4 maj 2014

Sagan om processen

En homsa satt på trappen till sitt hus och täljde på en pinne. Den tidiga vårsolen värmde hans lilla kropp. Vinden susade i björkarna och en fågel sa: Tjuip! Tjuip! Tjuip!

Homsan visste inte varför den var så upprörd, men en liten homsa kan ju inte veta allt. Han fortsatte att tälja på sin pinne som skulle bli något fint. Då föll en skugga över honom och det blev kallt. En polis tornade upp sig över honom och skymde solen.

– Nu kommer du med här, sa polisen och slängde ner honom i en svart säck. Så här går det när man är dum.
– Vad har jag gjort, pep homsan.
– Det vet du så väl, sa polisen. Gör det inte värre för dig själv genom att neka.

Homsan visste inte vad han hade gjort. Bara att han vaknat som vanligt den morgonen och tvättat sig i bäcken och känt att livet kändes bra, vilket var ovanligt. Homsan brukade vara rädd. Rädd för de stora. Rädd för det okända. Och rädd för mörker. Nu bars han iväg i en mörk säck av en stor polis utan att veta varför. Och pinnen som han tänkte tälja till något fint hade han tappat.

Tjuip! Tjuip! Tjuip! skrek fågeln efter honom. Ett par grävlingar rusade efter och började riva i säcken med sina vassa klor.

– Nu ska han få! Nu ska han få! väste de och försökte bita honom genom säckväven.
– Men jag har ju inte gjort något pep homsan ömkligt.
– Det har du visst, det! sa grävlingarna. Annars skulle du inte sitta där inne!

Nu började det bli riktigt synd om homsan. Han började gråta där inne i säcken och tänkte på sin gamla morfar som alltid var snäll mot honom och tog hand om honom när han var liten.

Morfar skulle aldrig tillåta en dum polis bära iväg på honom på det här viset. Tänk om morfar hade vetat det här, vad hemskt det skulle vara. Men morfar var död, och det enda homsan kunde göra var att krypa ihop i ett hörn och bli så liten som möjligt, så att grävlingarna inte skulle bita honom i benen.

Varför de ville bita honom i benen visste han inte, men det är så mycket en liten homsa inte förstår.

Polismannen bar honom till staden. Det hördes ljud av hästar och vagnar och folk som ropade efter honom. Grävlingarna stannade i skogsbrynet, men lösdrivande hundar nosade rätt på honom och morrade åt säcken och sa:

– Om han släpper ut dig på Stora Torget så sliter vi dig i stycken.
– Men jag vill inte, snyftade homsan.
– Det skulle du tänkt på förut, sa hundarna, nu är det för sent. Nu får du skylla dig själv… Och så sprang de i före mot torget. Och hela tiden som de sprang ropade de: –Nu kommer han! Han kommer nu! Nu skall han ställas inför rätta, sedan äter vi opp honom.

De kom in i staden. Fler och fler människor samlades kring polismannen och följde efter honom. Hela tiden tisslade och viskade de sinsemellan. En mamma sa till sitt barn:

– Ser du nu hur det går när man är dum, då hamnar man i säcken.
– Ja, mor, sa det lilla barnet.
– Men jag är inte dum! pep homsan inifrån säcken. Allt jag gjorde var att tälja på en pinne, en fin pinne. Men den har jag tappat nu. Och kniven med.
– Kniv! var det nån som skrek. Han har kniv! En förhärdad brottsligt är han. En sån där kan man inta ha springande löst bland hederligt folk. Släng säcken i bäcken så han drunknar! Bränn honom levande på bål! Låt hästar slita honom i stycken!

Nu kom de fram till Stora Torget. Alla samlades i en ring kring polismannen som ställde ner säcken på marken och släppte ut homsan.

Först kunde han inte se något. Det var så ljust där ute mot säckens svarta mörker. Överallt stod människor och skrek åt honom eller kastade saker på honom. Han försökte skydda sig, men allt han kunde göra var att hålla sina magra armar om sin kropp.

