Hans Christer Barregren

Ända sedan trollfar seglat bort i skymningen har livet på Hemsö varit härligt upp- och nedvänt och lagom onyttigt. Ingen av de kvarglömda trollbarna ville trollmjölka grannens ko, kasta glåpord mot kyrkklockan eller busa med lyktgubben i gränslandet. Hela dagarna låg de på rygg i mossan och åt lingonris till frukost och tallbarr till middag. Vilket elände, sa trollmor. Ingen ordning och reda så långt som mitt skelande öga kan se. Det var så många trollungar och bortbytingar som sprang kring benen på henne att hon inte visste vilka tår hon skulle trampa på. Hon kunde varken få det hackat eller malet, stött eller blött. Varje gång hon ville bita i gräset eller göra en rova, så bet hon i det sura äpplet eller satte sin sista potatis. Bönderna blev feta, kyrkan rik, och de väderbitna fiskarna runkade torsk i sump och sälta. Så här kunde det inte fortgå. Stopp Längre än så här får du inte läsa nu. Denna saga ska publiceras i den planerade boken Återbrukade klassik...

I En gång för länge sedan, då Anastasia Silverhjärta var fyra år, följde hon med sin far på bal hos Kung Grå och Drottning Grå som bodde på Gråland, en stor ö någonstans mitt ute i havet. Kung Grå och Drottning Grå hade ordnat den stora balen för att fira att de äntligen fått en son, Prins Grå. Han var också fyra år, precis som Anastasia. Och ganska förvirrad, ty allt detta med kungar och baler var helt nytt för honom. Du förstår, kungen och drottningen hade länge saknat barn. Det var deras stora sorg. En dag kom en fe på besök. Hon spådde att land och rike skulle falla i fattigdom och nöd om de icke finge ett barn. Hon rådde dem att söka upp det fattigaste gossebarn de kunde hitta och göra honom till prins. Kungen och drottningen började söka överallt och utlovade en stor belöning till den som kunde hitta den fattigaste gossen. Alla rika adelsfamiljer ville förstås att deras barn skulle bli prinsar och ärva hela riket. Så de klädde sina barn i smutsiga paltor (som de stal fr...

Logga ÄI – äkta intelligens. Skapad av Christer Barregren. Hämta original för att använda fritt. Typsnitt: Nunito ExtraBold och Nunito Regular.  

Om jag skulle beskriva mitt yrkesliv de senaste 12 månaderna i titlar så blir det i bokstavsordning: Copywriter Författare Förläggare Grafisk formgivare Poet Projektledare Redaktör Redaktör Social Media Manager Redaktör Om jag sorterar min arbetsinsats på arbetstid: Copywriter Social Media Manager Grafisk formgivare Projektledare Poet Författare Redaktör Förläggare Om jag sorterar mina yrkesroller efter intäkt: Copywriter Social Media Manager Grafisk formgivare Projektledare Redaktör  

I dag fick vi äntligen hälsa på Liga som köpt ett hus på landet. Första gången jag såg huset, och Liga yrade om att köpa det, så var det vinter. Skogen tjurade död och trumpen bakom huset. Åkern framför huset var hård och knölig. Vinden drev snön framför sig och skonade ingen. Då tyckte jag det verkade hemskt dystert att tänka sig att Liga skulle bo ensam där. Men Liga kan få en sten i öknen att kännas hemtrevlig. Och med sol på himlen och kvitter i busken, rabarberkaka på talltiken och kombucha i glaset, så kändes det genast mer beboligt. Maja blev kompis med katten (som följde med huset) och försökte gifta ihop en spindel med en nyckelpiga innan hon övertog hängmattan under björken. Solen strålande sövande varm och asparna prasslade hemliga löften om mer. Jag åkte hem till min lägenhet för en tupplur. Maja åkte på grillfest. Liga gjorde sig redo att ta emot fler gäster till sitt öppna hus. Katten gömde sig i en buske och dagen fortsatte som förut. P.S. De två tavlorna är en...

Maja B, 11 år.

Vännen Liga är en bläckfisk. Hon sa så en gång, att vi vet aldrig vad som händer när vi ringer på hennes dörr, kanske är det en bläckfisk som öppnar. Bläckfisken med sina åtta armar (och åtta hjärtan?) är en bra symbol för denna vackra människa som vänder ut in på våra hjärnor med sitt finurliga sätt att se på världen. varje gång jag träffar henne upptäcker jag hur ofta jag använder ordet måste för varje gång säger hon måste inte! Ofta ändrar jag då till vill . Jag tänkte på henne när jag skrev dikten Dagen då allt hände . Vännen Lena är en skogslarv som får vingar när solen kommer fram. Jag vet ingen som älskar skogen så mycket. Eller solen. Oh jag vet ingen som ler så vackert som hon. Att umgås med henne är att ge upp. Hon ser rakt igenom alla masker och barriörer, rädslor och undanflykter på ett sätt som gör att du också måste göra det. Sedan har du ett val: fly eller gilla vad du ser. Jag har provat båda. Här är hon på bild. Min dotter Maja, 11 år, som har gjort bild...