Sagan om trasmattan
I
En gammal gumma kom vandrande stigen fram med en trasig matta under armen.
En storm var i antågande. Vinden rev i granarna och kastade vatten på gumman. Till slut kom hon fram till en stuga och knackade på. En ung fröken öppnade.
Lilla fröken rar och go, sade gumman, får jag söka skydd här i natt, undan vind och regn? Då vart jag henne evigt förbunden och ska belöna henne med en gåva som tar priset.
Den unga fröken var väluppfostrad och snäll och bjöd den gamla att stiga på. Nästa morgon gav gumman bort den trasiga mattan som tack för välfägnad och hugnad.
Den är magisk, förklarade hon. Den kommer att uppfylla alla dina önskningar. Men bara om de är goda! Så snart du önskar något elakt så slutar mattan att fungera.
Så sa gumman. Sedan gick hon.
Den unga fröken tog mattan till bäcken för att tvätta den. Vattnet var kallt. Hennes händer blev röda och stela av kylan.
Då kom hon att tänka på vad gumman hade sagt. Tänk om den trasiga mattan var magisk? Å, jag önskar att jag hade en piga som kunde tvätta istället för mig, sa hon högt och tydligt.
Jag kan tvätta åt er, sa en piga som resolut steg fram och började tvätta.
Den unga fröken vågade knappt tro att det var sant. Jag önskar att jag hade en piga som lagade mat och en dräng som högg ved, sa hon, lite tvekande den här gången.
Knappt var det sagt så kände hon lukten av stekt fläsk och hörde ljudet av ved som höggs i bitar.
Det var sant! Den gamla trasiga mattan var magisk.
II
En månad senare var det vår i luften. Blommor blommade på marken och fåglar flög i luften. Och den fattiga stugan hade förvandlats till ett slott. Överallt fanns det pigor som tvättade kläder och skurade golv. Och en husmor lagade mat i en stor ugn.
Ja, mat behövdes i mängder, ty slottet var fyllt med friare. Den unga fröken var ung och vacker och sagolikt rik. Mer behövs inte för att friare ska komma ridande på vita springare.
Men det var alltid något fel på dem. Den ena kunde inte knyta sina skosnören själv. Den andra visste att snyta sig i handen. Den tredje kunde hoppa på ett ben och skrek inte på hjälp när han föll omkull. Nej, den unga fröken ville ha en riktig prins. Ju mer bortskämd, desto bättre.
Och så en dag – äntligen! Där stod han, hennes drömprins. Han var så förnäm. Du anar inte. Han behövde inte göra någonting själv. Ville han gå, blev han buren. Ville han äta, blev han matad. Ville han ha en karamell, så fick han det – även om det inte var lördag. Han behövde inte ens torka sig själv efter badet.
Så, nu var det dags för bröllop. Och vilket bröllop det skulle bli. Alla var bjudna, och alla skulle komma. Prästen med. Det skulle bli fest i dagarna tre.
Men säg den lycka som varade för evigt. Just som alla gäster satt och svettades i kyrkan så hittade prinsen en trasig gammal matta. Någon hade gömt den bakom ett skåp. Den här skola vi bränna i husmors stora ugn, sa prinsen och sprang ner i köket. Du skulle bara våga! skrek den fröken och sprang efter.
Prinsen slängde upp stora luckan till stora ugnen och skulle slänga in mattan. Då skrek den unga fröken, må du förvandlas till en padda! Och vips blev prinsen en padda.
Å, nej. Det var inte så här det skulle sluta. De skulle ju gifta sig och leva lyckliga i alla sina dagar. Den unga fröken önskade prinsen åter, men mattan uppfyllde inga fler önskningar.
Den unga fröken försökte kyssa paddan, men då hoppade han bara ut genom ett fönster. Det gjorde alla andra också, pigor, präster, gäster – alla hoppade ut genom fönster och försvann.
Allt som den unga fröken hade önskat sig försvann. Slottet också. Nu var hon åter i sin gamla stuga, ensam och fattig.
III
Har du någon gång varit fattig? Det är inte lätt. Särskilt inte om du en gång varit rik.
Hur skulle den unga fröken kunna arbeta på åkern igen? Och tvätta kläder i den kalla bäcken? Mala mjöl och laga mat helt ensam, hon som hade haft allt.
Hon låg i sängen och tyckte synd om sig själv. För att få pengar till mat sålde hon det lilla hon ägde, och snart hade hon inget annat kvar än den trasiga gamla mattan. Lika bra att sälja den med. Den gjorde ändå ingen nytta nu.
Hon vandrade stigen fram med den trasiga mattan under armen. Hon gick från gård till gård, frågade om någon ville köpa den, men vart hon gick fick hon nej.
Till slut kom hon till en stor stad. Även där gick hon från dörr till dörr som en tiggare. Ingen ville köpa hennes matta. Ju längre hon gick, desto fattigare blev husen. När hon kom till det fattigaste huset av dem alla öppnade en blind man.
Snälla goa herrn, sa den unga fröken. Vill ni taga denna matta som en gåva? Jag har burit den i nöd och lust, men nu önskar jag lägga min börda ifrån mig.
Den blinde mannen hade inte mycket glädje kvar i sitt liv. Hans fru var död. Hans hund var död. Och katten hade rymt hemifrån. Men mattan luktade hemtrevligt och han smekte den med darrande händer. Jag önskar jag kunde se hur den såg ut, sa han.
