Christer Barregren

Han visste att om han slutade slå skulle han bli tvungen att tänka efter vilken smärta han tillfogade henne vilket berörde honom illa så han fortsatte slå.

Jag flyttade in i staden med alla mina drömmar och stöddiga tankar som hela tiden hotade att slå ut några väggar. Jag fyllde vardagsrumsgolvet med minnen från ett tidigare liv och gick på fest där ingen var bjuden.

Jag ville skriva en uppsats om min kärlek till dig men du rymmer hela tiden genom fotnoterna.

Jag skulle kunna skryta med mitt umgänge. Dessa storheter som världen avlat fram. De talar världens alla språk. Deras tankar och tal lever genom årtusenden och de har alltid tid för mig. Tänk om ni visste! Du hotar med din storebror. Jag har Euripides. De är båda jättar fast i din värld som även är min går styrka före allt annat. Och trots mitt tappra leende, mina vänner är inte lojala. De talar till alla som rör sig i böckernas utkanter eller gömmer sig bakom det prasslande pappret. De talar men har sedan länge slutat att lyssna.

Alla är leende fienden. Jag ler också. Vi sätter oss till bords med servetter,  klingande glas, oskyldigt prat och börjar äta varandra.

När han hade dåligt samvete för att ha gjort henne illa var hon tvungen att trösta honom.

Egentligen är han inte elak – bara ledsen. Egentligen är han inte ledsen – bara trött. Egentligen är du ingens barn – bara ett förhastat beslut eller ett dödsdömt försök att hålla ihop ett dåligt äktenskap.

Tänk att det skulle gå så här till slut: åren har placerat smilgroparna på låren, skrattrynkorna på magen.

Han gladde sig över att barnen inte drack eller var i dåligt sällskap när de satt på rummet och grät.

Han dräller sina kläder omkring. Låter mjölken stå framme. Dammråttorna ligger i hörnen, liksom avsiktligt glömda för att hittas. Likt ett självmordsbrev.

Av den sköraste tråden vävs den finaste väven. Mot den minsta strimma ljus sträcker längtan sina armar. Bortanför den vildaste dröm häpnar en verklighet. Innanför det hårdaste skal bultar mitt hjärta.

Politikernas munnar kippar tomma på ord, tomma på löften, tomma på hot. Molnen är lätta som bortglömda kampsånger. Trubaduren vänder blad. Han ser att han fått trycksvärta på sina fingrar.