Drömmar omkring dig

Ditt liv har så mycket kraft
att det skulle slå omkull mig
om jag kom för nära

men ibland kryper jag under din blick
och gör mig genomskinlig
för din röst

och jag vandrar osynlig
genom ditt hem

och det är då
du når
mig

fast du inte
längre vill

och jag lämnar
det jag aldrig
sa

att växa upp i drömmar
omkring dig.

I makten och härlighet

Jag bad regnet falla
– och det föll.

Jag bad vinden om ro
– och det stillade sig.

Jag bad fåglarna tala
– och de sjöng av glädje.

Jag lät dagen passera
utan att begära mer.

Framför stenen

En dag kommer jag
också varit död

i tusen år.

Då ska jag återvända
och spöka för dem
som inte

reste en sten
till min ära.

Spår från min dotter 16 maj 2021

Maja B, 11 år.

Profetian

Det ska komma någon
som gör mig glad
att

du
lämnade
mig

liksom jag var glad

när
jag fann
dig

det ska komma
någon som blåser
bort de torra
tankarna

en vandrare
i rynkornas spår

tar den plats
du lämnade

och jag kan
åter tänka på dig
med ömhet.

Våra vänner djuren som djur

Vännen Liga är en bläckfisk. Hon sa så en gång, att vi vet aldrig vad som händer när vi ringer på hennes dörr, kanske är det en bläckfisk som öppnar. Bläckfisken med sina åtta armar (och åtta hjärtan?) är en bra symbol för denna vackra människa som vänder ut in på våra hjärnor med sitt finurliga sätt att se på världen.

varje gång jag träffar henne upptäcker jag hur ofta jag använder ordet måste för varje gång säger hon måste inte! Ofta ändrar jag då till vill. Jag tänkte på henne när jag skrev dikten Dagen då allt hände.

Vännen Lena är en skogslarv som får vingar när solen kommer fram. Jag vet ingen som älskar skogen så mycket. Eller solen. Oh jag vet ingen som ler så vackert som hon. Att umgås med henne är att ge upp. Hon ser rakt igenom alla masker och barriörer, rädslor och undanflykter på ett sätt som gör att du också måste göra det. Sedan har du ett val: fly eller gilla vad du ser. Jag har provat båda. Här är hon på bild.

Min dotter Maja, 11 år, som har gjort bilderna säger att hon själv är en sköldpadda. Det finns ingen som lärt mig så mycket om livet som hon. Den bästa läraren i konsten att leva. Hon säger att jag är en björn. Det säger alla. Mitt vandrarnamn (trail namne) är hummande björnen.

Maja har inte ritat en sköldpadda än, men jag såg att det fanns en björn. Det är ingen avbildning av mig, men en björn är en björn.

Livets mening

En gång såg jag en hund
som bar en pinne
med en stolthet
som jag aldrig
känt för något
jag gjort
i hela mitt liv.

För en kort stund
blev allt begripligt.

Att vara, att nå fram

Ibland diskar jag
för att slippa städa.

Ibland städar jag
för att slippa diska.

Ibland älskar jag
för att slippa dö.

När jag flyr springer jag i cirklar
som inte är perfekta.

Målet är ändå det samma –
att stanna
glömma
börja om.

---

Titeln "Att vara, att nå fram" kommer från Sapfo, fragment 17.

När en jobbarkompis går i pension

Säkert den tryggaste hästlastbil du kan äga

Jag gjorde en annons åt Clear Round. Behöver jag säga att temat är säkerhet?

Tuva

Julmarknad på Tuva hembygdsgård är doften av brända mandlar, klinkandet av stål mot stål i smedjan och hantverkare som pratar sig varma för broderade linnedukar och bivaxljus, starkglögg och viltkorv.

Besökare kommer in på gården med tomma händer och hungriga ögon, medan de som är på väg därifrån, mot utgången och väntande bilar, har plastkassar i klasar runt armarna.

Guiden trampar värme i fötterna och ser på gruppen som samlar sig. Hon älskar den här stunden, den tysta förväntan.

Tänk, här sprang Tuva som barn en gång, i skogen och på ängarna. Då stod skogen mörk och hemlig runt gården. I dag är den gallrad och rationell, det som finns kvar av den. Älvornas äng har blivit en skulpturpark.

Hembygdsgården ligger som en kvarglömd skurtrasa i utkanten av den växande staden. Stugorna hukar sig under tyngden av bleka betonghus, som fångar den sista solen i sina uttryckslösa fönster.

Guiden sänker blicken och säger:

– Älvorna är som morgondimman. Du kan se dem dansa på håll, men kommer du för nära blir de till luft. Först när du dansar med ditt hjärta och glömmer dig själv, kan du bli upptagen i deras ring och få höra deras klingande skratt.

Tuva dansade med dem, och de gav henne det finaste de hade, en gåva värdigt en drottning: midsommarnattens sista solstråle fångad i en daggdroppe.

Älvornas smycke kan lysa upp det mörkaste mörker och värma en frusen själ. Det kom till nytta den vintern, när kölden knäppte i väggarna. Tre år hade gått sedan Tuvas bror lämnat gården för att söka lyckan i världen. Tre vintrar utan ett tecken. Och nu är det så kallt att fåglarna faller döda ner från skyn, stelfrusna när de slår i marken.

En kväll står en älg utanför stugan. Den hänger med huvudet och skrapar med hovarna i snön.

”Sanna mina ord, det är ingen vanlig älg”, säger Tuvas mor. ”Det är skogens dystre konung och han är i den största nöd. Han har druckit vatten ur Glömskans tjärn, det ser jag. Den som dricker ur Glömskans tjärn förlorar allt han håller kärt. Till och med sitt eget namn. Ty i tjärnen bor en drottning, och till henne måste du offra det finaste du äger.”

Tuva går ut med en skål mat, torkade äppelskivor i mjölk, broderns favorit. Även älgen verkar gilla det.

Tuva klappar den sträva pälsen på älgens kind. Lukten av varmt liv och vild skog omsluter henne och hon säger: ”Min bror! Är du där inne? John!”

När hon säger broderns namn ryggar älgen tillbaka. Den stirrar på henne en stund, innan den gungar iväg genom snön och försvinner.

*

Våren kommer, värmen kommer, hoppet om livet återvänder. De som överlevt vintern känner ett band till varandra. De kan säga: vi var där.

Tuva plockar tranbär på myren. Det kan vara en farlig plats, särskilt nattetid, och när korgen är full vilar solen redan tung över dagen, luften är mättad med söta dofter.

Då hittar hon älgspår som går mot myrens hjärta. Hon vill dem, bara en bit, det kan vara hennes bror, innan hon återvänder hem till mor.

Hon hoppar från en tuva till en annan, trampar ner tuvstarr och svärdsliljor, medan solvarmt vatten tränger in i hennes träskor och dunster av ruttnad dy retar hennes näsa.

Ett skutt till. Hon missar och sjunker ner med ena benet i myrens blöta mun. Där sitter hon fast med en svärm av myggor som surrar och biter där de kommer åt.

Hon sträcker sig efter några grästuvor för att dra sig framåt. Myren släpper taget med en besviken suck, men då sitter det andra benet fast.

Så går det sakta framåt, steg för steg. Varje gång myren släpper taget om ett ben sjunker det andra djupare ner.

En grå skymningsdimma kryper över myren och gör världen mindre. Rötter och döda grenar under ytan river upp sår i benen.

Ett steg till. Hon fryser och svettas på samma gång. Varmt blod blandas med kall lera när nya grenar river i de redan öppna såren.

Hon hittar en ö av gräs och sjunker ihop under en tall, som beskyddande sträcker ut sin glesa krona över henne.

Hon sveper mors yllesjal omkring sig och tar fram älvornas smycke. Det skänker, som alltid, värme och tröst men lyser också som en ensam fyr på myren.

Myrfolket ser den. Det är plågade varelser, drivna av en värkande hunger som urholkar deras själar. Och tänk, där ligger ett stycke vitt kött och väntar på dem. Inte som den sega kärringen de snärjde förra veckan. Nej, den här är ung och mör. Hon doftar blod, svett och rädsla.

Dymlingar och knotrötter kryper närmare i dimman, som en mörk mur av smärta.

Ett ryckigt ljus dyker upp och försvinner, dyker upp och försvinner. Det är ett irrbloss som dansar över myren.

Ingen går säker för irrbloss. Myrfolket flyr i panik och trampar ner varandra i dyn, en del kom aldrig upp igen.

Irrblosset landar på Tuvas ben och krafsar på sjalen för att komma in. Hon trodde nog att ljuset från älvornas smycke var hennes mamma.

”Vad heter du, lilla vän?” frågar Tuva. Irrblosset svarar inte. ”Jag tycker du ska heta Irra”, säger Tuva och bjuder den lilla varelsen på tranbär.

