Pojken vrider sig av och an i sängen. Han har ont och kan inte sova. Han är sjuk och ligger på sjukhus. Finns det något värre än att ligga på sjukhus? Finns det något värre än att vara för trött för att stiga upp – och för trött för att kunna sova? Pojken tycker inte det.
Det är fredag och klockan är fyra på eftermiddagen. Det betyder att hans föräldrar redan har varit och hälsat på honom. Det betyder att de inte kommer att hälsa på honom igen förrän i morgon. Han kommer att vara ensam hela dagen och hela kvällen utan att ha någon att prata med.
Pojken är mycket sjuk. Han har ett eget rum, och en teve som han får titta på så mycket han vill. Egentligen har han det ganska bra – bättre än alla barn som måste gå till skolan varje dag. Så tänker han ibland. Han har en doktor som gör allt han kan för honom – och en sköterska kommer varje gång han ringer på klockan.
När han kom till sjukhuset ringde han ofta i klockan för det var så roligt att någon kom varje gång. “Jag vill ha ett glas vatten”, kunde han säga då, fast han kanske inte alls var törstig. Men det var ingen som blev arg för det, och ingen kollade att han drack upp ordentligt.
Nu ringer han inte så ofta. Bara om han ska resa sig upp för att gå på toaletten eller så, för då behöver han hjälp.
Nu ligger han och ser ut genom fönstret i stället. I lekparken nedanför leker barn. De leker ofta där. Om fönstret är öppet kan han höra dem. Men för det mesta är fönstret stängt. De säger att den kalla luften inte är bra för honom.
När han inte ser på barnen som leker tittar han på molnen som far förbi. De ser ut som stora, luddiga duntäcken. Ibland far det förbi ett slott eller ett träd eller en kanin – eller vad som helst. Ett moln kan ta alla möjliga former.
Ibland far det förbi en fågel, och då önskar pojken att han var en fågel så han kunde han flyga till molnen, till de härliga ängarna där kaniner hopar omkring, och där det finns slott och stora skepp, och där träd kan förvandlas till…
Pojken börjar hosta, och en sköterska kommer in.
“Hur mår du i dag?” frågar hon.
“Jag mår bra”, svarar pojken.
Sedan säger de inget mer. Sköterskan rättar till hans kuddar. Hon säger att han ska få sin spruta snart, så det är ingen idé att han sover nu. Och så går hon igen. Pojken är ensam. Han tittar upp mot himlen, och där får han syn på en fågel. Den flyger närmare och närmare.
Det är som om fågeln ser honom också. Den landar utan för hans fönster och pickar på rutan. Och utan att pojken vet hur det går till så reser han sig upp och öppnar fönstret.
“Hej!” säger fågeln.
“Hej”, säger pojken.
“Ska du följa med?” frågar fågeln.
“Var då?” säger pojken.
“Var som helst!” säger fågeln. “Vart vill du fara?”
“Jag får inte gå någonstans”, säger pojken. “Jag är sjuk och måste ligga till sängs.”
“Du ligger ju inte till sängs nu!” säger fågeln.
“Nä …”, svarar pojken.
“Dessutom, vem har sagt något om att gå?” säger fågeln. “Varför gå när man kan flyga?” Ska vi tävla? Försten till molnen där – och så tillbaka igen, okej?”
“Jag kan inte flyga”, säger pojken.
“Klart du kan!” säger fågeln. Gör som jag bara, flaxa med vingarna.”
Och så flaxar han med vingarna så att han nästan trasslar sin sig i gardinerna. Pojken skrattar.
“Du ser rolig ut!” säger han.
“Skratta inte”, säger fågeln. “Prova så får du se. Det är enkelt!”
Pojken provar. Först lite försiktigt med ena armen, och så med den andra. Men inte flyger han, inte.
“Det går ju inte. Det visste jag väl!” säger han.
“Dummer. Du måste ta båda vingarna – på samma gång!” säger fågeln. “Prova igen!”
Pojken gör som fågeln säger. Han tar båda armarna på samma gång, och se – det fungerar! Sakta, sakta lyfter han från golvet och flyger ut genom fönstret.
“Jag flyger! Jag flyger!” skrattar han. “Jag flyger mot molnen!”
Och det gör han. Högre och högre flyger de, upp mot molnen, fågeln och han.
“Du måste se mitt hem!” ropar fågeln till honom. “Du måste träffa mina vänner och leka alla våra lekar!”
“Det vill jag gärna!” ropar pojken till svar.
Men då hör han någon som ropar hans namn. Det är sköterskan som ropar. Hon ropar högre och högre.
“Jag måste flyga tillbaka nu”, säger han till fågeln. “Jag måste ta min spruta. Jag får hälsa på dig en annan gång:”
Och så vänder han tillbaka. Men i stället för att flyga in genom fönstret så vaknar han av att sköterskan ruskar honom. Tänk det var bara en dröm alltsammans, en ljuvlig dröm.
“Du skulle ju att du inte kunde sova!” säger sköterskan. “Och vem har ställt upp fönstret här? Du vet att du inte får ha fönstret öppet!”
Pojken vänder sig mot fönstret och ser att det är öppet. Vem har öppnat det? Var det han? Hade han inte drömt ändå?
Sköterskan stänger fönstret och ger honom hans spruta. Sedan går hon. Pojken vänder sig mot fönstret igen och väntar på att fågeln ska komma. Men ingen fågel kommer.
Pojken väntar, men det var nog bara en dröm. Han känner att han blir trött. Han vill sova. Ögonlocken blir tunga. Vad skönt det ska bli att få sova ändå.
Men så med ett ryck är han klarvaken. Där utanför hans fönster, såg han inte … Jo, där är fågeln. Den är tillbaka, och han ska flyga till hans hem och hälsa på hans vänner och leka alla deras lekar. Han nästan hoppar ur sängen och rusar fram till fönstret.
“Nå, är du redo nu?” säger fågeln.
Pojken nickar till svar. “Det är jag!” säger han.
Han rör armarna. Först sakta, sedan snabbare. Snart lyfter han och svävar ut genom fönstret. Upp, upp mot molnen går det, i en hissnande fart, och pojken skrattar av glädje. Så här lätt och glad har han inte känt sig sedan han blev sjuk för länge sedan. Tänk om hans mamma och pappa kunde se honom nu!
Högre går det, och snabbare. De far ovan molnen, och där – ängar med kaniner som skuttar omkring. Och stora träd där fågelns alla vänner leker underbara lekar. Där stannar de, och där vill han stanna för alltid.
Men så hör han någon ropa hans namn igen. Det är sköterskan. Men den här gången svarar han inte. Den här gången vill han inte. Han har så roligt hos sina nya vänner.
Sköterskan ropar igen, men han hör henne inte längre. Läkaren kommer in, och fler sköterskor. De har apparater med sig. De sticker in slangar i honom. De ruskar honom och skriker hans namn. Men han hör inte. Han är död, säger de.
Hans föräldrar kommer dit, fast det inte är besökstid, och de gråter. Hans mamma och pappa gråter. Sköterskorna gråter också. Även läkaren gråter fast hon inte vill visa det. Pojken har varit hos dem länge, och alla saknar de honom.
De gråter för de vet inte hur lycklig han är där ovan molnen bland alla sina nya vänner.
Vill du använda denna saga?
Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com