Christer Barregren

Av mormor ärvde jag mamma och spjutet som går genom tre generationer blickarna på skolgården kylan att aldrig räcka till av morfar ärvde jag längtan att fly till skogen havet och bergen som väntar utan ord nu bygger jag på mitt eget arv glömskan och den lätthet som kommer av att falla fritt under tiden går människorna omkring med utsträckta händer de ser inte att jag vänt bort blicken.

Jag går med min trötthet inom mig ut på gator och torg och lyssnar på barnet som pladdrar glatt vid min sida mitt huvud nickar ibland som svar på en fråga eller en längtan att ge upp jag minns ett barn för länge sedan som bar en värld så försiktigt i sin knutna v hand så rädd att tappa det lilla han ägde i dag bär barnets hand hela mig.

Jag flyttar från sovrummet till vardagsrummet. Tar med mig kudden, filten, boken och bygger en koja, samlar mina skatter omkring mig – samlar mig själv omkring mig. Stänger alla dörrar! Drar för alla gardiner! Täpper igen alla springorna och väljer min egen verklighet. Sedan vill sängen flytta ut. Alla tavlorna. Mormors soffa – allt flyttar och lever tillfällighetsliv med mig i vardagsrummet. Jag måste balansera, kliva, smyga, åla för att ta mig fram. Det tomma sovrummet är kallt som ett förlorat hjärta. Jag är så glad att jag inte behöver bo där längre. Jag är så glad att jag tar fram trädgårdsslangen och spolar rent allt skit man inte kommer åt. Det lukta vått golv. Endast utvalda delar får flytta tillbaka, noga inspekterat och rengjort. Varje sak måste förtjäna sin plats. Det enda som stör är jag.

Skriv, bara, skriv! Så känns det bättre sen. Skriv om det som krossar dig. Skriv om det som lyfter dig. Skriv om skammen drömmen känslan längtan, om det lilla fula och det mäktiga som flyger. Skriv, bara, skriv! Skriv under orden som förklarar och dödar. Sanningen går ändå inte att förstå utan måste upplevas som livet om den ska ha en mening. Glöm rätt. Vad bryr sig rätt om förbud? Glöm fel. Kyss längtan från din hud. Spåra ut, gå vilse, svamla. upprepa, skriv och svamla utan att tänka. Gör det igen. Skriv, bara, skriv! Så känns det bättre.

Här sitter jag i bilen och är snygg. Ibland blir det inte bättre än så.

Ibland önskar jag att jag var estetiskt tilltalande och blank och helt rätt just nu som en statuspryl i ditt nya kök skulle jag stå på bänken och bli beundrad av människor som inte älskar dig likt ett föremål för drömmar som aldrig blir av.

Tänk om jag kunde skära ut alla känslorna ur kroppen med en kniv. Slänga dem i en slemmig hög på marken, se dem vrida sig och kämpa blinda som nyfödda barn. Men det är farligt. Snart slingrar de iväg åt olika håll till små håligheter där de gömmer sig och växer i mörker och list och lurpassar i det höga gräset redo att hoppa på mig när jag minst anar. Bättre då att slänga dem på elden och höra dem väsa och fräsa och vända sig i brännsår alla dessa äckliga känslor tills de blir långsamma och slöa och sakta dör för att aldrig känna något mer.

För att jag ska dö ger jag dig mina ord ett och ett då och då utan att du märker för att jag ska dö gömmer jag minnen som du hittar när du behöver ledtrådar finns överallt för att jag ska leva glömmer jag allt som var viktigast innan du kom för att jag älskar gör jag det igen.