Sedan berättar hon om sin olycka: om brodern som försvunnit. Om älgen som hon letade efter. Om myren som försökte sluka henne. Irra putsar sina vingar och snurrar sedan ett par varv i Tuvas knä innan hon lägger sig för att sova.

Tuva ligger vaken med en kniv i sin hand. Att somna på myren kan vara det sista man gör. Men på natten blommar nattstilla och svagmynta som gör huvudet tungt och drömmarna levande.

En slemsäck glider sakta över hennes ben. En dimröja leker med hennes hår. En blåtand närmar sig hennes hals.

Då vaknar irrblosset och krypet ut. Hon nosar i luften och flyger iväg med ett surr som får myrfolket att kasta sig i säkerhet.

Men snart är de tillbaka, nyfikna på hur Tuva ska smaka. En nattviska susar sövande ord i hennes öra. En dymling drar bort hennes sjal – och då blänker kniven i ljuset av älvornas smycke.

Myrfolket faller kvidande tillbaka med ett hat för stort att svälja. De förbannar människorna som kommer till deras värld med stickande smärta och huggande slag, som fäller träden med vassa sågar och tömmer myrarna på vatten, som sotar himlen med eld och väcker dem som drömmer under ytan.

En ung knotgnöl plaskar fram till Tova. Den sväljer kniven hel och sjunker ner i dyn för att smälta den. Tova kommer aldrig få se den igen.

Då syns irrblosset åter hoppa över myren. Efter henne springer en älg, vild och blind, rakt igenom muren av varelser, ända fram till Tuva.

När irrblosset släcker sina vingar vaknar älgen till sans och hittar Tuva hopkurad under sjalen. Den stannar hos henne hela natten, vakar över henne, så inget ont ska drabba henne.

*

Tuva vaknar av varm luft mot hennes ansikte. Det är älgen, hennes bror, den saknade, den som mor gråter över varje natt.

Hon slår armarna om hans hals och säger hans namn. Han vill springa sin väg, men Tuva håller fast och följer älgen in i skogen.

Finns det något mer skrämmande än en tyst skog? Ingen vind som får träden att gunga. Inga fåglar som viskar hemligheter. Och trollungen på sänkgravens kant säger ingenting när älgen stegrar sig i skräck och Tuva faller av.

Hon faller mjukt i sänkgravens kalla mossa och ser sin bror försvinna bort.

När hon vänder blicken mot trollungen rycker han till och gnuggar ögonen med smutsiga händer. ”Buhu hu!” gnäller han. ”Buhu hu!” Med jämna mellanrum gör han uppehåll och kikar på Tuva innan han säger ”Buhu hu hu” med förnyad kraft.

Han måste ha suttit där länge, för hans underkropp är fångad av mossa och liknar mest en torkad trädstubbe med spretande tår.

”Hur är det fatt?” frågar Tuva.

”Det är synd om mig!” säger trollungen. ”Jag ska bara sitta här gråta, säger di, tills en fager prinsessa kommer förbi. Och när hon frågar hur det är fatt ska di rusa fram och ta’na.”

”Ta… na?” säger Tuva.

”Ja. Mina bröder. Di ska ta’na grottan, säger di, och där hon får leva i träsk och leda tills hon blir gammel och fuler. Och då gifter di bort’na med prästen.”

”Vilken tur att jag inte är prinsessa då”, säger Tuva. Hon ser sig omkring, men allt hon kan se är träd och mossiga stenar.

”Är du säker?” säger barnet och lägger huvudet på sned. ”Du ser ut som en prinsessa.”

”Jag är säker”, säger Tuva. ”En prinsessa skulle ha skrikit på hjälp. Det gör inte jag.”

”Om du skriker väcker du mina bröder”, säger trollungen och pekar på tre mossiga stenar bakom henne.

”Det är Kummel. Det är Rummel. Och där Bummel. Han är äldst. Di sover nu.”

Tuva går fram till den största stenen och lägger handen på det mossiga huvudet. Stenen är kall och luktar jord. ”Stryk från norr till söder, och du är döder”, mumlar hon.

”Stryk från öster till väster, för det är bäster”, säger trollungen.

”Jag vet inte vad som är öst eller väst, norr eller söder. Jag är vilse”, säger Tuva och sjunker ner vid stenen.

”Jag letar efter min bror, skogens dystre konung. Han har druckit vattnet ur Glömskans tjärn och vet inte vem han är.”

Trollungen drar sig fram till Tuva med knotiga armar och rör vid hennes hår.

”Är det gulltråd?” säger han. ”Min mor kan spinna en regnbågsfångare med gull och spindelnät och fånga solen.”

Medan trollungen breder ut hennes hår som en solfjäder över stenens skrovliga yta lutar hon huvudet bakåt och blundar.

När åt hon senast, mer än tranbär? När drack hon senast, annat än mossvatten? Och mor, letar hon efter henne på myren?

Något sticker henne i nacken. Hon petar bort det. Något sticker igen. Hon lutar sig fram och torkar bort svett och barr från nacken.

Då ser hon att trollungen pekar på henne. Nej, det är något bakom henne.

Stenen rör sig, sväller, liv bultar inom den. Kottar och grenar rasar över Tuva när stenen rullar upp sig och sträcker på ryggen.

Trollungen drar Tuva tätt intill sig och lägger en försiktig hand över hennes mun.

Stenen slänger bak en förvriden arm för att riva bort lite mossa ur en skreva nära marken. Den lutar sig framåt och visar upp en jordig baksida innan den släpper loss ett rasslande stenras. Det låter iallafall så när instängd luft slår emot Tuva och trollungen, som fnissar till.

Tuva har aldrig sett en sten skratta förut, men det går inte att ta miste: stenen framför henne skrattar faktiskt. Den börjar prata med sig själv, rycker till som om den sagt något oväntat, ger igen med styrka och kraft, mumlar belåtet och skrattar igen.

Sedan vänder den sig om.

*

Tuva måste blunda. Det går inte att se ögon som bottnar mer än tusen år. För mycket skog susar där, mer himmel än en människa kan famna.

”Du!” mullrar stentrollet. ”Inte. Henne. Få!”

Tuva håller för ögonen och kryper in i trollungens famn vars grepp hårdnar.

”Jag ska rädda dig!” sjunger rösten lågt. ”Kom till mig och jag ska göra dig till prinsessa i Drömslottet. Du ska inte behöva tänka själv, inte gå någonstans, bara vara perfekt.”

”Nej!” skriker Tuva och sliter för att komma loss. ”Nej! Nej! Nej!”

Hon knuffar till trollungen och öppnar ögonen, beredd att slåss. Trollungen släpper henne och backar undan.

Då ser hon honom: den fagre prinsen, han som sjungit hennes drömmar. Han står framför henne, levande, sträcker ut sin hand mot henne.

”Bli min!” säger han, sjunger han, med leende läppar. ”Bli min! Och jag ska dyrka marken du går på. Bli min, bara min! Och jag ska älska luften som du andas. Du ska vara min, bara min, så länge du lever, i nöd och lust.”

”Du är Drömprinsen!” säger Tuva. ”Den farligaste av dem alla. Jag är Tuva av kött och blod, hetta och liv. Du är ord som vittrar sönder.”

Och när hon sa det vittrade Drömprinsen faktiskt sönder och blev en mossig stubbe, mitt framför hennes ögon; den står där än i dag.

”Så ska de tas!” säger trollungen och studsar runt med sitt rotben och boxar med händerna mot stubben. ”Piff! Poff! Paff! Haha!”

Det stora stentrollet verkar mindre, som om det sjunkit ihop. De två andra stenarna lutar sig emot det och skakar.

”Det är över nu”, säger Tuva. ”Eller så har det bara börjat. I vilket fall som helst: jag ska gå till Glömskan tjärn och befria min bror.”

”Dotter. Du!” säger stentrollet och pekar på Tuva. ”Tjärnen. Drottning. Offra. Nu!”

”Han säger, du är hans dotter!” skrattar trollungen och dansar runt henne.

”Är det därför han ska offra mig till tjärnens drottning?” säger Tuva. ”För man offrar väl det man håller mest kärt, eller hur? Och vad kan vara mer kärt än en dotter?”

”DU!” mullrar stentrollet så hela marken skakar. Och nu vaknar de andra trollen bredvid honom och stirrar på Tuva under mosslugg.

”Nej! DU måste offra vad finaste du har, paff!” säger trollungen. ”Till tjärnens drottning, piff. Annars släpper hon aldrig bror din fri, poff!”

”Det finaste jag har”, säger Tuva, ”förutom min bror och min mor, är älvornas smycke.”

”Krona. Gull. Mer!” säger stentrollet och lutar sig åt bakåt.

Tuva går fram till den fuktiga hålan som bildats under stenen. Där nere glimmar en krona och ett armband. Längre ner finns mycket annat.

