Den magiska trasmattan
I
En gammal gumma kom vandrande stigen fram en trasig matta under armen. Ett, två! Ett, två! Skynda på! En storm var i antågande. Vinden rev och slet i granarna och kastade ner vattendroppar på gumman som tappert stretade på. Till slut kom hon fram till en stuga och knackade på. En ung fröken öppnade.
Lilla fröken go och rar, sade gumman, får jag söka skydd här i natt, undan vind och regn, så är jag henne evigt förbunden och ska ge henne en stor gåva innan jag ger mig av.
När morgonen kom gav gumman bort trasmattan till den unga fröken som tack för välfägnad och hugnad.
Den är magisk, sa gumman. Den kommer att uppfylla alla dina önskningar. Men bara om de är goda. Så snart du önskar något ont slutar mattan att fungera. Lycka till! sa gumman och gick sin väg.
Den unga fröken tog mattan till bäcken för att tvätta den. På den tiden tvättade man allting för hand, ty detta var mycket länge sedan. Vattnet var kallt och hennes händer blev röda och stela av kylan. Då funderade hon på vad gumman hade sagt. Kunde det stämma att mattan var magisk? Tänk om man skulle önska sig en piga som kan tvätta ochs täda och laga mat, tänkte hon. Och så önskade hon det, och i nästa stund stod det en piga bakom henne och frågade om hon behövde hjälp.
Mattan var magisk.
En månad senare var det vår i luften. Blommor blommade på marken och fåglar flög i luften. Och den fattiga stugan hade förvandlats till ett ståtligt slott. Överallt fanns det pigor som tvättade kläder och skurade golv och gjorde allt sånt som pigor gör. Där fanns också gårdskarlar som högg ved och en husmor som lagade mat i en stor ugn.
Och mat behövdes i mängder ty slottet hade många gäster från både när och fjärran. Alla var de unga, vackra och rika och hade inget bättre för sig än att rida från slott till slott och äta och dricka så länge det fanns något att äta och dricka kvar. Så gjorde man på den tiden. Det var, som sagt, mycket länge sedan.
Den unga fröken, som nu var en slottsfröken, hade gömt undan mattan bakom ett skåp. Det var för att inte önska sig något elakt av misstag och mista allt hon hade vunnit. Nu satt hon hela dagarna på en tron av guld och intervjuade friare som ville gifta sig med henne. Hon var ung och vacker och sagolik rik. Mer behövs inte för att friare ska komma sättande från hela världen och andra ställen. Trots detta var det ingen som dög. Prinsessan ville ha en riktig prins.
Hon visste hur en riktig prins var, ty hon kunde många sagor. Och så en dag, äntligen. Där kom han, hennes drömprins. Han var så förnäm att han inte behövde göra någonting själv. Han hade folk som tog på honom kläder på morgonen och andra som tog av dem på kvällen. Ville han inte gå blev han buren. Ville han ha en karamell så fick han det, även om det inte var lördag. Han behövde inte ens torka sig själv när han hade badat. Honom ville den unga fröken ha.
Snart var det dags för bröllop. Och vilket bröllop det skulle bli. Alla var bjudna och alla kom, även prästen, och det var tur, för det var han som skulle viga de unga tu. Och sedan skulle det bli fest i dagarna tre.
När den stora dagen var inne lekte den unga fröken och hennes prins kurragömma i ett av slottets många torn. Medan gästerna bänkade sig i det blå kapellet gömde sig prinsen bakom ett stort skåp. Det var något i vägen, och han drog ut en gammal smutsig trasmatta.
Den skola vi bränna i husmors stora ugn, sade han ty han tyckte om att elda saker, denne prins. Och så rusade han iväg.
Du skulle bara våga! skrek fröken och försökte rycka mattan ifrån honom.
Sedan började han att springa, och hon sprang efter. Och han sprang ner i köket och slängde upp luckan till stora ugnen och skulle just slänga in mattan då den unga fröken fick tag i den och skrek: ”Jag önskar att du förvandlades till en padda, här och nu!” Och vips blev prinsen en padda.
I samma ögonblick ångrade hon sig och önskade att han skulle bli människa igen, men det gick inte. Hon hade önskat en elak önskan och mattan vägrade att uppfylla någon mer önskan, precis som den gamla gumman hade sagt. Hon försökte hon kyssa paddan. Då skulle han kanske bli en prins igen, men paddan hoppade ut genom ett fönster och försvann.
