4 maj 2006

Pojken som aldrig sade nej

Det var en gång en pojke som aldrig sade nej. Han ville alltid vara alla till lags och sade ja och ja och aldrig nej, ty han ville så gärna vara omtyckt.

Han hette Trudelutt och bodde i en stad så stor att man kunde gå från ena änden till den andra utan att träffa någon som man kände. Ändå kände pojken många, snäll och rar som han var.

En dag strosade han nedför en gata som han inte gått på förut. Där var pojkarna på den ena sidan gatan i krig med pojkarna på andra sidan. Trudelutt visste förstås ingenting om det och undrade varför de byggde barrikader.

“Hej, du där!” skrek en av pojkarna och pekade på Trudelutt. “Du är med oss, visst? Du kan plocka ekollon!”

“Ekollon? För vad? Och var?” sade Trudelutt. Och då – pang! – blev han träffad i huvudet av en. Och så var kriget i gång.

Ekollon regnade ner över dem – och mest på Trudelutt som sprang oskyddad på gatan och plockade ekollon medan hans vänner stod skyddade bakom barrikaden. Trudelutt hade snart blåmärken över hela kroppen, men han gav inte upp.

Och så, helt plötsligt, blev det tyst. Överallt hördes rop att “maten är klar” och “kom in och ät”. Och som genom ett trollslag var pojkarna borta. Alla utom Trudelutt. Han var långt hemifrån och kunde inte höra om hans mamma ropade på honom.

Han väntade. Och medan han väntade så plockade han ekollon åt sina vänner och lade dem i fina högar. När det var gjort så gick han över till den andra sidan och plockade ekollon åt dem också, ty det var så tråkigt att bara sitta och vänta.

Medan han gjorde det kom alla tillbaka. Oj, nu är jag i fiendeland och goda råd är dyra, tänkte Trudelutt. Hans gamla vänner stämplade honom genast som förrädare, men hans nya vänner välkomnade honom glatt och bad honom plocka ekollon åt dem istället.

Kriget startade igen, och Trudelutt fick ta de flesta smällarna, ty hans gamla vänner verkade hellre kasta på honom, förrädaren, än på sina gamla fiender.

Sedan började de att göra utfall och sprang tvärs över gatan för att träffa sina rivaler på nära håll. En liten pojke kom extra nära och blev infångad och fastbunden vid ett vagnshjul.

Nu har jag chansen att visa dem att jag är allas vän och inte vill skada någon, tänkte Trudelutt. Pojken grät och skrek och Trudelutt släppt honom fri. Pojken sprang några meter, vände sig om och räckte ut tungat innan han sprang tillbaka. Han var då en otacksam en, tänkte Trudelutt och skakade huvudet.

Då upptäckte några av hans nya vänner vad som hade hänt, och de skrek: “Han har gått tillbaka till de andra! Han är en förrädare! Ta fast honom!” Och så jagade de stackars Trudelutt ut på gatan där hans gamla vänner mötte honom med okvädningsord och hårda ekollon.

“Varför är ni arga på mig?” ropade han. “Vet ni inte att jag hjälpte honom lös när han grät?” sade han och pekade på den lilla pojken.

“Han ljuger!” svarade pojken, och som för att visa att han var en stor pojke som aldrig grät, så sprang han emot Trudelutt med ett ekollon i vardera handen, redo att fyra av.

Och alla hängde på. Allt gammalt groll var glömt, och de gamla fienderna gaddade sig samman mot Trudelutt, som inte hade något annat val än att springa, springa för sitt liv.

En gata sprang han, två gator. Och alla pojkarna sprang efter, högljutt skränande. Och de vuxna längs gatorna skrattade och hejdade på, ty de mindes sin egen ungdoms vilda lek. Trudelutt hade ingen hjälp att vänta.

Han sprang och sprang, tvärs igenom staden. Även då den sista pojken hade kastat sitt sista ekollon och vänt hemåt fortsatte han att springa, hela vägen hem och in i sängkammaren, där han gömde sig under sängen. Det dröjde länge innan han vågade sig ut igen, och aldrig längre än till slutet av gatan.

Så gick det för pojken som ville vara allas vän.


Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com


Lump och anden

Lump var en mycket liten varelse, men det gjorde inget. Världen är full av stora varelser som bråkar och slåss. Är du liten är det ingen som ser dig. Du kan ducka och slippa undan.

