Älgen som tappade hornen
En vacker dag gick älgen omkring i skogen och skröt om sina stora horn.
Jag är djurens konung! Ingen har så stora horn som mig! sa han. Och ingen kunde säga emot, ty han hade verkligen stora horn.
Nu är det så att älgarna alltid tappar sina horn på vintern. Sedan växer dom ut igen på våren. Men det här var en ung älg, så han visste inte det.
Visst hade han tappat hornen förut, men det hade bara varit otur, tänkte han, så det ska inte hända igen. Förra året hade han varit förkyld och nysit så hårt att hornen trillat av.
Men i år är jag inte förkyld, tänkte han, så det ska inte hända igen.
Och året före dess hade han tappat hornen då han stångade en dum ko som sa att han liknade en häst.
Men den dumma kon hade flyttat till en annan skog, tänkte han, så det ska inte hända igen.
Och så sprätte han med hovarna och knyckte på nacken kände sig väldigt nöjd med sig själv.
Hej där, lilla mus! sa han till en liten skogsmus som råkade gå förbi. Vet du vem som är skogens konung? sa han och ruskade sina stora horn.
Mja, nej … jo, är det du? sa musen.
Helt rätt! sa älgen och gick vidare för att se om det fanns någon annan som ville beundra honom.
Han hälsade på hos ugglan och hos räven och rådjuret och alla de andra djuren i skogen. Och alla beundrade hans fina horn och sa att han var skogens konung. Något annat vågade dom inte.
Efter ett tag kom älgen fram till grävlingens hål.
Vet du vem som är djurens konung? sa han.
Mja, jag vet inte … sa grävlingen och kliade sig i huvudet. Björnen kanske? Eller … eller vargen?
Vad! sade älgen. Tror du att björnen är skogens konung? Eller vargen! Ingen av dom har ju horn!
Horn? sa grävlingen och rev sig i huvudet.
Ja, horn! sade älgen. Såna här!
Han böjde sig ner och visade grävlingen sina präktiga horn. Grävlingen kände försiktigt på dem: Nja, dom kan man nog inte gräva gångar med, sa han och kröp ner i sitt hål igen.
Du ska få för gångar, du! röt älgen och körde ner hornen i grävlingens hål.
Han stångade och stred och försökte böka upp det, men hålet var djupt, och rätt som det var satt hornen fast. Älgen vände och vred, bände och stred – men det var lönlöst. Han satt fast.
Just då kom musen och ugglan och räven och alla de andra djuren förbi.
Behöver du hjälp? frågade dom.
Jaa! tjöt älgen. Jag har fastnat med mina väldiga horn i grävlingens hål.
Vi ska se om vi kan dra dig loss! sa djuren.
Och så tog dom tag i älgen och drog och drog och – plopp! så var han lös. Men vilken olycka, hornen satt kvar i marken. Och älgen som skrutit så om sina horn, nu var han utan igen.
Vill du använda denna saga?
Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com