”Kryp ner och hämta skatten”, säger trollungen. ”Den är din!”

Luften i hålet är kall och luktar rutten metall. Gråsuggorna på väg ner över kanten vänder och flyr i panik när de kommer för nära.

”Jag behöver den inte”, säger Tuva. ”Jag har älvornas smycke. Hon kan få det, drottningen i tjärnen, bara jag får min bror tillbaka.”

”Kryp. Du. Dör!”

”Kanske inte räcker, kanske inte nog, han säger. Då har du bara en sak kvar att ge, poff!”

”Ditt. Liv!” säger stentrollet och rister till, så ett stycke blöt jord lossar och täcker kronan.

Tuva suckar. ”Myggor eller prinsar, allt i denna världen vill äta mig.” Hon tar ett djupt andetag och kryper ner i jordens svalg.

*

Glömskans tjärn är mörk och stilla. Träden verkar växa både uppåt och neråt i den. Under ytan simmar drottningen omkring och ser en ljusvarelse komma mellan träden, en ung kvinna klädd i vitt, med en krona av guld, ett värdigt offer.

När drottningen talar flyter hennes ord till ytan som söta bubblor: ”Vem är du, flicka, och vad önskar du mig?”

”Jag vill att du befriar min bror!” säger Tuva.

”Vem är din bror?”

”John är hans namn. Som skogens dystre konung är han känd. Som älg lever han sitt liv. Hans mor viskar hans namn varje natt.”

”Och vad får jag för det, flicka lilla?”

”En gåva värdig en drottning”, säger Tuva och låter trollets krona glida ner i vattnet. Innan den försvinner ser Tuva en blek arm glida upp i dess ring och fånga in den.

”Det är en vacker krona”, bubblar tjärnens drottning. ”Men den känns naken utan juvelerna på din hand.”

Tuva låter även trollets juveler glida ner i vattnet. Och så fortsätter det, tills Tuva bara har sin klänning kvar, och gömd under den – älvornas smycke.

Tjärnens drottning skulle nog ha nöjt sig, om inte solen gått ner, för i mörkret börjar älvornas smycke att lysa.

”Vad är det där?” bubblar hon. ”Ta av dig klänningen och visa mig ditt lysande hjärta.”

Tuva sätter sig på knä vid tjärnens kant. Nu ska hon offra det finaste hon har. Om inte det räcker har hon bara en sak kvar att ge: sitt unga liv.

Tjärnens drottningen flyter så nära ytan som hon vågar. Hennes armar värker av längtan att få krama ljuset som strålar från Tuva. Hela tjärnen bubblar och kokar när hon väser: ”Ge det till mig! Ge det till mig nu! Och du ska få det du längtar efter!”

Tuva sträcker bak armarna och lossar spännet. Hon håller smycket över vattnet och ser drottningens vita lemmar åla runt i mörkret nedanför. Hon låter smycket glida ner i vattnet, men i samma ögonblick som hon släpper det i från sig slutar det att lysa.

”Det är ett magiskt smycke”, bubblar drottningen. ”Det lyser bara när du bär det. Därför måste du följa med det ner i vattnet. Kom och bli min dotter, hemmets ljus och ålderns tröst.”

Tuva tar ett steg ut i tjärnen. Foten färgas gul i det murkna vattnet och försvinner ner i det svarta bottenlagret. Kylan griper henne som en klo av is, hon får svårt att andas. Ett steg till, benen blir stela, ett till, det är halt, ett till, vattnet når henne till midjan.

”Min bror”, säger hon, ”jag gör det här för dig.”

Med armarna i kors över bröstet faller hon sakta ner i vattnet.

Det sista hon ser är ett surrande ljus som flyger förbi hennes huvud. Sedan är mörker allt som är, mörker och kyla. Trådiga armar slingrar sig runt hennes kropp och drar henne neråt.

Något biter tag i hennes hår, håller henne tillbaka, hon ändrar sig, slåss mot armarna som dar henne ner, slåss mot det som drar henne upp.

Längtan efter luft dunkar i hennes bröst, men hon får inte smaka vattnet, inte dricka glömskans tjärn.

Hon bryter vattenytan med ett jublande andetag och ser världen: Irra cirklar runt tjärnen likt ett ilsket stjärnfall och älgen drar i hennes hår.

”John!” skriker hon innan hon rycks ner under ytan igen och sväljer en stor klunk vatten.

Något drar henne neråt, och något håller henne kvar. Det värker i foten och gör ont i håret. Är det så det känns att födas? Smärta, mörker och kyla: är det livet?

Då. En flamma kraschar ner i vattnet, en explosion av ljus lyser upp tjärnen.

I en sekund ser hon djupet, skatterna på botten och drottningen som släpper taget för att skydda sina ögon.

Sedan finns inget mer.

*

I skogen, vid glömskans tjärn, kravlar en kvinna iland med ena armen runt halsen på en älg. De faller omkull på marken och kippar efter andan.

Vad har hänt? Har hon badat? Naken i skogen med en älg? Minnet vill inte nå ända fram.

Djupt ur tjärnens mörker seglar ett ljus mot ytan. Det är ett irrbloss som fallit i vattnet, stackar liten, hon slår med vingarna, men de är för blöta, hon sjunker igen, kämpar sig upp och sjunker igen.

Det är en hopplös kamp, tiden rinner ut för den lilla. Hennes ljus flimrar allt svagare.

Kvinnan springer ut i vattnet och skopar upp blosset innan det sjunker för sista gången. Hon bär henne i land och blåser på vingarna.

”Vad heter du, lilla vän?” säger hon.

Den lilla varelsen svarar inte, men hon sätter sig upp och börjar putsa sina vingar.

”Du vet inte?” säger kvinnan. ”Då är vi lika. Inte heller jag har ett namn.”

Då börjar älgen röra sig i kramp, som om den vill kasta upp något. Den reser sig på frambenen och spottar ut ett ord: ”Tuva!”

När Tuva hör sitt namn kommer allt tillbaka, allt hon varit med om: myren, älgen, trollen och tjärnens drottning. ”John!” ropar hon. ”Är du där inne? John!”

Och svaret kommer djupt från älgens mage:

”Det var jag hela tiden, syster, men sådan var min förbannelse, att jag skulle falla död ner om jag avslöjade det.”

Älgen sjunker ihop, nästan krymper framför hennes ögon.

”John!” ropar hon.

Älgen andas kort och snabbt. Sedan drar den ett djupt andetag, som för att säga något, något viktigt, men inget händer.

Den bara stannar där.

Den andas inte ut.

Livet har lämnat den.

*

Tuva skriker ut sin smärta i den tysta skogen och gräver ner fingrarna i älgens päls.

Tjärnens drottning hör hennes skrik i tjärnens djup. Trollen i sänkgraven böjer sina huvuden. Den fagre prinsen ler i sin stubbe, glad att han kom undan. Myrfolket på myren släpper kvinnan som de nyss har snärjt och sjunker ner i myrens trygga tystnad.

Tuva gråter. Hur länge? Tid finns inte i vid glömskans tjärn. Dag, år, vad är det?

Irrblosset landar på älgens mage. Nu kan hon flyga igen och verkar stolt över det.

”Lilla vän”, säger Tuva. ”Ditt namn är Irra. Och från och med nu är vi systrar.”

Irrblosset gör en volt i luften och landar på älgens mage, tittar på Tuva, snurrar ett varv till. Älgens mage börjar röra sig. Någon känner sig för där inne, slår med händerna mot den mjuka magen, letar efter en utgång.

”John!” ropar Tuva. ”Är det du? Är det du? Är du fast där inne?”

Tuva sträcker sig efter kniven, den är borta. Hon river i älgens hud men kan inte få hål.

Slagen inifrån blir allt häftigare, sedan svagare. Bara ett handavtryck syns nu, en sista hälsning. Tuva lägger sin hand mot handen och känner den försvinna.

*

Guiden på Tuva hembygdsgård tystnar och ser sig omkring. Ska hon sluta här? Hennes gammelmormor gjorde alltid det.

Historien om broderns räddning hörde hon först som vuxen. Vuxna behöver lyckliga slut. Gammelmormor må förlåta i sin himmel.

– Tuva lägger örat mot älgens mage för att lyssna efter liv. Då sticker en kniv upp genom huden, mitt framför hennes ögon. Kniven sprättar upp älgens buk inifrån. Tuva hjälper till att dra isär skinnet och snart glider hennes bror ut på marken, flämtande och blöt, på en bädd av blodiga tarmar.

”Jag dog som älg”, säger han. ”Men som människa ska jag leva.”

*

Guiden ser lättnad i gruppens ansikten. De har följt med på ett äventyr, och det har slutat lyckligt. Bra. Vi behöver historier om gångna tider. Vi behöver dess magi.