Lump bodde i en hydda av bambu. Han hade byggt den själv, mitt i djungeln, i ruinerna av ett gammalt tempel. Templet var övergivet nu, överväxt av träd och röda blommor. Ingen mer än Lump visste att det fanns där.

En gång bodde människor här. De trodde på gudar som de höll på gott humör med fina gåvor, mat och rökelse.

Några av gudarna var mäktiga krigare som försvarade dem mot fiender. Andra hjälpte dem med matlagningen, såg till att fisken nappade och att skördarna slog väl ut. Vissa tog hand om de sjuka och tröstade de som var ledsna. De fanns där hela tiden, gudarna, även om man inte såg dem.

De hade evigt liv och kunde göra som de ville. När människorna dog kom de till deras rike och leva i deras hem, utan sorg i evighet. Nu var människorna borta och deras gudarna glömda. Vad händer med gudar när ingen tänker på dem?

Lump levde ett enkelt liv.

Är man liten behöver man inte så mycket. Det fanns gott om frukt i djungeln. Särskilt den gula mangon som han älskade.

Några vänner hade han också. Myrorna, som gick i parad utanför hans dörr. De vita fåglarna, som slog sig ner på hans tak och pratade om hur mycket bättre allting var, någon annanstans. Och så en ödla, som brukade räcka ut tungan åt honom. Men bara på skoj.

Det enda som störde hans lycka var de stora stormarna som kom med jämna mellanrum. Då vräkte regnet ner och vinden tjöt. Men Lump hade lagt en sten på sitt tak, och var trygg i sin hydda.

En dag kom en herrelös ande drivande genom djungeln.

En ande kan vara stor och mäktig eller liten och obetydlig. Ju fler som tror på en ande, desto starkare blir den, och till slut kan den utföra underverk. Om ingen tror på den, har den ingen makt. Den kan bli lätt och osynlig som vinden. Och försvinna helt.

Och det var knappt Lump hörde när anden knackade på dörren. Ödlan, som just hade stulit en bit mango, räckte ut tungan och gömde sig i ett hörn. Men Lump öppnade och släppte in den osaliga anden. Man ska inte neka den som ber om beskydd.

De blev snart goda vänner, och under många, långa månbelysta nätter skulle anden tala med Lump om sina härliga äventyr, men den här kvällen, den första, berättade han bara om sitt sorgliga öde, det som gjort honom hemlös och svag.

En natt sa anden:

Jag är ingen mäktig ande. Jag kan inte uträtta stora underverk. Men om du tror på mig, delar din mat och tänder rökelser under högtiderna, så ska jag bo hos dig och beskydda dig.

Jag tycker om att sitta högt, sa anden, så jag kan se solen under dagen och lyssna på stjärnorna om natten. Trä en bambustång genom taket och plantera dess rot i golvet. Då kan jag sitta i dess topp och vaka över dig, och se till att inget drabbar dig.

Lump tyckte det lät bra. Han skulle göra som anden hade sagt.

Men en sak till måste du lova mig, sa anden. Om det blåser upp till storm måste du komma och hämta mig. Om jag blåser bort kommer dubbel olycka att drabba ditt hem, och jag kan aldrig mer beskydda dig mer.

Lump förstod. Han gjorde som anden hade sagt – och allt gick honom väl i världen.

Om kvällarna satt han på taket med anden. De såg på månen och stjärnorna. Ibland pratade de med varandra. Ibland satt de tysta.

Ibland var månen hel, ibland halv. Då låg den som en tom skål, redo att fyllas. Varje natt fylldes den på, men rann aldrig över. Och snart var den rund, som en skål med gul mango, innan den sakta tömdes igen.

Lump och anden talade ofta om detta, vem som åt ur månens skål – och vem som fyllde den igen, gång efter gång. Kanske en av gudarna från förr. Varken Lump eller anden hade något svar, men de tyckte om att prata om det.

Ibland kom det stormar över djungeln. Då fick anden kura inne i hyddan, tillsammans med Lump. Det kändes bra att ha sällskap, men synd att anden inte kunde skydda honom mot vindarna som rasade utanför.

Men när anden var svag kände sig Lump desto starkare. Det kändes bra att ha någon att beskydda. Och när stormen drog bort kunden anden återta sin plats, som hemmets beskyddare.