Och så gjorde alla hennes gäster. De hoppade ut genom fönster och dörrar sprang så fort de kunde därifrån. Snart var hon ensam kvar. Ensam vandrade hon genom de tomma salarna och grät och kramade sin matta.
Till slut lade hon sig på sin säng och somnade, och när hon vaknade var hon åter i sin fattiga stuga. Allt hon hade önskat och fått var borta för alltid.
II
Det är svårt att vara fattig, och ännu svårare för den som varit rik och unnat sig allt. Hur skulle hon kunna arbeta på åkern igen och tvätta kläder i den kalla bäcken och mala mjöl och laga mat helt ensam, hon som hade haft allt?
Den stackars fröken låg mest i sin säng hela dagarna och suckade djupt och tyckte synd om sig själv. För att få pengar till mat sålde hon det lilla hon ägde, och snart hade hon inget annat än den gamla mattan kvar. Till slut var hon tvungen att sälja den med. Hon gick från gård till gård och frågade om någon ville ha den, men vart hon än kom fick hon nej.
Till slut kom hon till en stor stad. Även där gick hon från dörr till dörr som en tiggerska, och ju längre hon gick desto fattigare blev husen. När hon kom till det fattigaste huset av dem alla öppnade en blind gammal man, och äntligen fick hon sin matta såld. När det var gjort kände hon sig lättare till sinnet och kunde gå hem igen, försonad med sitt öde.
Den gamle mannen hade inte mycket glädje kvar i sitt liv. Hans fru var död sedan länge. Hans blindhet gjorde att han inte kunde arbeta. Han satt hemma och tänkte på den gamla tiden, då världen gick att förstå. Nu satt han med mattan i sitt knä och visste inte att den var magisk, ty det hade fröken inte sagt.
Han tyckte om mattan, ty den var gammal som han. Han smekte den med darriga händer och önskade att han kunde se hur den såg ut. Sedan satt han länge och bara såg på mattan innan han förstod att han faktiskt tittade på den, att han faktiskt såg den! Han hade fått sin syn tillbaka.
Nu följde en munter tid. När den gamle mannen förstod vad mattan kunde göra gick han ut på stan och önskade tillbaka sin barndoms stad. Bort med de stinkande automobilerna. Fram med hästar! Inga fler ångbåtar. Åter syntes master svaja vid havet; sjömän sjöng sjömanssånger till taktfast rodd och seglen slog i vinden. Fabriker – bort. Höghus – bort. Gator av sten, vilket påfund. De försvann i ett huj och tillbaka kom stigarna där man kunde gå utan skor och känna doften av gräs.
Hela dagen gick han genom staden och önskade den tillbaka så som den varit innan allt blev så fel. Till slut kom han fram till ängen där musikanter spelade fiol och ungdomar dansade, och där hade också han dansat en gång i sin ungdom, tillsammans med den vackraste kvinnan som fanns, hon som sedan blev hans fru.
Han försökte önska henne tillbaka, men det kunde inte mattan hjälpa honom med, och hans sorg var stor.
Och där fick han se alla de som hade förändrat hans stad och gjort den blå himlen svart av rök. Där gick de, alla affärsmän och direktörer med sina stora magar. Nu gick de vilsna omkring och visste inte vad de skulle göra.
Läraren skrattade gott åt dem, men när han fick se borgmästaren själv så kunde han inte hålla sig längre. Han önskade att borgmästaren skulle jagas ut ur staden av alla kor, hästar, grisar, fåglar och alla andra djur som inte fick plats i den moderna staden.
Och skrattande såg han borgmästaren bli stångad och sparkad och hackad och jagad ut ur staden. Sedan såg han inget mer.
Nu fick den gamle mannen lära sig att allt man fått, äger och har kan tas ifrån en, även om man har en magisk matta.
Allt han hade önskat och fått försvann i ett nafs. Nu hörde han automobiler stånga och grymta, svart sot fick hans hals att stocka sig. Alla fick åter bråttom och stressade fram på stenbelagda gator. Borta var gräset under hans bara fötter, borta var musiken och fåglarnas kvitter. Han gick som bedövad hem och knuffades av alla som hastade förbi och tyckte att han var i vägen, gamle gubben…
När han äntligen hittade hem slängde han ut allt han ägde på gatan och skulle tända eld på det då en ung snickare kom förbi. Han frågade om han fick ta mattan. Han skulle sy en rock av den, sade han, ty han hade inte råd att köpa en.