Det gick med mannen som med alla andra. När han fann att mattan var magisk blev han glad över hövan. Men han gillade inte det han såg! Han var gammal, huset var skröpligt och staden liknade inte alls ut som i hans ungdom.
Nu önskade han bort de stinkande automobilerna. Fram med hästar! Inga fler ångbåtar. Nej, åter syntes master svaja vid havet, sjömän sjöng sjömanssånger till taktfast rodd och seglen slog i vinden.
Fabriker, bort! Höghus, bort! Gator av sten, vilket påfund. De försvann i ett huj och tillbaka kom stigarna där man kunde gå utan skor och känna doften av gräs.
Där var en äng. Musikanter spelade. Människor dansade. Han mindes – ja, där hade han mött sin fru en gång, då han var ung och dansade som en gud. Han önskade sin fru tillbaka, men ingen magi kan föra de döda tillbaka till oss. Hans fru förblev borta.
Besviken gick mannen vidare. Han kom till stadens rika kvarter. Där gick de män som förändrat hans stad; de som hade gjort den blåa himlen svart och den gröna marken grå. Där gick de, affärsmän och direktörer med sina stora plånböcker och ännu större magar. Nu planerade de nya fabriker och nya vägar.
Jag önskar att alla djur jagar ut er ur stan! skrek han. Han såg att alla stirrade förvånat på honom. Sedan såg han inget mer. Allt han önskat var borta, och mattan lydde inte mer.
IV
Hur han kom hem är det ingen som vet. Hans barndoms stigar låg inte för hans fötter. Vindens sus i träden, borta! Fåglarnas glada sång, borta! Allt han hörde var maskiner som slog och visslor som tjöt. Alla han mötte hade bråttom och knuffades för att komma fram.
Väl hemma slängde han ut allt han ägde på gatan för att bränna upp det. Mattan med. För han ville inte leva i en värld som han inte förstod. Men då kom en snickare förbi och frågade om han fick köpa mattan.
Jag ska sy mig en rock, sa han, och söka lyckan i världen. Den blinde mannen sa som det var, att mattan var magisk men inte bringat någon lycka för det.
Snickaren sa att han skulle återbörda mattan till dess rätta ägare, men innan han gick fick den blinde mannen önska sig en sak. Men bara en sak.
Snickaren gick från gård till gård och frågade efter mattans rätta ägare. Ingen ville kännas vid den trasiga mattan, men många kunde berätta om den unga fröken som försökt sälja den.
Henne ska jag snart finna, sa snickaren och gick vidare. Till slut hittade han hennes stuga och fick då höra talas om den gamla gumman som hade haft mattan först.
Henne ska jag snart finna, sa snickaren. Men innan han gick vidare fick den unga fröken önska sig en sak. Men bara en sak.
Och så fortsatte det. I ett år och tre dagar gick snickaren och hittade den ena ägaren efter den andra. Alla fick de önska sig en sak. Men bara en sak. Sedan gick han vidare.
Inte en enda gång önskade han något för sin egen räkning. Och aldrig önskade han något ont.
Till slut var mattan så sliten att den knappt höll ihop. Då mötte snickaren en fattig präst som sa att han hade fått mattan av trollen i berget.
Snickaren gav sig upp i bergen och hittade trollens grotta. Väggarna var täckta av mattor med fantastiska bilder. De hade invävda sagor om drakar och troll, slott och paddor och sköna prinsessor – allt som går att hitta i sagans underbara värld.
Snickaren trängde djupare in i grottan, och allra längst där inne satt en kvinna som vävde mattor.
V
Hon hade det rufsigaste hår som någon hade sett, och naturligtvis blev snickaren kär, för hur kan man låta bli?
Det är en storm på väg, sa väverskan, och då kommer trollen. När de ser dig så slänger de dig i grytan och äter dig till middag. Och har du otur så slänger de dig i grytan igen och äter dig till frukost också.
Det ska inte hända, sade snickaren käckt. Jag ska nog ta mig härifrån. Och du får följa med, om du vill. Jag undrar bara vem som har gjort denna mattan?
Han räckte fram mattan som inte längre var en matta, utan ett trassel av trasiga trådar.
Väverskan tog mattan och började gråta. Hennes tårar gjorde fåror i hennes smutsiga ansikte. De föll på mattan som sakta smälte bort. Men i takt med att mattan försvann så växte kvinnan i styrka och kraft.
Den gjorde jag för att fly från trollen, sa hon, men de tog den ifrån mig och upptäckte dess magi. Det dröjde inte länge innan de önskade något ont och mattan slutade att lyda, fortsatte hon. Sedan dess har jag vävt matta efter matta, men ingen har haft samma magiska kraft som denna. Och nu är den borta.
Vem behöver magi när kärlek finns, sa snickaren och tog väverskan i handen. Nu ska vi rymma! Kom med mig!
Och de sprang. De sprang och sprang. Bort från trollen! Bort från grottan. Bort från bergen där väverskan suttit i så många, långa år – böjd över sin vävstol.
De sprang tills de kände sig säkra. Kvar under hatten hade snickaren en liten bit av mattan kvar. Och med den kunde de önska sig en sak. Men bara en sak. Och de önskade att alla som ägt mattan skulle komma på deras bröllopsfest. Även trollen, om de lovade att uppföra sig.
Och visst kom de, alla som ägt mattan. Den gamla gubben från stan dök upp. Den unga fröken dök upp med en padda i handen. Även den gamla gumman som sagan började med. Och alla andra. Festen varade i sju dagar, och alla var så glada att de knappt kunde önska sig något mer.