I dag är Glömskans tjärn en igenväxt damm i utkanten av ett rekreationsområde. Skogen är genomkorsad av stigar och cykelbanor. Här och var finns skyltar som berättar om gångna tiders folk och seder, om fägator och skålgropar, men inget om troll och vackra prinsar.

Myren är utdikad och hyser ett bostadsområde där ingen vet varför gatorna heter saker som Nattviskavägen och Dymelgatan. Myrfolket som en gång levde där finns bara att se i skulpturparken vid Älvornas äng, tillsammans med en stor älg i trä.

Gruppen skingras och går på fyndjakt bland stånd och bodar. Guiden går in i ett av uthusen, som nu är galleri. På väggarna hänger bilder skapade av John Bauer.

Där vakar älgen över Tuva på myren.

Där sitter trollen runt Tuva och beundrar hennes nya krona.

Och där, den mest berömda av dem alla: Tuva sitter på knä vid tjärnens kant, ensam med sitt val.

Den hade de över kökssoffan hemma på gården. Hon kunde ligga i timmar och stirra på den som barn, samtidigt som hon smekte sina armar, ”putsade vingarna”, som gammelmormor brukade säga.

Tjejen som vaktar utställningen kommer fram till guiden. ”Hej, Irra!” säger hon. ”Gick det bra?”

Guiden nickar, fortfarande försjunken i bilden av Tuva vid tjärnen. Hon önskar att hon kunde sträcka ut sin hand genom tiden och hjälpa Tuva, säga att allt blir bra, men det går inte längre att nå henne.

Konstnären som skapade dessa bilder drunknade i en storm och lämnade världen alltför tidigt. Tuva är för evigt instängd i bilden av sig själv.

Rasko

Rasko hade lyckats undvika sin hyresvärdinna på morgonen och drev nu omkring i gränder kring Gribojedovkanalen.

Solen irriterade hans ögon och hotade med ännu en dag av bultande hetta. Han sökte upp den fuktiga skuggan mellan kanalen och en hyreskasern där hans nyblivna vän Marmelad bodde, de få gånger han var nykter nog att komma hem. Vattnet i kanalen bar med sig nattens svalka. Han lutade huvudet mot väggen och lät världen snurra fritt.

Det sista han ätit var en tunn löksoppa i sällskap med den försupne Marmelad, vars ögonsten till dotter jobbade för pantlånerskan.

”Hon är en ängel”, hade Marmelad sagt. ”Jag är en skurk och min Sonja är en ängel. Jag, hennes far, går till henne och ber om hennes sista pengar. Och hon ger dem till mig. Hon vet att jag kommer att supa bort dem, men hon ger dem till mig. Det är därför jag super. För att glömma hur usel jag är.”

Rasco kände till Sonja. Hon hade varit där när han pantsatte systerns avskedsring. Hennes far hade rätt: hon var en ängel, vars vingar fastnat i smutsen.

Hon hade inte talat till honom, bara sett på honom med ögon som visade mer kärlek än han kunde bära.

Men pantlånerskan hade sett föraktfullt ringen, det sista han ägde av värde, vridit och vänt på den med sina smutsiga fingrar.

Han kunde ha dödat henne då, ingen skulle sakna henne. Han kunde ha dödat henne med den hand som till slut tog emot pengarna.

Det var med pengar från ringen som Rasko ätit sin sista måltid och bjudit Marmelad på en sup. Nu hade han ingenting kvar.

*

I ljuset på den andra sidan kanalen låg Hötorget. Där hade han blivit avsläppt för två år sedan, en ung man från landet, med en resväska tryckt mot bröstet.

Han hade kommit till staden med familjens sista hopp och pengar.

I breven hem, som blev allt mer sällsynta, gick hans studier bra, men i verkligheten kröp bokstäverna ihop till ord som inte gick att förstå.

Och nu var de på väg hit, hans mor och hans syster. För att ”få hans välsignelse” hade det stått i brevet. Hans syster skulle gifta sig. Det är en ”glädjens dag”, skrev mor.

Hans syster hade arbetat hos en ”ej obetydlig man” sedan en tid tillbaka (jaså, minsann). Mannen hade ”tagit henne till sig” och friat trots att hon, systern, stod under honom i såväl ställning (vilket kräk) som värdighet (löjligt).

Hans syster skulle alltså ge sig åt man som gifte ner sig och förväntade sig tacksamhet för det!

Det var så hon visade kärlek till familjen, hans kära syster, genom att offra sig.

Men det var ju hans jobb!

*

Rasco noterade att hantverkare, gatumånglare och tiggare vaknade upp till ännu en dag i staden där allt var till salu.

Gummorna på Hötorget vaggade fram till sina bodar där de skulle sälja ägg och torkad fisk. Snart skulle de se honom där han stod och tryckte. Ingenstans fick man vara ifred!

De senaste veckorna hade han legat till sängs i sitt hyresrum på Stolyarniy Pereulok, högst upp såklart, nära himlen men hett som i helvetet. Nu var värdinnan på honom om hyran, och han gjorde bäst i att hålla sig undan.

Han knöt näven om brevet i fickan och blundade. ”Vilken nåd”, skrev mor. ”Nu har du råd att avsluta dina studier.”

*

Rasko var familjens överhuvud efter faderns död men hade misslyckats i staden och pantsatt böckerna för mat och hyra.

Faderns silverklocka hade han också pantsatt, fått en struntsumma av pantlånerskan.

Att en sådan häxa fick leva och suga livet ur sin omgivning, medan unga män med ambitioner stod som tiggare i livets väntsal, var det rätt?

Nej!

Han började gå, vet inte vart, bort! Han närmade sig stadens livligare kvarter. Några matroser rökte cigarrer. Utlänningar köpslog om varor. Vagnar skramlade fram och hästarnas hovar ekade mot stenarna i de trånga gränderna. Kvinnor såg sig om efter lämpliga byten, men deras blick gled över Rasko som om han inte fanns.

Han stannade upp mitt på gatan, redan andfådd, drog sin kappa tätare omkring sig, trots att det var varmt. Den var lagad så många gånger att det knappt fanns något kvar av det ursprungliga tyget.

Var var han?

Han hade stannat utanför pantlånerskans hus, det såg han nu. En gårdskarl högg ved, och varje slag fick Rasko att rycka till.

”Det var då också ett djävla sätt!” skrek han åt mannen som stannade upp med yxan höjd i luften.

Rasko skrattade till, förvånad över sin egen röst. Den lät så tunn och gäll mot mannens slöa blick.

Mannen fortsatte att glo på Rasko med yxan över huvudet. Rasko ropade ”Det gör ingenting!” och viftade med armarna åt honom att fortsätta.

En sån otrolig dumhet. Och sådant måste man stå ut med.

*

Han kom ut på en större gata, där vagnarna dundrade förbi med de rika som flydde stadens hetta för sina hyrda sommarvillor.

Han såg Marmelad tveka i skuggan bakom en vagn, osäker på vilken väg han skulle välja. Han argumenterade, debatterade, räknade på fingrarna, vägde för och emot.

Rasko ropade: ”Hittar du inte hem, din gamle suput!”

Marmelad såg sig omkring efter den som bråkade och slog med ena armen mot solen, som om dess strålar var en personlig förolämpning, riktad mot just honom. Så kände han igen Rasko, höjde handen i en skål och gick emot honom.

Han såg inte det Rasko såg: hur vagnen med de sex hästarna kom rakt emot honom, hur kusken svor och svingade sin piska, medan rockskörtet fladdrade bak honom likt djävulens vingar.

Marmelad slogs omkull av det första paret hästar och drogs in bland hovar och seldon och krossades under vagnens hjul. När han kom ut på andra sidan var han en säck av kött och blod.

Folk rusande till från alla håll.

”Vem är han?”

”Han behöver komma till ett sjukhus!”

”Har han pengar till det?”

En polisman kom springande. ”Ur vägen! Ur vägen!” Han kastade en blick på Marmelad. ”Vilket drägg! Inget sjukhus kommer att ta emot honom. Bär hem honom till hans familj istället. Och låt honom dö där. I frid.”

”Men vem är han?”

”Vad heter han?”

”Var bor han?”

”Det är bara en suput”, sa någon. ”Inget att bry sig om.”

”Jag vet vem han är”, sa Rasko. ”Hans namn är Marmelad. Och jag vet var hans dotter arbetar. Jag ska gå till henne och tala om för henne att hennes far är död.”

*

Rasko gick tillbaka samma väg han kommit, men den här gången med en feberhet känsla av brådska.

Marmelads dotter arbetade hos pantlånerskan. Hade offrat sig, tagit ett jobb som ingen vill ha, för att sätta mat på bordet åt sina hungriga styvsyskon, för att hennes far supit bort alla deras pengar.

