Christer Barregren

Det var en gång en pojke som aldrig sade nej. Han ville alltid vara alla till lags och sade ja och ja och aldrig nej, ty han ville så gärna vara omtyckt. Han hette Trudelutt och bodde i en stad så stor att man kunde gå från ena änden till den andra utan att träffa någon som man kände. Ändå kände pojken många, snäll och rar som han var. En dag strosade han nedför en gata som han inte gått på förut. Där var pojkarna på den ena sidan gatan i krig med pojkarna på andra sidan. Trudelutt visste förstås ingenting om det och undrade varför de byggde barrikader. “Hej, du där!” skrek en av pojkarna och pekade på Trudelutt. “Du är med oss, visst? Du kan plocka ekollon!” “Ekollon? För vad? Och var?” sade Trudelutt. Och då – pang! – blev han träffad i huvudet av en. Och så var kriget i gång. Ekollon regnade ner över dem – och mest på Trudelutt som sprang oskyddad på gatan och plockade ekollon medan hans vänner stod skyddade bakom barrikaden. Trudelutt hade snart blåmärken över hela kropp...

Lump var en mycket liten varelse, men det gjorde inget. Världen är full av stora varelser som bråkar och slåss. Är du liten är det ingen som ser dig. Du kan ducka och slippa undan. Lump bodde i en hydda av bambu. Han hade byggt den själv, mitt i djungeln, i ruinerna av ett gammalt tempel. Templet var övergivet nu, överväxt av träd och röda blommor. Ingen mer än Lump visste att det fanns där. En gång bodde människor här. De trodde på gudar som de höll på gott humör med fina gåvor, mat och rökelse. Några av gudarna var mäktiga krigare som försvarade dem mot fiender. Andra hjälpte dem med matlagningen, såg till att fisken nappade och att skördarna slog väl ut. Vissa tog hand om de sjuka och tröstade de som var ledsna. De fanns där hela tiden, gudarna, även om man inte såg dem. De hade evigt liv och kunde göra som de ville. När människorna dog kom de till deras rike och leva i deras hem, utan sorg i evighet. Nu var människorna borta och deras gudarna glömda. Vad händer med gudar n...

En namnlös ande drev omkring i skyn. Utan namn och utan en familj som älskar dig är du kanske fri att resa över hela världen, men ingen kan se dig, och ingenstans finner du vila. Anden utan namn saknade det. Han hade letat länge efter plats att vila på. Han spanade och lyssnade och försökte hitta en familj. Så en dag fann han en ung familj som låg bredvid varandra och talade om framtiden. Det var ett ungt och vackert par, och anden förstod att dom var kära. Han hörde deras drömmar och planer, och det gjorde honom lycklig. Det var en känsla som han aldrig känt förut. Han lade sig ner mellan paret, och deras röster gjorde honom sömnig. Han kurade ihop sig intill den unga kvinnan och kände hennes värme och den vänliga rytmen av hennes hjärta. Snart sov han djupt. Några månader senare förstod den unga kvinnan att hon väntade barn. Hon var glad, men också rädd, för hon visste att hon hade ett liv i sin mage, en fri ande som skulle växa upp och bli en människa med egen vilja och själ. De...