Jag är fånge hos en häxa.
En riktig häxa är hon, med två fula ungar som tar mina grejer och snackar skit om mig i skolan.
Min pappa är kär i häxan. Det är därför vi bor här. Pappa har flyttat ifrån mamma och sagt att han ska bo här. Med häxan. Och hennes två missbildade ungar som hatar mig. Och jag, Annie Ask, ska också bo här, varannan vecka.
"Det blir väl kul?" säger han.
Men det är inte kul.
"Nu har du två nya systrar", säger pappa. "Två bonussystrar och en extramamma. Som en helt ny familj. Det är väl bra."
Men det är inte bra. Pappa ser mig knappt. Han bara fjäskar för häxan och är sur på mig för att jag inte ”bjuder till". Det är ett av hans favorituttryck. "Man måste bjuda till, Annie. Ge dem en chans."
Jag ger dem en chans. Jag är ju här, eller hur? Jag spelar min roll. Jag står ut med dem. Knappt.
När vi äter middag på kvällen kan häxan och pappa titta på varandra och säga något i stil med: ”Hur har det varit i skolan i dag då?” Och då är det meningen att jag ska vara trevlig och artig och säga: ”Jo, tack. Bra.” Då tittar de på varandra igen och slappnar av.
Det är som om jag spelar i en pjäs och i luckan sitter sufflören och viskar replikerna om man glömmer dem. Jag vet allt det där, för jag är med i en skolpjäs. Pappa och häxan är som tjejen i luckan. Deras ögon säger: Nu är det din tur, Annie. Du kan väl dina repliker? Du vet väl vad du ska säga?
Som den där middagen då Jocke kom på tal. Häxan log mot mig och frågade hur det varit i skolan. "Bra", svarade jag och mina styvsystrar fnittrade och tittade menande på varandra.
”Bara bra?”
”Mm…”
”Ser du fram emot skoldisco i morgon, då?”
Nu bröt de ut i skratt. Min nya syster Gabriella frågade: ”Ska du dansa med Jocke, då?” Min andra syster Petra gjorde pussmun och smackade i luften. Gud vad jag hatar dem.
Jocke är en äcklig kille som Gabriella och Petra är kära i. Alla tjejer verkar vara kära i honom. Utom jag. Jag har sett honom en gång bakom gymet. Jag stod bakom hasselbusken och såg honom hångla med en tjej.
Tjejen hade till slut sett mig och skrikit ”dra åt helvete, snorunge” men Jocke hade bara skrattade och vinkade åt mig. Sedan dess hälsade han alltid på mig och kallade mig för sin lilla beundrare.
”Jocke? Är inte det han som går i er parallellklass?” sa häxan och knuffade till pappa med armen. ”Öh, vad? Visst, lite mer kaffe, det blir bra, tack…” Häxan himlade med ögonen och gick tillbaka till samtalet.
”Annie är kär i Jocke”, sa Gabriella.
”Han är hennes drömprins,” sa Petra.
”Nämen”, sa häxan och tittade menande på pappa som var försjunken i sin telefon. Häxan knuffade till honom igen, lite hårdare den här gången. Han tittar upp över glasögonen.
Alla tittade på mig. Det var min tur att prata igen. Deras besvikna miner när jag inte sa något blir min lilla seger.
Jocke är rätt äcklig. Men snäll. Alldeles för snäll för häxans fula ungar. Tänk om jag skulle gå dit och sno honom mitt framför deras ögon. Dansa med honom hela kvällen, så kunde de stå där och glo. Precis som Askungens fula styvsystrar i pjäsen jag spelar.
Han kommer bara ha ögon för mig och alla kommer att undra vem den där vackra tjejen är som han dansar med hela kvällen. Är det inte? Jo, det är det?
”Annie Ask!”
Nu ropar de på mig igen. Kan du hämta det? Kan du fixa det? Var är mitt läppstift? Har du sett min lilla svarta nånting? Gabriella och Petra tar på sig finaste klänningar och läppstift och trängs framför spegeln i hallen. Är det ingen som tänker på att jag också kanske vill göra mig i ordning?
”Ser jag bra ut?” undrar Petra. (Frågar hon mig?) ”Öh, jo… visst? Det syns att du har gjort dig fin. Mycket smink och sånt.”
”Säkert? Tack!”
Hon måste vara nervös för hon glömmer att vara elak. Gabriella märker det och himlar med ögonen. Puss puss på kunden, ett ”hejdå mamma” och så är de ute.
Min styvmor pustar ut, röker vid spisen, stel och spänd. Jag tar på mig Gabriellas barnsliga tröja med en katt. Den är alldeles för stor för mig. Bra.
Jag förstår mig inte på fester. Den höga musiken, ljuset som blixtrar i olika färger. Folk som hoppar omkring och ser mekaniska och uttråkade ut. Ingen kan prata, bara skrika dumheter som blir grövre ju längre kvällen går. Alla blir arga och går gråtande hem, sedan pratar man en hel vecka om hur kul det var, tills det är dags igen.
