regndroppe föll på hennes panna. Och så en till. Och en till. Och snart regnade det för fullt.

Stora, tunga regndroppar föll på henne, och hon sökte sig till SolRosa för skydd, så som hon alltid gjort. Men då hade hon växt förbi sin beskyddare och idol. Hon stod ensam, utan någon att se upp till, utan någon att söka skydd hos. Ensam fick hon uthärda regnets hårda droppar.

Först när kvällen kom slutade regnet. Då de andra blommorna tittade fram under sina blad låg SmöreBlom död på marken med sin smala stjälk knäckt på mitten. Hon hade inte orkat stå emot regnets hårda droppar ensam.

Blommorna höll begravning för sin vän och fällde sina kronblad över henne. LiljeKanalj var där och sörjde vännen som han inte hunnit lära känna. NattFiol var där och spelade sorgsen musik. Blåkloke läste en dikt om döden, och TisselTassel höll hans hand.

VallMor var där och sa några vänliga ord. GullVivian med så klart. Även BlåKlant sa vad han tyckte och tänkte, och BlåKlintan beklagade att han inte varit en bättre vän.

PrästTage höll begravningstal och sa:

- Vi kommer alla att sörja henne, lilla SmöreBlom, som inte förstod att solen lyser på oss alla, hur små och obetydliga vi än tror oss vara.

Och över dem alla tronade SolRosa lika vacker och avlägsen som – ja, som solen själv.

*
Nu ska du inte bli ledsen, för ingen dog på riktigt. Sagan bygger på en pjäs som bygger på verkliga händelser, som är inspirerade av en film. Sist jag kollade levde allihop och SmöreBlom jobbar som i dag läkare. Här är hela listan med skådespelare:

SmöreBlom = Smörblomman
BlåKloke = Blåklockan (alla liknelser med författaren är helt avsiktliga)
TisselTassel = Tisteln
PrästTage = Prästkragen
GullVivian = Gullvivan
VallMor = Vallmo
BlåKlant = Blåklinten
BlåKlintan = Blåklinten
NattFiol = Nattviol
StenPär = Stenbären
SolRosa = Solrosen
LiljeKanalj = Liljekonvaljen
VitSipp = Vitsippan
TussiLagom = Tussilagon

Lyssna på sagan som ljudbok.