Det kändes nästan som när morfar hade kramat honom då han var liten. Då hade han känt sig trygg, som om inget ont i världen kunde drabba honom. Men nu var inte morfar där. Det fanns ingen i hela världen som tyckte om honom eller brydde sig om ifall han levde eller var död.

Någon kastade en sko i ryggen på honom. En annan petade honom med en pinne i magen. Han föll omkull och började gråta. Då skrattade de åt honom för att han var så liten och dum och grät. Då blev han arg och ville skrika åt dem att han inte alls var dum, men då skrattade de ännu mer och kallade honom lipsill och harhjärta.

Just då kom en stor man och trängde sig fram igenom hopen. Det var fängelsedirektören.

– Jaså, här är han den lille missgynnaren, sa han. Jag har nog hört vad du har gjort. Det får mitt blod att isa.
– Jag har inte gjort nåt, lyckades homsan få fram.
– Ljug inte! Då gör du det bara värre för dig! skrek fängelsedirektören högröd i ansiktet. Jag ska kasta dig i den djupaste fängelsehålan. Sen får du aldrig se dagens ljus igen.

Sedan tog han homsan i kragen och drog iväg med honom till fängelset. Väl där gav han homsan till den största fängelsevakten och sa med en blinkning:

– Ge honom vår specialbehandling.
– Det ska bli, sa fängelsevakten och drog ner homsan i den allra mörkaste källare som han kunde hitta. Där öppnade han en lucka i golvet som var så smutsig och rostig att den inte verkade ha blivit öppnad på hundra år. – Hoppa ner där, sa han.

Homsan skakade i hela kroppen. Han var så rädd att han inte kunde prata. Han visste inte varför de gjorde så här mot honom. Han önskade att han vore stark så han kunde slita sig ur greppet som höll honom och riva ner murarna med sina bara händer och rymma ut i sin skog och aldrig träffa någon människa igen. Då sa fängelsevakten:

– Var inte rädd. Inte vill jag dig något illa. Det där är en hemlig tunnel som leder till floden. Där kan du simma till friheten. Men återvänd inte till din skog för poliserna har bränt ner ditt hus. Och återvänd aldrig till staden för där blir du igenkänd. Inte vet jag vad du gjort och inte bryr jag mig heller. Jag ser att du är en god själ, det ser jag, och du förtjänar bättre än att glömmas bort i en fängelsehåla.

Homsan fortsatte att darra i hela kroppen, men han kände sig lite bättre. Han kröp ner i tunneln och kände lukten av vatten och sjögräs. Fängelsevakten stod kvar ovanför och lyste med en fackla så att homsan kunde se.

– Blir inte folk arga när de märker att jag är borta? frågade homsan. På dig alltså? Du kan råka illa ut!
– Å, inte då! svarade fängelsevakten. Du är redan bortglömd. Ingen kommer att fråga efter dig. Det är som om du aldrig har funnits.

Homsan nådde floden och simmade i väg. Han gled med strömmen och kom undan. Han återvände aldrig mer till staden; han återsåg aldrig mer sin skog. Han drev ut i havet och hamnade på en ö där det bodde andra vinddrivna varelser. Där fann han vänner och byggde ett hus och levde lycklig. Tur för honom att det bara var en saga, för i verkliga livet kunde det ha gått honom illa.


Den här sagan bygger på romanen Processen av Franz Kafka. Det är en ångestladdad bok som slutar olyckligt. Du borde läsa den en gång.


Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com


Sagan om trollfejden

Det här är en saga om en trollfamilj som bodde i Stora Skogen. Det var trollfar, trollmor och de tre trollungarna Knådden, Knallen och Knuten. Ja, troll har faktiskt namn. Men de använder dem aldrig. Man sa unge ett, unge två och unge tre. Och därmed jämt.