Var det rätt?

Nej!

Tanken hade slagit honom förut. Han mindes inte när. Mannen som hög ved var borta, men yxan var kvar. Lika lätt som man mosar en lus, så hade han tänkt. Och var inte han värd mer än en lus? Jo!

Han tog upp yxan, smet in genom porten och gick uppför den knarrande trätrappan.

Pantlånerskan bodde på tredje våningen. Tysken i lägenheten bredvid hade flyttat ut, så det var tomt för övrigt.

Inga vittnen.

Dörren stod glänt, som om Pantlånerskan väntade på någon. Rasko petade upp dörren med yxan, klev in, men där var tomt.

Det första rummet var långsmalt som en kista. Solen brände mot fönstret vars gardiner en gång varit vita, och dammet svävade runt i rummet så tjockt att det skapade en spöklik skugga på den gula tapeten.

Rasko tvingade sig att ta djupa andetag för hantera känslan av att drunkna.

Där stod kistan med guldet. Rasko hade spanat in den förut. Visste var det fanns. Men nu var kistan tom, så när som på lump och gammalt skräp.

Det fanns inget i kommoden heller.

Och inget i hörnskåpet.

Bara damm.

Det fanns inget av värde någonstans.

Allt var fattigt, torrt och dammigt, precis som i hans eget krypin.

Hur var det möjligt?

Rasko knuffade upp dörren till den andra rummet och stegade fram till en skänk som pryddes av en kanna och ett tvättfat i emalj. En död spindel låg på rygg i kannans botten. Låg övergiven med hopdragna ben, som om den kramade sig själv. Lådorna i skänken var tomma och luktade av såpa.

Besvikelsen kröp i kroppen på honom. Han började frysa i det varma rummet, samtidigt som svettpärlor ner för hans nacke.

Då hörde han det. Någon andades i rummet. Någon stod bakom dörren och iakttog honom.

Rasko kände yxans tyngd i sin hand, kände tyngden i tanken som skulle bli till handling.

Han höjde yxan samtidigt som han vände sig om och rusade mot den som gömde sig för honom.

I en glimt såg han bilden av en mager stackare i trasig kappa. Mannen rusade emot honom med en yxa i handen och skräck i blicken.

Rasko skrek och högg.

Ett krasande ljud hördes när skallen splittrades i hundra glasskärvor som regnade ner över honom och i varje skärva såg han sig själv bli skuren i bitar.

Sedan blev det tyst. Det enda han kunde höra var hjärtat som bultade tinningarna.

Rasko föll på knä framför den trasiga spegeln och stirrade på de blodiga spegelbitarna.

Han tog upp en bit och såg sitt eget ansikte, en mager stackare med trasig kappa och skräck i blicken. Det var över. Allt var över. Han hade slagit sönder det enda av värde i rummet.

*

Det hördes rop utanför. Män kom springande. De fyllde upp hela rummet.

Händer.

Armar.

Ben.

Golvplankorna studsade under deras tyngd och fick honom att hoppa på ett löjligt sätt innan de nådde fram och grep tag i honom.

Röster i hans öra.

Lukten av varm andedräkt mot hans ansikte: tobak, sprit, gula tänder och svettiga polisonger.

”Nu har vi fått nog av dig, din lus!” skrek en.

”Du ska tillbaka till träsket, där du hör hemma!” skrek en annan.

Rasko ville svara att han inte var en lus, att han var bättre än dem. Han hade kommit till staden för att gå i skola, som en god son.

Han hade inte menat att döda någon. Och vad gör det om en lus dödar en annan lus? För vem spelar det någon roll?

Allt blod på golvet, vad ville han säga med det?

Det är ert blod, ville han säga.

Vårt blod!

Staden suger upp vårt blod, våra tårar och vår svett. Vi mals ner och blandas med dammet och smutsen och rinner ner för pålarna som slogs i träskets sköte när staden byggdes en gång.

Vi ligger alla där – i leran – och klamrar oss fast vid hala pålar som leder till en himlen vi inte kan nå.

Han ville säga det: Att de måste släppa honom nu. Hur ska han annars hindra sin syster från att begå ett fruktansvärt misstag? Det var hans jobb att ta hand om sin familj, inte tvärtom.

Men allt som kom ur hans trasiga strupe var gurgel och vrål.

*

Han släpades ut på gatan och föll i dammet. Han kröp undan slagen och sparkarna, försökte resa sig men knuffades omkull.

Han dolde sitt ansikte med armarna. En kvinna drog bort dem och spottade honom i ansiktet.

Då välkomnade han det.

”Slå ihjäl mig!” skrek han. ”Jag är en lus. Slå ihjäl mig bara!”

Männen drog sig undan. De ville inte ta i honom. De började skrattade åt honom. Skrek åt honom att krypa tillbaka in i träsket.

Han reste sig, föll och reste sig igen. Torkade bort blod från näsa och haltade därifrån, bort från skratten och förnedringen.

Vart skulle han ta vägen?

Han kunde inte gå till sitt gamla rum. Där väntade vräkning och krav. Han kunde inte gå till polisen, vad skulle han säga?

”De slog mig, konstapeln! Men jag förtjänade det för jag trodde jag var bättre än dem, kunde mer, visste mer. Jag skulle ta över världen, ungdomens uppdrag. Men jag har blivit gammal. DET är mitt brott.”

*

Hans huvud värkte. Han var trött. Han ville lägga sitt huvud i mors knä och känna hennes gamla hand stryka det toviga håret. Ville höra henne säga att allt blir bra. Men det var omöjligt.

Visst hade han varit fattig förut, men ändå en hederlig karl. Nu var han en lus. Ingen älskade en lus. Inte ens han själv.

Han hatade och föraktade sig själv lika mycket som han förut hade hatat föraktat pantlånerskan. Eller mannen som erbjöd sig att ”rädda” hans syster.

Han ville skona mor från skammen av en misslyckad son.

Han ville frälsa Marmelads dotter från ett arbete som gjorde henne gammal i förtid.

Han ville skona sin syster från en man som inte älskade henne.

Han kunde inte ens rädda sig själv.

*

Det stod en folksamling utanför hyreskasernen vid kanalen. De pratade om en man som bodde där. Han hade blivit överkörd, sa de.

Hans dotter var där och grät över sin far. Hon var en ängel, sa de. Den finaste och vackraste som fanns. Men mannen var en suput. Hemma grät barnen av hunger medan han drev från krog till krog.

En gång hade han varit fin karl, hade jobbat på ett ämbete, men hans första fru, Sonjas mor, dog ifrån honom.

Då hade svagheten först visat sig, den som fräter på en mans karaktär. Har den väl fått fäste urholkar den din själ. Flaskan blir din älskarinna; den blir din moder och din fader och ditt barn som du beskyddar.

Så sa de, men när de såg Rasko drog de sig undan. Rädsla och misstro återspeglas i deras ögon.

Rasko gick in. Han hade varit där en gång förut, när lämnat av en berusad Marmelad för inte så länge sedan.

Marmelads hustru hade slagit sin man den gången, medan barnen grät i ett hörn. Marmelad hade inte tagit blicken från Rasko. Han ville visa att han tog emot varje slag med glädje.

”Se vad hon gör med mig!” hade sagt. ”Hon gör det av kärlek, förstår du. Hon vet att jag måste lida. Hur ska jag annars stå ut med mig själv.”

Rasko hade lämnat de få mynt han hade kvar på en bänk och gått därifrån.

Nu gick han fram till Sonja som höll sin döda faders hand i sin.

”Jag är en lus”, sa han. ”En blodsugande lus som blivit det jag försökte döda. Man kan slå ihjäl mig, ingen skulle sakna mig. Ändå skulle jag, med detta liv, tjäna staden och människorna i hundra år, om du bara kunde se mig med kärlek i en sekund.”

Han tog hennes hand, ryckte till när han såg blod i hennes handflata. Men så förstod han: det kom från honom. Han försökte torka bort det, men smetade ut det istället.

Sonja la sin hand mot hans kind och tvingade honom att lyfta blicken och se på henne.

”Jag vet vem du är”, sa hon. ”Du är Rasko. Du känner dig som en lus, för du känner inte dig själv. Gå hem. Din familj väntar på dig. Gå och berätta allt för dem! Kom sedan tillbaka när du lärt dig att älska dig själv.”

*

Rasko gick ut. Han föll till marken utanför porten. Han kröp i dammet och skrämde bort alla som flockades där. Han kysste marken i alla fyra väderstreck. Han tackade himlen och reste sig upp.

Sedan gick han till Hötorget för att möta mor och syster. Han visste nu vad han skulle göra.

För första gången på länge kände han frid. Inte för att hans lidande var över, utan för att det just hade börjat.

