Christer Barregren

Ditt liv har så mycket kraft att det skulle slå omkull mig om jag kom för nära men ibland kryper jag under din blick och gör mig genomskinlig för din röst och jag vandrar osynlig genom ditt hem och det är då du når mig fast du inte längre vill och jag lämnar det jag aldrig sa att växa upp i drömmar omkring dig.

Jag bad regnet falla – och det föll. Jag bad vinden om ro – och det stillade sig. Jag bad fåglarna tala – och de sjöng av glädje. Jag lät dagen passera utan att begära mer.

En dag kommer jag också varit död i tusen år. Då ska jag återvända och spöka för dem som inte reste en sten till min ära.

Maja B, 11 år.

Det ska komma någon som gör mig glad att du lämnade mig liksom jag var glad när jag fann dig det ska komma någon som blåser bort de torra tankarna en vandrare i rynkornas spår tar den plats du lämnade och jag kan åter tänka på dig med ömhet.

Vännen Liga är en bläckfisk. Hon sa så en gång, att vi vet aldrig vad som händer när vi ringer på hennes dörr, kanske är det en bläckfisk som öppnar. Bläckfisken med sina åtta armar (och åtta hjärtan?) är en bra symbol för denna vackra människa som vänder ut in på våra hjärnor med sitt finurliga sätt att se på världen. varje gång jag träffar henne upptäcker jag hur ofta jag använder ordet måste för varje gång säger hon måste inte! Ofta ändrar jag då till vill . Jag tänkte på henne när jag skrev dikten Dagen då allt hände . Vännen Lena är en skogslarv som får vingar när solen kommer fram. Jag vet ingen som älskar skogen så mycket. Eller solen. Oh jag vet ingen som ler så vackert som hon. Att umgås med henne är att ge upp. Hon ser rakt igenom alla masker och barriörer, rädslor och undanflykter på ett sätt som gör att du också måste göra det. Sedan har du ett val: fly eller gilla vad du ser. Jag har provat båda. Här är hon på bild. Min dotter Maja, 11 år, som har gjort bild...

En gång såg jag en hund som bar en pinne med en stolthet som jag aldrig känt för något jag gjort i hela mitt liv. För en kort stund blev allt begripligt.

Ibland diskar jag för att slippa städa. Ibland städar jag för att slippa diska. Ibland älskar jag för att slippa dö. När jag flyr springer jag i cirklar som inte är perfekta. Målet är ändå det samma – att stanna glömma börja om. --- Titeln "Att vara, att nå fram" kommer från Sapfo, fragment 17.

Jag gjorde en annons åt Clear Round. Behöver jag säga att temat är säkerhet?

Rasko hade lyckats undvika sin hyresvärdinna på morgonen och drev nu omkring i gränder kring Gribojedovkanalen. Solen irriterade hans ögon och hotade med ännu en dag av bultande hetta. Han sökte upp den fuktiga skuggan mellan kanalen och en hyreskasern där hans nyblivna vän Marmelad bodde, de få gånger han var nykter nog att komma hem. Vattnet i kanalen bar med sig nattens svalka. Han lutade huvudet mot väggen och lät världen snurra fritt. Det sista han ätit var en tunn löksoppa i sällskap med den försupne Marmelad, vars ögonsten till dotter jobbade för pantlånerskan. ”Hon är en ängel”, hade Marmelad sagt. ”Jag är en skurk och min Sonja är en ängel. Jag, hennes far, går till henne och ber om hennes sista pengar. Och hon ger dem till mig. Hon vet att jag kommer att supa bort dem, men hon ger dem till mig. Det är därför jag super. För att glömma hur usel jag är.” Rasco kände till Sonja. Hon hade varit där när han pantsatte systerns avskedsring. Hennes far hade rätt: hon var ...

I den lilla staden Rouen de Maupassant går livet sin stilla gång. Det vill säga, på ytan verkar allt bra. Men om du tittar ner, längre ner – i rännstenar och källarprång, där hundarna bor, då ser du att inget är som vanligt. Trötta och söndertrasade byrackor drar genom staden. De har varit med om människornas krig, och det har inte slutat lyckligt. Nu är de besegrade, utmattade och jagade på flykt undan de preussiska vargarna. Först kommer de vindsnabba budbärarna, whippets och greyhounds. De susar genom staden, likt en iskall vind som förebådar vinter. Sedan kommer officershundarna, snobbiga bulldoggar och mopsar med buttra miner. De skrävlar och skryter om hur duktiga de varit, trots att de flydde först av alla. Sist kommer kanonmaten, fattiga blandrashundar som tvingats in i kriget mot sin vilja. De var först med att möta faran och de sista att fly. När man ser dem halta genom staden vet man att slaget är förlorat. Snart flyttar fienden in i staden, jakthundar som kräver o...

Jag reser till den jag älskar. Varför måste hon bo bakom så många vägar hus bilar och alla människor som plattar till himlen? Mina ögon hinner bli smutsiga på resan. När jag kommer fram ligger hälften av mig utspritt på vägen bakom redo att plockas upp av förbipasserande leenden. * Jag är hos den jag älskar. Lockad av doften i hennes värme kryper jag närmre under natten klar att falla sönder i gryningen. * Jag lämnar den jag älskar. Hanterar det väl. Krossar inga städer. Skonar barnen. Lämnar folket åt dess öde. Nu går jag under träden med fingertopp- längtan i väntan.