Vinterns kärlek
Sent en höst föddes en vinter som inte var som andra vintrar. När de andra vintrarna tävlade om att bli så kalla och snörika som möjligt, då ville den här vintern inte ha så mycket snö, ty då skulle skogens djur få svårt att hitta mat. Och inte ville han bli för kall heller, så bäckar och sjöar frysa skulle till is, ty då skulle djuren få svårt att hitta vatten.
Nä, det här var en mild vinter. Lyckligast var han när han fick sitta vid sin damm i skogens mitt och drömma om våren.
Ända sedan han varit en kall från norr hade vintern hört talas om den vackra våren som skulle komma. Han hade hört att fåglar kom flygande från andra sidan jorden för att se henne. Det sades att skogen träd blev gröna och att blommor sköt upp ur marken där våren gick fram.
Alla blev glada när de tänkte på våren, men ingen hade blivit glad då vintern kom. De ville alla att han skulle flyga hem till norr igen. Det hjälpte inte att han blåste kalla vindar över nejden och spred frost över markerna och var en riktigt duktig vinter – ingen ville ha honom där.
Djuren i skogen burrade upp sina fjädrar och svepte sina pälsar hårt omkring sig och muttrat surt när vintern flög runt dem och försökte bli deras vän.
Men tänk om han fick träffa våren och de blev vänner? tänkte vintern. Då skulle alla ångra att de varit dumma mot honom. Då skulle de vilja vara hans vän också!
Så satt han vid sin damm och tänkte och suckade djupt. Han trivdes där, djupt i skogens mörker, där ingen såg honom. Men så en dag hörde han en fågel kvittra till:
Våren kommer, varm och skön.
Bort med bistra vintern kall.
Våren kommer, varm och grön.
Snart är vinterns saga all.
Så sjöng fågeln. Och vintern kände att våren var på väg. Luften blev varmare, vattnet porlade, träden knoppades, och djuren blev kära. Ja, våren var verkligen på väg!
För våren skull klädde han sig i sin vackraste vinterskrud. Frosten började blänka i granarnas päls. Den rastlösa forsen stelnade mitt i ett skutt, istapparna glittrade och blänkte längs bergets stup, och den lätta snön gjorde lekfulla piruetter i vinden.
Vintern som varit så mild och blöt, han frös nu till riktigt, ty han ville se ståtlig och grann ut när den vackra våren kom.
Djuren i vinterns skog klagade, förstås. Varför skulle han ställa till med besvär nu, nu när våren är på väg? Kan han inte gå i idé som alla andra vintrar?
”Han är en föredetting,” sade de. ”Kan han inte se att hans tid är ute?” suckade de. ”Bort med det gamla och in med det nya!” ropade de. Och snart blev de bönhörda. Vintern som varit så präktigt grann, nu blev han mer och mer nervös, ju närmare våren kom.
Han kände sig svag i knäna och darrig i benen. Hjärtat dunkade och svetten rann i bäckar över hans rygg. Snön smalt bort i stora fläckar på hans mage. Det kliade och stack överallt, och nu föll istapparna ner, en efter en. Om hon ändå kunde komma snart!
Då kvittrade fågeln till igen: ’’Våren kommer! Våren kommer!” Och ur alla buskar och träd kom svaret: ’’Våren är här! Våren är här!”
Alla blev glada och vände sig mot solen. Men vintern var inte glad. Han var luggsliten och eländig. Om våren kommer nu kan jag inte visa mig, tänkte han. Hans tårar föll tunga från träd och buskar. Marken blev blöt och sur.
Men så kom hon då till slut. Liten och späd var hon, och knappt hade träden löv att skyla henne med. Men där kom hon – och vacker var hon. Hela natten satt de uppe och pratade, och de hade bara ögon för varandra. Vad de sa vet de bara själva. Men när morgonen kom var vintern bara en liten vindpust som flög hem till sina föräldrar i norr. Och våren var ensam kvar.
Så är det varje år. En natt får deras kärlek, inte mer. Det är därför våren har ett drag av vemod, mitt i allt det vackra. Och varje år berättar bäckarna sagan om vinterns kärlek till våren. Om du lyssnar riktigt noga kan du höra det.
Illustration skapad av Mariagrazia Orlandini.