*

Denna historia är inspirerad av romanen ”Brott och straff” skriven av författaren Fjodor Dostojevskij. Den var först publicerad i tidningen Russkij Vestnik som följetong under tolv månader 1866.

---

Den här novellen var ett bidrag i Boktuggs novelltävling 2021. Den rönte ingen framgång, men jag tycker om den i alla fall.

---

Vill du använda denna novell?

Alla noveller av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com

---

Fettpärlan (Boule de Suif)

I den lilla staden Rouen de Maupassant går livet sin stilla gång. Det vill säga, på ytan verkar allt bra. Men om du tittar ner, längre ner – i rännstenar och källarprång, där hundarna bor, då ser du att inget är som vanligt.

Trötta och söndertrasade byrackor drar genom staden. De har varit med om människornas krig, och det har inte slutat lyckligt. Nu är de besegrade, utmattade och jagade på flykt undan de preussiska vargarna.

Först kommer de vindsnabba budbärarna, whippets och greyhounds. De susar genom staden, likt en iskall vind som förebådar vinter.

Sedan kommer officershundarna, snobbiga bulldoggar och mopsar med buttra miner. De skrävlar och skryter om hur duktiga de varit, trots att de flydde först av alla.

Sist kommer kanonmaten, fattiga blandrashundar som tvingats in i kriget mot sin vilja. De var först med att möta faran och de sista att fly. När man ser dem halta genom staden vet man att slaget är förlorat.

Snart flyttar fienden in i staden, jakthundar som kräver omedelbar underkastelse, annars hugger de dig i halsen. De präktiga stadsborna förvandlas till ömkliga knähundar, som med svansen mellan benen slickar den hand som höjs mot dem.

De som kan ger sig av.

”Det är inte bra för affärerna”, sa Mr Bulldog och kliade sig på magen. ”Verkligen inte bra.” Mr Bulldog hade gjort sig en förmögenhet på att sälja dyr hundmat till soldaterna på båda sidorna. Om kriget var över, så var de goda tiderna också det.

”I Morrmandie är vår flock intakt, där har de inte lagt benen på ryggen än”, sa amiral Schnauzer och slickade sig om mustascherna. Amiral Schnauzer hade grävt ner nödben i kullarna runt byn. Tyvärr hade han glömt bort var, och nu hade benen fallit i fiendens händer och tassar.

”Man kanske skulle åka dit”, sa Sankt Bernad och slickade i sig lite konjak från kaggen han alltid bar runt halsen. Konjaken var menat för hundar i nöd, men Sankt Bernad verkade aldrig finna någon som var i större nöd än han själv.

”Då är det bestämt”, sa Mr Bulldog. ”Vi tar en vagn och reser till Morrmandie. Tidigt i morgon bitti.”

*

Nästa morgon hade vintern kommit, och de hundarna smög fram till en hästdragen vagn med huvuden sänkta mot den yrande snön. En stalldräng med lykta i ena handen selade en gammal häst och manade på dem att stiga upp. Det var dags att åka.

Inne i vagnen fanns andra hundarna som redan grävt ner sina tassar i höet som skydd mot kylan. En resekamin spred värme och en hemtrevlig doft av snöblöt päls.

I den bakre delen, med benen brett i sär, satt Dogue de Bordeaux (”morn-morn”).

Bredvid honom, med en solfjäder i högsta hugg, satt hans hustru, madame de Papillon (”trevligt, tack”).

I ett mörkt hörn satt två bleka pudlar, två systrar, och tuggade på ett radband. De sa ingenting.

”Otäcka tider, dessa krigstider”, sa Mr Bulldog och snurrade ett par varv innan han la sig på rygg med magen i vädret framför madame de Papillon. ”Inte bra för affärerna. Inte bra alls.”

”Men trevligt med kvinnligt sällskap”, sa amiral Schnauzer och bugade sig för pudlarna, som slog honom nosen (men inte så hårt).

”Skönt att komma sig i väg från nöd och elände,” sa Sankt Bernad och såg sig omkring utan att se någon som var värd att slösa konjak på.

”Ja, det är hemska tider, verkligen!” sa Dogue de Bordeaux och sträckte ut benen för att putta bort Mr Bulldog från sin hustru. ”Vi”, fortsatte han, ”det vill säga madame de Papillon och jag – vi ser det som vårt uppdrag, vår moraliska plikt, så att säga, att stödja gossarna i den fria zonen. Det är därför vi ger oss av.”

”Naturligtvis”, sa Mr Bulldog. ”Vi får alla uppoffra oss, på ett eller annat sätt. Det är ju krig, trots allt.”

Han avbröts i sitt tal när dörren slängdes upp och en katt tittade in. ”På väg till Mjaumandie?” sa hon.

En katt! Skulle en katt resa med dem? Visst, krig betyder uppoffringar, men det får finnas gränser.

Mr Bulldog var den första som återhämtade sig. ”Morrmandie”, morrade han. ”Vi reser till Morrmandie!”

”Mjaumandie, säger du. Tack! Då har jag kommit rätt”, sa katten och steg ombord.

*

De visste vem hon var. En rund och gladlynt katt som kallades Fettpärlan. En innekatt som satt i folks knän och spann för grädde, som blev kliad under hakan! Allt medan de, hundarna, människans ”bästa vän”, var utkastade i kylan.

Vagnen satte sig i rörelse.

Mr Bulldog sa något om vädret. Sankt Bernad nämnde middag på värdshuset (och kanske lite konjak till det). Madame de Papillon mumlade, med en blick åt Fettpärlan, att de kanske inte släpper in vem som helst där. Amiral Schnauzer slickade sig om mustascherna och tänkte på en sång som blivit populär under kriget. De bleka pudlarna gjorde korstecknet och låtsades se ut genom fönstret, trots att det var kolsvart utanför.

Sedan sa ingen mera på en lång stund.

Vagnen knirrade framåt och skakade till ibland i vindbyarna. Efter ett tag blev hundarna hungriga. De hade räknat med lunch vid något trevligt värdshus, men när de kisade ut genom fönstret såg de bara snö som yrde runt.

Om de ändå hade tänkt på att ta med sig mat! Men vem tänker på sånt när krigets vindar vänder och man måste fly i hast?

Då tog Fettpärlan fram en korg med mat.

”Får jag bjuda på lite strömming?” sa hon vänd till madame de Papillon.

”Vänligt, men nej tack”, svarade madame de Papillon och tittade strängt på sin man.

Dogue de Bordeaux såg hungrigt på maten, men efter en hastig sidoblick på madame de Papillon skakade han sitt stora huvud och sjönk ihop.

Mr Bulldog var inte känd för att säga nej till en gratismåltid men det där ”Mjaumandie” satt som en tagg i hans hjärta och han vände sig demonstrativt bort.

Pudlarna i hörnet rasslade med sina radband och knep ihop läpparna.

”Nå, jag är inte den som tvekar i nöd”, sa Sankt Bernad och snappade åt sig strömmingen.

Den sköljdes ner med konjak från kaggen och belönades med en rap. Det bröt isen och hundarna tog för sig av maten. Till och med pudlarna gick med på att dela bröd och vin med katten.

De åt under intensiv tystnad. Maten var det viktiga. Men efter en stund kände hundarna att de borde säga något. Det är svårt att tycka illa om någon som sitter precis bredvid dig. Speciellt om denna någon just gett dig mat.

”Berätta, kära du, varför reser en person i din… ställning till Morrmandie? Eller Mjaumandie, som ni katter säger.

”Jag rev fienden i ansiktet,” sa Fettpärlan enkelt.

”Du gjorde vad, sa du?”

“En officer kom till huset och sa att han skulle bo där. Han gick in hallen utan att ens ta av sig stövlarna. Har ni någonsin hört på maken? Jag rev honom i ansiktet och jagade ut honom, jo minsann.”

”Ni talar som en sann patriot”, sa Dogue de Bordeaux. ”Vi hade några officershundar på vårt gods också. Tänk att behöva vifta på svansen för dem hela dagarna. Det är inte lätt, det säger jag!”

”Jag skulle bitit dem i svansen,” sa Fettpärlan

”Jag med!” sa amiral Schnauzer. ”Jag var tvungen att dela hundkoja med tre fiendehundar. Hyggliga gossar på det stora hela, när du är ensam med dem, men jag skulle inte sniffa deras rumpor på stan.”

Fettpärlan suckade: ”Att kämpa till sista man, det gäller oss alla, människa, katt eller hund!”

Ingen kunde neka till det.

”Ni är fint folk, det märker jag,” sa Fettpärlan ”Hörde ni om byrackan som sålde hundmat till båda sidorna? Skämt kött var det också, så våra gossar blev sjuka.”

Mr Bulldog blev röd i ansiktet och snöt sig i en nosduk. ”Har aldrig hört”, mumlade han.