Jag går dit för då kan jag säga att jag varit där. Ingen kommer att minnas om de sett mig eller inte. Jag hänger omkring i utkanten, noterar kärlekshistorier och draman. Det är som om alla är skådespelare som spelar upp en pjäs för mig.
De dricker fast de inte får, de röker fast de inte får. De faller i bitar fast de inte får. Jag flyter igenom deras liv likt en kniv i varmt smör. Den som dricker hatar den som är nykter för vi ser allt.
Jag ser Jocke. Gabriella och Petra drar i var sin arm. Han vill slåss med Arash. Jocke kallar honom blattedjävel. Låt bli våra brudar, skriker han.
Sofie dyker upp bakom Arash. Hon kallar Jocke för rastistdjävel. Så originellt. Hon är klassens sötaste. De har varit ihop i tre år. Hon har hört allt. Hon sa det till mig en gång. Jag har hört allt, sa hon. Arash bara ler. Han har väl också hört allt.
Jag går hem.
Sen kom dagen skulle pappa resa bort. "Då får vi rå om dig riktigt", sa häxan och log det där falska leendet som kunde betyda vad som helst. ”Plånbok, nycklar och mobil?" sa hon för tionde gången.
"Allt är med", sa pappa och slog handen mot fickan.
”Men varför kan jag inte bo hos mamma?” frågade jag. Det var väl också för tionde gången.
Pappa suckade. ”Mamma mår inte riktigt bra just nu. Hon har det lite jobbigt. Det är bättre att du är här nu. Jag kommer hem snart. Vill du att jag köper med mig fint när jag kommer? Något riktigt fint!”
”Ja!” skyndade sig hennes nya systrar att säga. ”Kan du köpa en grej till mig.” Gabriella började räkna upp saker, gud vet vad.
”Och jag vill ha en sån och sån!” sa Petra. Det var fåniga grejor, orkade inte ens höra på.
Pappa skrattade. ”Vi får se”, sa han. ”Vi får se vad jag hittar. Men nu måste jag gå. Ville du ha något Annie?”
”Nä.”
”Vad! Inget?”
”Jag vill att mamma ska bli bra, så jag kan bo hos henne igen.”
”Ja, men nu är det ju min vecka! Nä, nu måste jag gå. Vi hörs… senare. Jag ringer… I kväll när jag kommer fram. Eller i morgon om det blir för sent. Då får vi prata mer om det här. Hej då!”
Plånbok, nycklar och mobil. Klapp på fickan. Och så var han borta.
Nu är han död. Han dog på sin resa. Och mamma dog också. Av sin sjukdom. Hon hade fula sår som varade och hon hostade blod. Och så var hon död. Och pappa fick ett telefonsamtal på sin mobil som sa att hon var död och det var hans fel. Och så gick han där i främmande land och tänkte på hur dum han varit som övergivit sin fru och så blev han påkörd av en buss. Lika bra det. Då fick han vad han förtjänade.
Annie Ask, föräldralös och helt ensam i hela världen. ”Då får vi rå om dig riktigt ordentligt!” säger häxan och skrattar. ”Lilla stackars föräldralösa Annie, hur ska du klara dig nu då, när inte pappa är här och tar hand om dig? Glöm inte att släcka lampan i kväll. Stora flickor har inte lampan tänd när de sover.”
Suck.
Nej, de är inte döda. Men de kunde lika gärna ha varit det. Jag kände sig som den ensammaste människan i världen.
Men det är ingens fel. Pappa var tvungen att resa. Det var hans jobb. Och mamma kan inte rå för att hon alltid är trött. Och häxan gör faktiskt sitt bästa.
”Onsdagsmys!” sa hon och marscherade in i köket och slamrade med grytor och kastruller och sjöng för sig själv. Till och med Petra och Gabriella gick att tolerera den kvällen. Som om de förstod att det faktiskt var synd om mig. Jag fick till och med ringa till mamma.
”Jag mår bättre nu", sa hon. "Jag var nog bara lite förkyld. Du kan väl hälsa på i morgon. Efter skolan. En liten stund bara, det är ju pappas vecka den här veckan.”
”Kan inte. Har repetion i morgon.”
”Åh.”
”Det är den där pjäsen.”
”Ja just det. Du spelar Askungen, va?”
”Nä. Jag är statist. Jag är en av dem som inte får dansa på balen. Och så sköter jag ridån.”
”Jaha.”
”Askungen är så korkad. En korka bimo som låter folk köra med henne tills en fe gör henne snygg och prinsen blir kär i henne. Sen lever de lyckliga i alla sina dagar och får korkade ungar.”
”Pappa kommer och ser den.”
”På lördag? Men. Är han hemma då?”
Det blev tyst. Bara en kort stund, och då förstod jag. Plötsligt förstod jag bara. Pappa var där. Hos mamma.
"Han vill väldigt gärna se pjäsen", sa hon.
Jag sa inget.
"Han är väldigt stolt över dig, det vet du väl?"