Ingen kan ju begära att trollfar och trollmor ska komma ihåg alla sina barn. De kom och gick som de ville. Ibland var det någon som rymde hemifrån ett tag, när andan föll på. Ibland hittade man ett övergivet barn i skogen som man tog med sig hem.

Trollmors dörr stod alltid öppen för den som ville gå in. Elden brann muntert för den som ville värma sig. I grytan puttrade en soppa för den som var hungrig. Hade man loppor i pälsen, myror i brallan eller spring i bena så var trollmor aldrig längre bort än att hon kom springande om man skrek tillräckligt högt.

Allt hade varit frid och trevnad om inte trollfar jobbat så mycket!

Varje morgon tog han sitt pick och packade ner det i en säck och var borta hela dagen. Och ibland kom han inte hem alls. Då fick trollmor knyta fast barna i svansen och leta upp honom där han låg utslagen på en stubbe någonstans. Sedan bar hon hem honom på ryggen, för stark var hon.

Ibland kunde han komma hem med blåslagna ögon, bruten näsa, uppbunden svans och rufs i håret. Då fick trollmor vara uppe hela natten och koka läkesoppa. Och helande salvor som kunde bota det mesta hade hon. Det gick åt när trollfar låg vaken och jämrade sig hela natten.

Nu undrar du förstås vad trollfar hade för jobb. Jo, nu ska du få höra. Varje dag gick han ner till ån och slogs med sin kusin som bodde på andra sidan. Det hade han gjort sedan han var stor nog att lyfta bergakungens klubba och svinga den tre varv runt huvudet. Så hade hans far gjort före honom, och hans far före dess. De hade hållit på så länge att ingen längre mindes varför man höll på.

Men varje morgon stod de där och gned sina ömma muskler och jämförde sår och skråmor och pratade om väder och vind och beklagade sig över barnens goda skolbetyg. Sedan skrek trollfar till sin kusin på andra sidan:

– Nu ska du få för att du kallade mig maskätare i går!
– Va? sa kusinen. Det sa jag bara för att du kallade mig dvärgmocka i går!
– Va? Skrek trollfar i sin tur. Det var för att du skrek snorplutte åt mig i övergår!
– Det var för att du skrek bajsbagge åt mig förra veckan, din uppblåsta brötmule! svarade kusinen.
– Va? sa trollfar och var helt röd i ansiktet. Vågar du kalla mig för brötmule? Nä, nu ska du få!

Och så var striden i full gång. Kottar och pinnar flög lika snabbt som nya glåpord. Så höll de på varje dag och slogs. Utan att något blev bättre för det.

*

Under tiden satt trollmor hemma och blev allt mer le åt alltihop. Trollfar var aldrig hemma. Han hade inte varit där när Knuten åt sin första snorkråka. Inte varit där när Knallen fällde sitt första träd med bara händerna. Och inte varit där när Knådden rövade bort kungens yngsta prinsessa för andra gången.

Nu var trollbarna bara två, fyra och sex år gamla, men snart var var de stora nog att svinga bergakungens klubba, och då skulle de också ge sig ut och slåss.

Nu får det vara nog! tänkte trollmor. Jag ska sätta stopp för det här! Och jag ska be min syster om hjälp.

Hon tog med sig alla ungar som hon kunde hitta och gick till skogen på andra sidan ån där hennes syster bodde. Systern bodde samman med trollfars kusin, den som han slogs med varje dag. Trollmor var säker på att hennes syster var lika trött på allt bråk som hon. Och se, det var hon.

– Vi måste få ett slut på det här, sa de båda. Men hur?
– Vi får gå i strejk! sa trollmor. Vi ska sluta laga läkesoppa och helande salvor. Sluta spjälka brutna ben och kröka raka näsor. Jag ska stänga porten när jag kommer hem. Först när han slutar slåss får han komma hem igen!

