Seglar (dikt)

Kanske för jag är skepp
med havets dyningar
i mitt hjärtas slag,
kanske för att jag
bottnar
havets längtan än
men det är något
i gryningen,
det är något
i skymningen
och jag seglar
ständigt.

Vind (dikt)

Sjömannen är död
sedan flera år,
min vind dog
med honom.
Hans barnbarn har lärt sig
slå sin första knop.
Nästa sommar
ska jag lära henne
sätta segel.

Doft (dikt)

Jag är inte längre ung och frisk
utan gammal, torr och sprucken
men för den som kan
läsa tecknen
står mitt liv att läsa i det
som andra förkastar
som gammalt
och obrukbart
och ännu kan jag
i solens värme
öppna de allra finaste
porerna i mitt skrov
och åter dofta
barndom.

Sjuk (dikt)

Sjömannen är sjuk
och för första gången
sedan jag blev hans
följeslagare
är jag inte
delaktig
i hans tankar.
Jag skulle hämta
vatten åt honom
om han bad mig.
Jag skulle nynna
en sång till tröst
om jag kunde.
Om han ville.
Det enda gåva
jag kan ge
är att vänta.

Ved (dikt)

När jag blir för gammal
blir jag väl ved att värma
någons händer.
Kanske har han rest långt
och söker i värmen sitt hem,
kanske kan jag skänka
en smula tröst.
Min rök ska stiga i luften
som såg mig som frö
falla till min födelse.
Min aska ska spridas
i havet.

Rymd (dikt)

Det finns de som säger
att rymden är ett hav
och att stjärnorna
är öar
medan andra säger
att havet är en rymd
och rymden är
oändlig.
Mitt emellan vacklar vi
oförmögna att utforska
annat än
våra egna
drömmar.

Vår (dikt)

I våren vaknade jag ur ide
och sträcker på mig
så det knakar
i alla leder.
Jag har åldrats
ännu en vinter.
Sjömannen talar stilla
med värme i rösten
om resor som varit
och resor som
ska komma
men skrovet han smeker
är narigt och sprucket
och längtar efter vatten.
De amputerade rötterna
kliar fast de inte finns.

Frost (dikt)

Frosten stillar
havets oro –
fryser ner dess längtan
till drömmar – hårda nog
att gå på.

Strand (dikt)

Efter lång resas slut
när vi närmar oss land
vilar vi segel – åror –
driver sista biten
och ser botten
komma oss till mötes –
från de djup den vandrat –
för att hälsa oss välkomna
i strandens famn.

Ursprung (dikt)

Vi kom på natten till en stad
som låg med ansiktet
öppet mot havet,
speglade sig
i dess gåta,
på samma gång nära
som på tryggt avstånd
i sig själv.
Sjömannen sa att
det finns något
i det mörka som lockar
något i det svarta
som drar,
en vilja att utplåna
det som inte går
att förklara:
vårt ursprung
och vart vi ska
sen.

Vila (dikt)

Efter lång dag
lägger sig sjömannen
att vila.
Jag vaggar honom
till sömns.

Storm (dikt)

Det talas än om den stormen.
Det sägs
att ingen
som var ute då
klarade sig.
Men vi vet bättre.
Det finns en särskild ton
i sjömmanens röst
när han talar
om den natten
och då är det
som de säger
att det finns något särskilt
mellan två
som sett döden
så nära.

Väktare (dikt)

I bistra miner
med armarna i kors
står de:
Havets väktare.
Farliga endast
för dem som inte
respekterar deras
skönhet.
Som mörka skuggor
tornar de upp sig
under skrovet.
Ruvar på sin kalla död
eller stångar pannan
mot havets raseri
så att skummet yr.

Läxa (dikt)

Jag är ett skepp
redo att följa min sjöman
vart han vill.
Han gav mig form,
han gav mig längtan,
han gav mig frihet.
Tillsammans lärde vi oss havet.
Det blev en läxa
i ödmjukhet.

Ensam (dikt)

Sjömannen lever på mig.
Jag står mellan honom
och det kalla djupet.
Ensam skulle han vantrivas på land.
Hans blick skulle slås sårig
mot det instängda livet.
Ensam vore han inget.
Vi lever tätt inpå varandra,
delar varje dag.
Ensam skulle jag driva vilse,
slås sönder mot klippor
eller trycka rädd i hamn.
Ensam vore jag inget.
Men ibland, bara ibland, önskar jag ändå
att jag vore ensam
och jag vet att han
tycker likadant.

Samtal (dikt)

Med skot och roder talar sjömannen
om vart han vill och hur fort
det ska gå och jag svarar,
berättar om havets humör
och vindens lynnighet.
Vår resa är ett samtal
och vi ristar vår skrift
i vattnet.
Våra ord skvalpar
mot klippornas
eviga svar
eller sväljs
av havets korta
minne.

Hjärtat (dikt)

Med låg röst
kom sjömannen
från platsen
för min stubbe,
la ett ekollon
i mastens fot
Även skepp
behöver hjärta.

Lärdom (dikt)

Den som vill utföra ett arbete
riktigt bra måste arbeta
tills han blir en del av
det han gör.
Ett gott arbete är
lika mycket dröm
som verklighet,
lika mycket smärta
som försoning
och boklig lärdom
är nog bra att ha
men den skrift
som står att läsa
i sjömannens händer
är vunnen på annat sätt.
Med kärlek,
oändligt
långsamt.

Upprättelsen (dikt)

Jag fogades samman
bord för bord
mot nya former
och var ej längre träd
utan skepp
skapad ur det offer
som en gång
var mitt liv.
Så måste även
det stoltaste liv
brytas ned
och åter fogas samman
för att nya sidor
ska komma fram.

Fallet (dikt)

Jag stod starkast,
störst och ståtligast
av dem som såg ut
över jorden.
Sedan mättes jag
och bedömdes
och fanns att duga.
Sedan fälldes jag
och delades
och bortfördes jag
för att aldrig mer
se människor
krypa under mig.
Nu går de på mig,
talar om mig
med främmande
termer.

Vän (dikt)

När sjömannen var ung
blev han visad trädet
av sin far.
När du blir vuxen ska du
hugga ner det
och bygga dig
ett skepp.
Sedan den dagen
var sjömannens barndom
riktad mot den dag
då han skulle döda
sin vän.

Snö (dikt)

Blötsnö hotade att knäcka
mina veka ynglingsår.
Jag tyngdes till marken
av livet och det som hör livet till
men rätade mig till slut.
Jag växte i styrka och höjd
och min ungdoms nöd
stod snart att finna
endast i den svårtydda
årsringsskriften
närmast märgen
i mitt liv.

Far

Jag växte upp
i skuggan av min far
som mäktig tornade upp sig
över mig
så han nästan
skymde solen.
Han delade med sig
av sin visdom
men sög näringen
ur marken.
Livet blev för litet
för oss båda.

Vår (dikt)

Det var vår när jag föddes.
Vinden som bar mig var varm
och full med löften.
Våren är den tid
då luften regnar liv.