Så gick veckorna och åren, så som tiden alltid går och sakta blir äldre, utan att vi märker något. Lump fick ett långt och lyckligt liv i sin ruin, långt inne i djungeln, långt borta från den larmande världen.

En dag vaknade han ur sin middagsslummer, gammal och krum, och anade mer än kände, att en storm var på väg.

Det var mitt i regnsäsongen och stormarna kom tätt, men den här gången orkade Lump inte klättra upp och hämta anden. Han var för trött för att klättra. Och han var trött på att vara rädd.

Molnen växte sig mörkare över träden, men Lump märkte den inte, ty hans ögon var skumma av starr. Vinden växte i styrka och kastade grenar och frukt på hans hus, men han hörde det inte, ty hans hörsel var svag.

En ung vind svepte genom djungeln på jakt efter något att leka med. Den fick syn på anden som hängde fast vid Lumps hus likt ett segel på en båt, redo att kasta loss mot nya äventyr. Den unga vinden tyckte om att leka. Han blåste rakt in i anden och drog med sig Lumps hus högt upp i luften, i en virvlande dans.

Långt där nere var ruinen av det gamla templet. Där hade människor bott för länge sedan. Människor som bad till gamla gudar, lika bortglömda som de själva. Lump kunde höra dem prata, skratta och leka, när han och anden svepte fram över marken, som ett skepp om natten.

Högt över molnen flög de, upp mot månen som var fylld till brädden av gyllene ljus, som en skål med solmogen mango, reda att ätas. Varje månad fylls månens bägare av flödande ljus. Och varje månad dricks den upp. Vem som fyller bägaren och vem som tömmer den, det vet ingen dödlig som lever här på jorden.

Lump vet. Anden vet det också. De pratar ofta om det. Men de är så små. Du kanske inte kan höra dem?


Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com


Sagan om Bembo

En namnlös ande drev omkring i skyn. Utan namn och utan en familj som älskar dig är du kanske fri att resa över hela världen, men ingen kan se dig, och ingenstans finner du vila. Anden utan namn saknade det. Han hade letat länge efter plats att vila på. Han spanade och lyssnade och försökte hitta en familj.

Så en dag fann han en ung familj som låg bredvid varandra och talade om framtiden. Det var ett ungt och vackert par, och anden förstod att dom var kära. Han hörde deras drömmar och planer, och det gjorde honom lycklig. Det var en känsla som han aldrig känt förut.

Han lade sig ner mellan paret, och deras röster gjorde honom sömnig. Han kurade ihop sig intill den unga kvinnan och kände hennes värme och den vänliga rytmen av hennes hjärta. Snart sov han djupt.

Några månader senare förstod den unga kvinnan att hon väntade barn. Hon var glad, men också rädd, för hon visste att hon hade ett liv i sin mage, en fri ande som skulle växa upp och bli en människa med egen vilja och själ. Det var ett liv som behövde henne mer än något annat i hela världen.

Anden som växte inom henne hade valt henne och litade på henne – och den största gåvan hon kunde ge honom var att vara lycklig.

Det är ett stort ansvar för vem som helst, inte minst för en ung kvinna, och varje dag bad hon till sin gud om styrka och vägledning – och hon kände att hon inte var ensam.

I flera månader bar hon det växande livet i sin mage, och magen blev så stor att hon fick svårt att andas ibland. Under den här tiden bestämde hon att barnet skulle heta Bembo om det blev en pojke och Andrique om det blev en flicka, namn fylld av kärlek och god vilja. Och så hade anden ett namn, även om den inte visste det än.

Dagen då han föddes var hela familjen där, och hans fader sade ”välkommen till denna världen, Bembo”.

I sitt sinne förstod han inte orden, men hans hjärta förstod dess betydelse. Nu var han en människa. Han hade ett namn och en familj som älskade honom. Han var inte längre en fri ande som kunde resa över världen. Istället hade han en hem. Och en dag, många år fram i tiden, kommer han att lämna oss och bli en ande igen. Det är livets lag.

Men hans namn kommer inte att bli bortglömt. Redan nu flyger det över världen, fri som en ande, med en plats i många människors hjärtan. Hans namn är Bembo, och detta är hans saga, så långt som jag kan berätta den.

Från och med nu skriver Bembo sin egen historia…


Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com