”Och vem var hundskrället som grävde ner ben runt hela staden?” fortsatte Fettpärlan. ”Jo jo, det fanns gott om mat till fienden, när de omringade vår älskade stad.”

”Du menar, att du inte vet vem?” sa amiral Schnauzer och lånade Mr Bulldogs nosduk. ”Vad synd.”

”Nu är jag en efterlyst katt,” sa Fettpärlan. ”Jag ett pris på mitt huvud. Det var därför jag var tvungen att fly, förstår ni! Jag måste även tänka på min hyresvärd, herr och fru Payne-Fleiss, som jag bor med. Snälla människor på det hela taget, de har gett mig så mycket.”

”Akta dig människorna och deras gåvor”, sa madame de Papillon som kunde sina klassiker. Hon såg sig omkring för att inhämta medhåll från de andra hundarna, men hennes bildning hade gått dem över huvudet.

”De har varit så snälla mot mig, ser ni. Jag fick ungar förra året, förstår ni. Och människorna, de liksom övertygade mig om att ungarna skulle få det bättre på landet. De skulle till ”en bättre” plats, sa de. Jag var så ledsen när de tog dem ifrån mig. Jag tänker på dem varje dag. Men det är en tröst att de har massor med frisk luft – och träd att klättra i. Jag ska besöka dem, det ska jag. Snart!”

Hundarna utbytte blickar och skruvade på sig. Pudlarna grep om några träpinnar som de hade om halsen och mumlade något som lät som en bön.

Sankt Bernads djupt liggande instinkt att rädda folk i nöd bröt fram. Han klappade katten på tassen och sa tröstande: ”Jag är säker på att dina ungar har det bra.” Sedan tog han sig en stadig klunk konjak för att glömma alltsammans.

*

Det var sent på kvällen när de äntligen anlände till värdshuset. En stalldräng tog hand om hästen och ledde den till stallet.

Det lilla sällskapet av hundar och – ja, en katt smet in i värdshuset, hostande och blinkande, innan deras ögon och nosar vande sig den nya miljön.

Det var fullt med folk som åt pastejer och kaninstuvning, ansjovis och ost. Vid en kamin stod snöiga stövlar, som ångade i kapp med soppor och grytor som bars ut från köket.

Stämningen var munter, vinet mustigt och ölet varmt. Kriget hade lämnat denna obetydliga håla med sitt enkla värdshus ifred, till välsignelse för alla som bodde där.

Sällskapet tog plats under ett bord och blev serverade en mix smulor och rester, kumminkaka och öl. De började just bli varma i pälsen när en främmande hund kom fram till dem. Det var en officershund, en hund med halsband. Det betydde att han tillhörde en människa.

”Jag är herr Dobberman!” sa den främmande hunden. ”Mein mensch vill med frau katten sprechen!”

”Aldrig!” sa Fettpärlan. ”Jag talar inte med människor som luktar krut, svett och surkål. Inte heller har jag för vana, att tala med deras hundar!”

Ett lågt morrande vibrerade i herr Dobermans bröst. Bortsett från det rörde han inte en muskel. Det, mer än något annat, fick sällskapet att känna sig obekväma.

”Så talar vi inte till våra nya herrar”, sa madame de Papillon. ”Eller till, ehum, deras sällskap.”

”Just det”, sa hennes man, Dogue de Bordeaux. ”De kan inte rå för hur de luktar. De är trots allt bara…”

Det låga morrandet från herr Doberman ökade i styrka, och Dogue de Bordeaux tappade tråden.

”De är när allt kommer omkring våra aktade gäster”, sa mr Bulldog. ”Än så länge”, la han till med ett leende.

”Okej”, suckade Fettpärlan. ”Vad önskar han då, din herre?”

”Mein mensch vill att kissen ska liggen på hans bröst und schpinnen!”

”Vad vill han, säger han? Schpinnen?”

”Ja! Schpinnen…”

”Spinna, menar du?”

”Ja. Mein mensch har svårigheten med att sova… en gosenkatt på hans bröst skulle hjälpen.”

”En gosekatt!” fräste Fettpärlan. ”Ursäkta mig, herrn. Jag är faktiskt en rumsren raskatt, en innekatt för snälla människor, såna som skickar ungar till landet. Jag spinner inte med fienden!”

Herr Doberman stod helt still, samtidigt som han verkade springa i hundra kilometer i timmen.

”Jag ska framföra det till mein mensch”, sa han och gick stelbent iväg.

”Jag tror inte mina öron!” sa amiral Schnauzer och slickade sina mustascher, som fortfarande gömde några smulor av den goda kumminkakan. ”Vilken fräckhet att be en helt oskyldig tamkatt att spinna.”

Hela sällskapet höll med om detta.

”Först invaderar de vårt land, sedan förväntar de sig att vi ska tjäna dem?” sa Sankt Bernad. ”Jag skulle inte tro det, nej.”

”Jag för min del saluterar er patriotism”, sa mr Bulldog. ”Hundar och katter tillsammans, enade står vi starka!”

”De två pudlarna sa inget, som vanligt, men rasslade stöttande med sina radband och viftade med sina träpinnar i luften.

Dogue de Bordeaux stampade med benet i golvet, och madame Papillon pekade med solfjädern åt Fettpärlans håll och ropade: ”Bravo!”

Därmed var saken utagerad. För stunden. De stöttade henne nu, allihop – upplevelsen hade knutit dem närmare varandra.

*

En lång dag gick mot sitt slut. Det var dags att hitta ett hörn att sova i. Efter lite vänligt rumpsniffande och ”vi ses i morgon”-svansande åtföljt av en stunds ”sova i främmande säng”-cirklande, föll de i god sömn.

Under natten vaknade Dogue de Bordeaux och tassade bort till Fettpärlans korg. Han skulle inte ha något emot lite kattspinnande för egen del, för att lindra sina molande ben. Men då stötte han på amiral Schnauzer som också snosade runt korgen.

”Jag skulle…”

”Verkligen…”

”Det är en kall natt…”

”Ja, vi borde…”

”Visst…”

”Jag går den här vägen…

”Och du…”

”God natt…”

”Natt…”

De tassade tillbaka till sina korgar, båda två. Dogue de Bordeaux makade sig närmare sin hustru och la hennes glesande svans över sina ben och fnittrade lågt för sig själv.

*

Det var ett glatt sällskap som lämnade värdshuset dagen därpå. Snön bildade hårda kulor under deras tassar och vinden nöp dem i nosen. När de hittade vagnen var den tom. Det vill säga, det fanns ingen häst selad vid den. Var är han? När de hittade honom låg han och sov i stallet.

”Gav vi er inte tydliga instruktioner om att vara selad och redo i gryningen?” sa Dogue de Bourdeax efter att ha petat på honom med en käpp.

”Det gjorde ni minsann”, sa hästen.

”Nå, då så! Gryningen var ju flera timmar sedan!”

”Det stämmer, mina herrar, det var flera timmar sedan.”

”Och?”

”Jag var på väg, mina herrar, på riktigt. Men händelsevis fick jag nya instruktioner, in flagranti, så att säga.

”In flag… vad?”

”In flagranti, mina herrar. Det betyder…”

”Jaja, vi vet alla vad det betyder!”

”Så klart, mina herrar! Ni rumsrena kulturbärare, allihop, jo minsann. Det tänkte jag i går när jag såg er smyga fram till min vagn, spanande åt alla håll. Fina herrar på resa, tänkte jag.”

”Visst, visst, fint! Det är väl gott och väl. Men varför är ni inte selad nu?”

”Som jag sa. Jag fick order att gå och lägga mig igen. Så, ja – jag gick och la mig.”

”Order? Order från vem?”

”Från honom där”, sa hästen och nickade över deras huvuden.

De vände sig om. Och där stod han, herr Doberman. Till synes redo att anfalla, trots att han inte rörde en muskel.

”Min mensch undrar om frau katten har ändrat sig?” morrade han fram utan att darra på överläppen.

”Det har hon inte!” sa Fettpärlan.

Varje ord verkade träffa herr Doberman i bröstet som kulor. Och när talade verkade varje ord tillfoga honom smärta: ”Då. Stannar. Ni. här. Punkt!”

*

Hundarna fördrev resten av dagen med att mållöst driva omkring i olika grupper, dela hemligheter, bilda allianser, överväga sina möjligheter och jämföra strategier.

När kvällen kom satt de under bordet igen. Den här gången var stämningen låg. Herr Doberman kom, som förväntat. Och som förväntat blev han ratad av Fettpärlan.

Hundarna berömde henne för hennes mod, men i hemlighet hoppades de att hon skulle smyga upp till officeraren och spinna under natten, så de kunde åka vidare nästa morgon.

Deras besvikelse var uppenbar när herr Doberman kom tillbaka nästa morgon och upprepade sin fråga, enbart för att bli nekad igen.

