Sagan om sländan
Sländorna som ligger där tillhör en art som bara lever en dag. På en dag ska dom hinna växa upp, hitta en partner och bli föräldrar – och när solen sjunker bakom horisonten ska dom dö.
Och solen, den sticker redan sina första morgontrötta strålar över horisonten. Överallt i dom små äggen börjar sländorna sträcka på sig och gäspa stort.
Sedan spricker äggen upp, ett efter ett, och sländorna klättrar ut. Dom vänder sig mot solen som värmer deras genomskinliga kroppar. Av solens värme får dom styrka och färg. Och snart kan dom flyga iväg. Men en slända ligger kvar i sitt ägg och sträcker belåtet på sig. Solen värmer så skönt på hans rygg, och han tycker det är alldeles för tidigt att stiga upp.
Å, vad det är skönt att leva ändå! tänker han förnöjt och gäspar stort.
Just då knackar det på äggets vägg. Det är hans syster. Ska du inte stiga upp snart? frågar hon. Alla andra har stigit upp.
Ja, jo, strax! svarar han.
Han sätter sig upp och gnuggar sömnen ur ögonen. Sedan öppnar han ett hål i väggen och klättrar ut. Där ute surrar det av upptagna sländor överallt. Livet är kort och det är så mycket dom ska göra. Ingen har tid att vila.
Den lilla sländan sträcker stolt på sina vingar. Solens värme gör att de får styrka och färg. Han slår ett par slag med vingarna i luften. Och med ett surr flyger han iväg.
Det är underbart! Marken är grön och himlen är blå. Han är fri och stark och livet är härligt. Han gör en looping i luften och dyker ner över dammens vatten. Han stiger brant och dalar sakta ner – skrattar och jublar. Det är så roligt att flyga. Det är så härligt att leva. Han önskar att det aldrig ska ta slut.
Hela förmiddagen flyger han omkring och upptäcker världen och livet. Och han landar bredvid sitt ägg är han redan vuxen, en man mitt i livet.
Runt om honom surras det och arbetas det lika mycket som förut. Dom flesta har redan börjat lägga ägg och arbetar med att göra det så bra som möjligt för dom små.
Några har inte funnit någon partner och är avundsjuka på dom som har gjort det. Och dom vill börja slåss med dom andra sländorna.
Några par grälar, andra flyger förälskat förbi med djupa suckar. Ingen har tid att stanna upp och ta igen sig. Livet är kort och det är så mycket som ska göras.
Och vad gör du? frågar en stor, stöddig slända med ett blått ansikte.
Jag sitter här och tänker på livet, svarar sländan, på hur blå himlen är. Och om det är havet som lånat sin färg åt himlen – eller om det är himlen som lånat sin färg åt havet?
Du var mig en konstig filur, säger den stöddige. Varför söker du inte en maka som kan föra dina larver vidare? Istället förspiller du din tid på dumheter!
Jaja, det blir nog tid till det med, ska du se, svarar den lilla sländan. Men just nu ska jag ta mig en tupplur. Jag har haft så roligt i dag och sett så mycket, och nu vill jag vila mig en stund.
Och så lägger han sig på rygg med armarna bakom huvudet, högst upp på ett litet grässtrå. Men en djup suck somnar han och sover sedan med ett nöjt leende på läpparna.
Sländan med det blå ansiktet skakar trött på huvudet mot den galna trollsländan. Sedan vänder han sig mot sina ägg. Han ser på dom med kärleksfull blick, lägger på lite mer skum så att dom små inte ska frysa om natten. Så flyger han iväg till sin fru för att befrukta fler ägg.
Den lilla sländan fortsätter att sova. Han drömmer om himlen och det blå havet. När han vaknar är det redan kväll – solen sjunker sakta ner, och han har blivit gammal. Hans leder är stela och hans syn är svag. Men runt honom surras och jobbas det ännu. Alla har bråttom och vill lägga så många ägg som möjligt innan natten faller.
Ja, livet är kort. Och det är så mycket som ska göras. Ingen har tid att titta på den röda solen som stor och mäktig sjunker ner bakom horisonten. Ingen mer än trollsländan på sitt grässtrå.
När natten så kommer och mörkret lägger sig över dammens svarta vatten har det gått ännu en dag. Ännu en generation sländor har sett livet födas och bli gammalt – och nu ska dom dö. Som tröst tänker dom på äggen dom lagt, och på alla nya sländor som ska få liv nästa dag, tack vare dom.
Så tänker dom alla utom vår lilla slända, han som inte brydde sig om det som var så viktigt för dom andra. Han har annat att tänka på.
Fram till honom kommer den stöddiga sländan som nu är gammal och svag och inte alls har ett blått ansikte utan ett grått! Han vänder sig upp mot grässtrået där sländan ligger med ansiktet mot natthimlen.
Nå, säger han, ångrar du dig inte nu? Inget har du gjort, och inget blir du ju hågkommen för! Vi andra har gjort så mycket, och du har ingenting! Ångrar du dig nu?
Den lilla sländan vänder sig mot den stöddige med ett fridfullt och lyckligt ansikte. Nej, säger han, jag ångrar ingenting. Jag har gjort något som ingen av er andra har gjort.
Jaså du, säger den stöddige och hostar svårt. Vad har du gjort då, som är så märkvärdigt?
Den lilla sländan vänder sig mot natthimlen och säger med lugn röst: Jag har sett den vackraste solnedgången i hela mitt liv.
Illustrationer gjorda av Liusa.
Vill du använda denna saga?
Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com