Herr och fru mus
Stackars herr Mus. Han är sjuk. Tur att han har en gumma som tar hand om honom. Hon ger honom vatten när han är törstig och matar honom med sked när han är hungrig. Och när han ska sova smeker hon honom på morrhåren, ty det tycker han om. Eller så sjunger hon en vaggvisa för honom eller läser en saga. Och då somnar han så skönt.
Gamla fru Mus brukar säga till sin gubbe: “Min Lilleplutt, du är allt det finaste jag har här i världen.” Eller så säger hon: “Du är allt bra go, du!” Och då blir herr Mus glad, ty det värmer ända ner i tårna att höra ens gumma säga så.
Så vårdar fru Mus herr Mus på alla de sätt, dag efter dag, tills han är frisk nog att stiga upp.
Det går lite trögt när man legat i sängen så länge som herr mus. Först får man ett ben över sängkanten, och sen det andra, och sen går man. “Det är tack vare dig, min kära gumma,” säger han och tar några darriga steg mot öppna spisen för att värma sig. “Hade det inte varit för dig så hade jag legat till sängs ännu”, säger han.
Fru Mus sitter på sängkanten och ser stolt på sin vackre man. Visst har han gråa morrhår och krumma ben, pösig mage och krokig rygg; men för henne är han ändå den vackraste man som finns. I tjugo år har de bott i sin håla, och varje dag har varit en dag av glädje.
Och snart är herr Mus stark nog att gå ut igen. Och snart var det vår igen. Och då skall de ha picknick så klart. Det de har varje år. Och fru Mus skall baka den godaste tårtan hon kan. Och herr Mus skall sjunga för henne, den vackraste sång han kan, ty så gör de varje år, och så ska de göra igen.
Men då börjar marken skaka. Allting faller isär. Väggarna bågnar. Stackars herr Mus kan knappt stå upprätt där borta vid spisen. En hel drös med folk kommer travande genom skogen, och de går rakt över deras hem med sina stora, välputsade stövlar. I nästa ögonblick trampar en fot igenom taket, rakt på herr Mus, och det kan inte vara bra – herr mus är död.
Fru Mus kan inte förstå det. Det är inte möjligt! Hennes Lilleplutt, han kan inte vara död? Och människorna, de bara vandrar vidare; de har inget märkt. Men herr mus är död. Fru mus blir arg och rusar ut ur sitt bo och skriker efter människorna.
“Förb-ann-ade män-iskor!” skriker hon.
Men hon är bara en mus. Ingen hör henne, ingen ser henne, och tur är väl det, ty annars hade de väl stampat ihjäl henne med. Människor gör så ibland, med möss.
Vill du använda denna saga?
Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com