Det här pågick ett par dagar, och hundarna började tröttna på det.

Varför gick hon inte upp och spann som en katt en natt? Den stackars människan behövde ju sin sömn, eller hur?

Hemma spann hon ju för människor hela tiden. Det visste man ju.

Inte spinna för fienden. Jovisst, det var ju patriotiskt och bra. Men krigets vindar kunde vända. Om de stannade för länge, så kunde de hamna i skottlinjen.

De måste övertala katten att ge efter! Men hur?

*

De försökte mjuka upp Fettpärlan med historier om berömda katter. Som den niosvansade katten som hjälpt så många modiga sjömän att korsa de sju haven.

”Det var en modig katt, villig att offra sig för det allmännas bästa”, sa madame de Papillon.

Och vad sägs om skepparkatten Trim som upptäckte Kattustralien?” sa mr Bulldog. ”0m han hade stannat hemma och räknat hårbollar dagarna i ändan, så hade hela kontinenten varit förlorad.”

”Som det förlorade kungadömet Kattlantis!” sa amiral Schnauzer, som drog sig till minens hade mött någon, som kände någon, som visste var Kattlantis fanns.

De nämnde Muezza, katten som räddat profeten från att bli ormbiten. Om inte Muezza hade funnits skulle profeten varit bortglömd idag. Som tack gav han katten nio liv.

”Nio liv! Medan hundar bara hade ett! Det får en att tänka, eller hur?”

Allt detta tal om heroiska katter och deras uppoffringar fick Fettpärlan att vekna, och hundarna märkte det.

Nu övergick de till tala om berömda hundar, som Barry, den första räddningshunden. För att inte nämna den modiga Moustache, som räddade Frankrikes flagga.

”Vet du”, sa Doug de Bordeaux. ”Moustache var inte så liten som folk säger. Han var faktiskt över medellängd.”

Och medan de var inne på ämnet, vad sägs svenska hjälten Pompe som sov i kungens säng före varje slag?

”Mången stolt och fager mö
önskade som Pompe leva,
tusen hjältar eftersträva
att så som Pompe dö,”

deklamerade amiral Schnauzer, som var något av en poet. Det tyckte han i alla fall själv. För säkerhets skull tog han dikten på engelska också.

Many a proud and blushing maid,
desired liked Pompe to be laid,
a thousand heroes strived to live,
like Pompe, a life worth to give–

Allt detta tal om hjältedåd fick hundarna att tänka på sina egna åtaganden. Eller, rättare sagt – allt som de skulle göra, om de någonsin kom fram till Morrmandie.

Amiral Schnauzer, han skulle gräva ner nödben runt staden, ifall den blev belägrad. Bara han skulle veta var benen låg begravda, jorå.

Sankt Bernad, han skulle dela ut konjak bland skadade på sjukhuset. Och pudlarna skulle be för deras tillfrisknande.

Dogue de Bordeaux och Madame de Papillon hade allierade på andra sidan kanalen, minsann. De skulle resa dit och organisera motståndsrörelsen från exil i England. Tala om uppoffring!

Det var ingen hejd på allt de skulle göra! Om de bara kom till Morrmandie. Eller Mjaumandie, som katten föredrog att kalla det.

*

Till slut gav Fettpärlan efter. ”För er skull!” sa hon. ”För er skull, för vårt fosterland och för våra tappra soldater ska jag göra det.”

Nästa gång herr Doberman frågade efter henne, kröp hon fram under bordet och följde med honom upp.

Äntligen! Nu skulle de fira! Dogue de Bordeaux bjöd in dem under det största bordet och bullade upp så mycket godsaker att de kunde festa hela natten.

”Det här kommer vi få äta upp”, sa amiral Schnauzer.

”Det räknar jag med”, sa mr Bulldog och klappade sig på magen.

”Jag menar, surt kommer efter, ” fortsatte amiral Schnauzer.

”Ledsen, men jag har slut på konjak!” sa Sankt Bernad och kramade sin halvfulla kagge.

”Jag menar, ni förstår inte vad vi ber om!” sa amiral Schnauzer och lämnade festen.

Madame de Papillon blev alldeles röd i ansikten, mumlade något om ”den som var ung igen” och viftade med sin solfjäder.

Dogue de Bordeaux mindes natten då Amiral Schnauzer cirklat runt kattkorgen och mumlade något om ”surt sa räven” och ”herdestund är hederssak”.

*

Hundarna steg upp tidigt morgon därpå, ivriga att resa därifrån. De åt en snabb frukost under bordet och packade var sin matsäck.

De hittade hästen selad vid vagnen, klättrade ombord och kröp ner i det frostnupna höet.

Pudlarna tuggade på sitt radband, Dogue de Bordeaux masserade sitt molande ben, madame de Papillon viftade med sin solfjäder. Mr Bulldog kliade sig på magen, amiral Schnauzer slickade sina mustascher och Sankt Bernad sög på sin konjak.

Hästen gnäggade – och så bar det av!

”Vänta!”

Fettpärlan kom springande med pälsen på ända och hoppade upp i vagnen. ”Om jag inte vetat bättre skulle jag tro att ni tänkte åka utan mig!”

Hundarna drog sig instinktivt undan Fettpärlan som luktade surkål och snus. Som luktade människa!

Fettpärlan kände det också och började slicka sig ren, men hur hon än försökte så vägrade lukten att försvinna.

”Dystra tider”, sa mr Bulldog utan att vända sig till någon särskild.

En isande vind letade sig in genom sprickorna i taket och smekte deras päls.

”Ja, verkligen”, sa Doge de Bordeaux.

Vagnen kved och skakade och gled ibland sidledes längs den isiga vägen. Hästen stretade vidare med ett haltande klipp-klippity-klopp genom det öde landskapet, som inte erbjöd någon tröst för trötta ögon.

Efter en stund blev hundarna hungriga. De började plocka med mat i olika korgar och åt med frånvarande miner.

Fettpärlan hade arbetat hela natten och hade inte hunnit göra en matsäck den här gången. Hennes mage kurrade, men ingen verkade märka det.

Tänk dig. Här satt hon. En katt i sina bästa år. Som sköter sina affärer, utkämpar sina strider, räddar hundar. Och vad får hon för det? Ingenting!

Doften av varm mjölk och rostad kyckling fick henne att tänka på sin barndoms somrar. Hur det kändes att vara omhuldad. Hon tänkte på sina barn. Om de var i trygga händer.

När hon kom till Mjaumandie skulle hon leta rätt på dem. De måste få veta att de har en mor som älskar dem, som alltid älskat dem – och alltid skulle älska dem! Ingen nöd skulle nå dem, ingen glädje skulle fattas dem! Det skulle hon se till.

Samtidigt som hundarna avslutade sin lunch började Fettpärlan gråta. Det var en stilla, inåtvänd gråt som inte rörde någon annan än henne själv.

Amiral Schnauzer slickade sina mustascher och log för sig själv. Under sin grova päls var han något av en rebell, och han började nynna på en sång som blivit populär under kriget, en sång om mod, jämlikhet och broderskap. Och hur saker aldrig förändras, trots goda intentioner.

Hjulen på vagnen går runt runt runt
runt runt runt
runt runt runt.
Hjulen på vagnen går runt runt runt
hela dagen lång…

Att höra amiral Schnauzer nynna denna sång gjorde hundarna irriterade och nervösa.

Hunden viftar svans svans svans
svans svans svans
svans svans svans
Hunden viftar svans svans svans
hela natten lång…

Vad ville han med det? undrade hundarna. Vad antydde han? Om han inte slutade snart skulle de börja yla.

Kriget, det pågår överallt
överallt
överallt
Kriget, det pågår överallt
hela dagen lång…

Det hörde ljud av undertryckt gråt från det mörka hörnet där Fettpärlan satt. Och sången fortsatte utan nåd, medan de reste genom ett öde vinterlandskap, under en stigande sol som inte erbjöd någon värme.

*

Denna historia var inspirerad av den klassiska novellen ”Boule de Suif” skriven av Guy de Maupassant. Den var först publicerad i tidningen Les Soirées de Médan år 1880. 

Reser till den jag älskar

Jag reser till den jag älskar.
Varför måste hon
bo bakom så många
vägar
hus
bilar
och alla människor
som plattar till
himlen?

Mina ögon hinner
bli smutsiga
på resan.

När jag kommer fram
ligger hälften av mig
utspritt på vägen
bakom

redo att plockas upp
av förbipasserande
leenden.

*
Jag är hos den jag älskar.
Lockad av doften
i hennes värme
kryper jag närmre
under natten

klar att falla sönder
i gryningen.

*
Jag lämnar den jag älskar.
Hanterar det väl.
Krossar inga städer.
Skonar barnen.
Lämnar folket
åt dess öde.

Nu går jag under träden
med fingertopp-
längtan

i väntan.