Skogen inom oss

Skogen är ett fredligt rovdjur.
Det går nästan att lita på.

Vi ser den från staden.
Ögonen blinkar ibland
tryggt i nattetid.

Allt är väl

när vi drar ner persiennerna
och släcker våra ljus
för att sova

sveper månen över slätten
med ett blekt strålkastarljus.
Vinden sliter i sitt koppel.

De bakre träden
tränger på de främre
som lutande över gränsen
håller emot

i väntan på
språnget.

Markens minne

Stegen har ett eget minne
och stigen möter dem
leende

gränsen mellan då och nu
försvinner

jorden släpper igenom
allt ljus

mig med

jag går under stigen
med fötterna
mot himlen

fot mot fot
med mitt gamla jag
som böjer sig ner
och ler

trädens rötter
sträcker sig
mot solen

och jublar
susande.

Går på drömmar

Tidigt på morgonen

när verkligheten
är som mest skör

stiger drömmar
upp ur marken
som träd

och deras längtan växer fast
med himlen.

Möte

Jag går på vandring
med mina drömmar före mig
ner för stigen
spanar
söker
efter äventyret
som är ett möte

på leden
i skogen
hälsar vi på
varandra

det har inget
med vägens storlek
att göra

samma bredd
men asfalt
och inga träd
så blir vi blinda
för varandra

i varje möte
möter vi
oss själva.

Vet du?

Det här kan vara
sista gången
jag skriver
en dikt
utan att jag
någonsin
får veta.

Syster i striden

Din gud bestämmer inte
över mig.

Mina gudar bygger ett kuddrum
och kanske ett fort
till mig

medan jag räknar
mina vänner

och det enda som kan
rädda mig
är

att jag gör något,
gör något!

Endast de oskyldiga vet

Alla städer som saknar historia
kommer förr eller senare
drivas ut på slätten

där

människorna biter sig fast
med tänderna i jorden.

Förändringen sker
omärkligt.

I tysthet byggs en mur
i de oskyldigas ögon.
På nätterna slås pålar ner
i deras drömmar.

De vet inte om det än
men en dag måste de
försvara sig.

I skuggan av skog

Utanför staden ligger en skog
som är tjugo minuter lång
och vibrerar en meter
över marken.

Där samlas vi soliga dagar
och myllrar omkring
på varandra

i jakt på naturlig
skugga.

Utanför kryper gröna och röda varelser
omkring på olika fält av bränd hud
som lappar landets rygg.

Deras uppdrag är att hålla
sårskorpan öppen annars
kommer skuggan
sprida sig.

Ingen måste gå långt
för att se allt.

Det pågår
hela tiden.

Varför

När jag ställer frågor
kommer svaren krypande

ett efter ett

och ber mig
lyfta upp dem
i famnen.

Det är lätt att glömma
allt som en gång var
viktigt.

Men svaren böjer mig ödmjukt
till jorden

ännu ett tag.

Jag frågar inte
varför.

Innan allt

Solen förrådde naturen i dag
– gjorde den alltför vacker
där den lagt sig tillrätta
mellan kullarna.

Den åldrande vägen
drar sig framåt

och lämnar efter sig
ett blekt ärr.

Som den tillfälliga lättnaden
när du byter ställning
och smärtan
släpper.

Det är en osynlig gräns.
Ett darrande ögonblick

innan allt
faller isär.

Dyngbaggen

På min morgonpromenad
hälsar jag dyngbaggen
som äter sitt hem.

Jag ser honom vila i skuggan
under taket i en grotta
som han långsamt
karvat ut.

Just nu är det perfekt.

En kort stund
innan hungern
äter honom hemlös
igen.

Om vi kommer till kojan har vi klarat oss

Vi cyklar hem från dansen
du och jag
i staden som är ny.

Vi cyklar under träden
som tar oss bort
följer floden
de gamla husen
som är en mormor
med hundra katter
och träd som doftar
kanelbullar.

Vi cyklar fort
du och jag
från det svarta molnet
som jagar oss
i staden som är ny.

I parken finns en hemlig sjö.
Där kan man simma bland molnen.
Segelbåtarna har vingar.

Ubåten tar kostar tre kronor.
Den tar oss under staden.
Alla ljud får en dov klang.
Fotsteg från alla dem
som har bråttom hem
trippar som regn
mot taket.

Vi dyker under världshaven.
Ser stjärrnhimlen vallas i flock
bakom jordens ögonlock.
Vi kommer ut på andra sidan
och sticker upp periskopet
ur en skymningsbrunn.

Det gamla hemmet vilar.
Farmor hoppar hopprep.
Morfar klättrar i trädet.
Allt är som det ska.

Vi vänder periskopet mot staden.
Den liknar en stor katt
som rullat ihop sig mellan kullarna
medan lyktor tänds i tusentals.
Den spinner.
Vi känner vibrationerna
ända hit.

En gammal vevtelefon surrar
på väggen i ubåten.
Mamma vill ha oss hem.
Vi kommer!

Vi kan hemliga vägar.
Spökena ser oss inte.
Grannarna ser oss inte
trots att de spanar
i upplysta fönster.

Vi stiger sakta upp genom
tusen år av glömska.

Vi öppnar luckan
och ålar oss förbi köket.
Ålar som maskar.
Mamma sjunger högre.
Hör inte hur vi fnissar.

Om vi kommer till kojan
har vi klarat oss.
Alla behöver en plats
där man är fri.

Fångön

Med ryggen mot vinden klättrar
gravstenarna uppför kullen
bort från havet

bort från den stora grymheten
att tiden och platsens skönhet
glömmer alla orättvisor

marken bultar av ett våldsamt lugn
medan röster från de redan döda
söker sina namn

men alla drömmar
som en gång betydde något
har för länge sedan
vittrat bort

gräset äter upp en borg av sten
som gått så långt den kan
mot vinden

på yttersta udden sjunker den sakta
med blicken mot en horisont
som aldrig kommer.