"Jag måste gå nu."
Jag la på luren och såg mig omkring. Vi spelade alla i en pjäs, men jag var den enda som visste om det.
Min styvmor, såg trött och sliten ut men hon log hela tiden och försökte. Mina nya systrar, Gabriella och Petra var kanske dumma, men de saknade också sin pappa. Nu åt de morotskaka och såg på film.
Och jag? Jag var väl Askungen. Jag hette ju till och med Ask i efternamn. Annie Ask. ”Med ett sånt namn kan hon bara bli politiker eller skådespelare”, hade pappa sagt en gång då de haft gäster hemma.
”Jag går ut ett slag”, sa jag.
”Men. Nu?” sa min styvmamma och såg ledsen ut.
”Ja. Jo. Jag menar. Jag kommer sen.”
”Kom senast tio. Det är skola i morgon. Och du har repetition på kvällen.”
"Ok."
Jag tog mitt dåliga samvete och gick.
*
Dörrar öppnas och stängs. I roliga pjäser springer folk alltid ut och in i dörrar och missar varandra och missförstår varandra och pratar om varandra. Det är bara publiken som ser allt. Vet allt. Publiken är gud. Den ser allt, hör allt, men gör inget. Gud skrattar och röker i pausen. Jag går hem.
Hemma hos mig, i mitt riktiga hem, som jag bara får besöka ibland, har ett mord begåtts. Stolar ligger omkullvälta. Någon har slitit av mammas kläder. Jag ser ett trasigt vinglas på köksgolvet och blod som stänkt upp på väggarna.
Annie Ask ser allt detta men bryr sig inte. Annie Ask drar upp ridån och publiken flämtar till. ”Bakom dig!” ropar någon i publiken. Publiken ser allt som inte Annie ser. Och när hon väl vänder sig om har mördaren slunkit tillbaka in i mörkret. Annie Går vidare.
Teven pratar i det tomma vardagsrummet. En gång när Annie var liten och uppe sent tyckte hon det var busigt att springa in i TV-rummet och där förstod hon inte vad hon såg. Det var krig. Kanoner som sköt. Barn som hade hungriga ögon.
Det var då Annie förstod att världen var ond. I ett mörkt vardagsrum, när hon var två eller tre år gammal. Det skulle dröja flera år innan hon blev glad igen.
Annie stängde av TV:n. Hörde ljud från övervåningen. Skratt och klirr i glas. Världen är ond, Annie. Ingen hade talat om det för dig. Du fick upptäcka det själv.
På byrån i hallen, låg beviset. Pappas plånbok, nycklar och mobil. De heliga tre. Han var där.
Pappa har smugit sig in i sitt gamla hem likt en tjuv om natten. Pappa hade ljugit för sin nya familj att han måste resa bort. Pappa hade ljugit för Annies styvmamma som ändå försökte och kallade henne lilla gumman och ordnade onsdagsmys och satte på en tecknad film som egentligen var för barnslig, men ingen sa något. Pappa hade tvingat henne att bo hos sin styvfamilj istället för hos mamma. Pappa hade sagt att hon var sjuk, bara för att han ville bo där med henne, ensam, själv.
Hon gick till övervåningen. Hon gick mot sovrummet. Hon hörde dem prata, hon hörde dem skratta. Det var ljud från hennes gamla liv. Hon hade hon varit en levande tjej som var glad ibland och arg ibland och blyg och nyfiken och frustrerad och en massa andra saker. Som pratade och skrattade eller skrek och slog i dörrar. Hon kunde bli arg för så små saker. Som hon sedan glömde bort. Nu visste hon inte när hon skulle bli glad igen.
Hon hörde att de hade sex. Hur sjukt var inte det? Hennes pappa var otrogen. Med sin fru. Går det? Ja. Han svek Annie. Han svek styvmor och ”den nya familjen” som han tycke så mycket om.
Hennes pappa var en bortskämd prins. En prins som man ska vänta på. Prinsen avgör om du är vacker eller ful. Om du ska få dansa eller se på. Prinsen kan rädda dig. Om han vill. Prinsen kan straffa dig. Om han vill. Prinsen kan göra vad han vill, för han är prinsen.
En klocka slog nere från vardagsrummet. Den slog nio. Annie Ask skulle vara hemma tio. Askungen fick minsann vara uppe till midnatt, men inte Annie Ask. Hon gick sakta bort från dörren, ner för trappan, genom hallen. Stannade.
Askungen hade tappat en sko. Prinsen hade letat land och rike runt efter en flicka med små fötter. Ingen kvinna i hela riket hade så små fötter. Han var tvungen att hitta ett barn.
En gång fanns det ett barn som hette Annie Ask. Hon tog sin pappas plånbok, nycklar och mobil och gick. Hon gick hem till sin nya familj. Hon sa godnatt till styvmor som halvsov framför nyheterna. Annie Ask la plånbok, nycklar och mobil på köksbordet. Sedan gick hon och la sig.
Vill du använda denna novell?
Alla noveller av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com