Den gamle mannen berättade hela historien och frågade sedan om snickaren var säker. ”Ja, käre far. Jag ska bara önska goda ting”, sade snickaren och då fick han mattan. Sedan lät han en sista önskan gå i uppfyllelse för mannen som varit så snäll och gett honom matten. Sedan gick han vidare.
Han letade upp den fattiga torparfröken och fick höra hela hennes historia. Även hon fick önska sig en sista sak innan han gick vidare. Han hittade den gamla gumman som sålt mattan till torparfröken. Och hon berättade vem hon hade köpt den av, och så gick han vidare och träffade alla som ägt mattan. Alla berättade vad de varit med om, och alla fick önska sig en sak till innan han gick vidare.
Så gick han vidare, djupare och djupare in i skogen. Och varthän mattan hade gått fram där gick också han. Kanske besteg han de högsta bergen, kanske seglade han över de djupaste hav. Resan blev lång, och han lärde sig allt det goda och allt det onda som människor kan göra och blev på så sätt en vis man.
Inte en enda gång önskade han något för sin egen räkning. Och aldrig önskade han en annan varelse något ont.
Till slut var mattan så sliten att den knappt höll ihop, och då hittade han en köpman som berättade att han köpt den av trollen som bodde i bergen.
Trots att en stor storm var på väg gav han sig upp i bergen och hittade trollens grotta. Väggarna var täckta av mattor vävda med doe mest fantastiska bilderna. Det var sagor med drakar och prinsessor, slott och paddor och troll och allt som går att hitta i sagans underbara värld.
Han trängde djupare in i grottan, och allra längst där inne satt en gammal gumma och vävde.
III
En mer eländig gammal gumma hade snickaren aldrig sett, men hennes hörsel var god och utan att vända sig om sade hon till den unge mannen:
Var rädd om dig. Storm är på väg, och då kommer trollen snart. När de hittar dig så slänger dig i grytan och äter dig till kvällsmat.
Det ska inte hända, sade han käckt. Jag ska nog ta mig härifrån. Och du får följa med, om du vill. Jag undrar bara om du har gjort det här mattan? sade han och sträckte fram mattan.
När gumman tog den började hon att gråta. Hennes tårar föll på mattan, och mattan började smälta och rinna över hennes händer. Och hennes händer förvandlades och blev unga.
Från händerna ut i armarna och över hela kroppen spred sig förvandlingen. Snart stod en strålande ung kvinna framför den unge mannen, och hon log med hela ansiktet.
Nu, sade hon, kan vi rymma, och fort – innan trollen kommer! När vi är säkra ska jag berätta allt för dig.
Och den unga snickaren tog henne i handen och de sprang. De sprang och sprang. Bort från trollen! Bort från grottan. Bort från bergen där hon suttit fången i så många, långa år – böjd över sin vävstol.
När de vilade i en glänta berättade hon sin sorgesamma historia. Hur hon hade vävt den magiska mattan för att rymma, men trollen hade tagit den ifrån henne.
Trollen hade börjat önska sig saker, allt sånt som troll vill ha, men de önskade bara elaka saker, och då slutade mattan att fungera. Då hade de sålt mattan till en köpman – och aldrig hade hon väl trott att den skulle komma tillbaka och rädda henne.
Och hon berättade hur hon åldrades tio år för varje år som gick i trollens fuktiga grotta, och hur hon än försökte så lyckades hon aldrig göra en magisk matta igen, ty trollen lät henne inte gå ut och samla fler magiska örter.
De besteg de högsta bergen och seglade över de djupaste haven. Resan blev lång, och de lärde känna varandra både utan och innan, och deras kärlek växte.
När som äntligen kände sig säkra för trollen slog de sig ner för gott, och med det lilla som fanns kvar av mattan önskade de en sista önskan – att alla som en gång ägt den skulle komma på deras bröllopsfest.
Och visst kom de, alla utom trollen förstås. Den gamla gumman kom. Den gamla gubben kom. Den unga fröken kom. Alla kom! Festen blev lyckad, och alla var så glada att de kunde knappast önska sig något mer.
Vill du använda denna saga?
Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com