Sagt och gjort. Trollmor gick hem och gjorde som hon sagt. Och hennes syster gjorde likadant. När trollfar kom hem fann han dörren låst, och han blev tvungen att sova i brunnen. Det var förfärligt mörkt och kallt och en massa paddor överallt. Nej, där ville han inte sova en natt till!

Han knackade på trollmors port och tjöt:

– Jag har ont i vartenda ben och behöver läkesoppa!
– Det får du inte förrän du slutar slåss! ropade trollmor till svar.
Då satte sig trollfar i gräset och funderade en stund.
– Jag vill jonglera med barna och kasta upp dem i träden! skrek han.
– Det får du inte förrän du slutar slåss! ropade trollmor till svar.
Trollfar funderade en stund.
– Jag vill värma fötterna vid brasan och kasta vårtor på elden! bölade han.
– Du får inte göra någonting förrän du slutar slåss! ropade trollmor till svar.

Trollfar suckade och gick ner till ån. Där satt hans kusin och var lika stukad, han. Trötta och hungriga, frusna och törstiga satt de där och gned sina värkande muskler och tyckte synd om sig själva.

– Vad ska vi nu göra? sa trollfar. Nu när vi inte längre får slåss…
– Tja, sa hans kusin. Vad tror du våra gummor gör hela dagarna?
– Vet inte, sa trollfar. Jag antar att de klemar bort ungarna och drar hem mat till grottan. De sopar rent under mattan och tvättar den smutsiga byken. De odlar rovor i potatislandet och potatis i rovlandet. De röjer väg genom skogen och räddar utsatta människobarn.
– Då kan inte vi göra det, suckade kusinen. Vi får hitta på något annat.
– Vi kan väl trollmjölka grannens ko och kasta kottar på kungens knektar. Kanske röva bort sköna jungfrur och spärra in dem i höga torn, sa trollfar.

Det tyckte kusinen var en bra idé, och från den stunden var det slut på stridigheterna som pågått i 120 år, eller så länge som någon kunde minnas.

Trollmor hade fått som hon velat. Frid och lycka rådde i trollskogen. Endast avbrutet av sköna jungfrurs rop på hjälp och klangen av svärd och rustning när unga hjältar kom för att rädda dem, precis som det ska vara i en trollskog.


Den här saga bygger på komedin Lysistrate av Aristofanes. Nästa gång du ser Lysistrate på teater eller läser den i en bok så kan du tänka på den här sagan.


Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com


Sagan om Hemsöborna

Ända sedan trollfar seglat bort i skymningen hade livet i grottan på Hemsö varit härligt upp- och nedvänt och lagom onyttigt.

Man hade inte trollmjölkat grannens kor eller smygvittjat fiskarens nät. Man hade inte grävt ner kyrksilver eller stulit guld från kungliga flottan. Inte hade man jagat med ulven eller fällt krokben för lycktgubben (som vaktade böndernas åkrar om nätterna). Inte hade man dansat skymningsdansen med älvorna eller skvätt vatten på näcken.

Hela dagarna låg man på rygg i mossan och åt lingonris till frukost och tallbarr till middag. Livet var härligt! Ja, hela bygden frodades. Bönderna blev feta och fiskaren blev rik.

Det var ett elände, tyckte trollmor. Ingen ordning och reda alls. Sa hon åt ungarna att sätta sin sista potatis, så satte de en rova. Ville hon ge dem en minnesbeta, så fick hon igen för gammal ost. Ville hon ha det hackat så fick hon det malet.

inuti grottan

Det var så många trollungar och bortbytingar som sprang kring bena på henne att hon inte visste vare sig ut eller in. Det var inte så lätt att tvätta den smutsiga byken samtidigt som man motade Olle i grind, kastade pärlor för svinen och ett getöga på grytan.

Nog hade trollmor att göra, alltid. Inte undra på att hon satte sig ner och pustade ut. Det var första gången på 150 år — och det var då hon kom på idén att anställa en förman. En som skulle få ordning på torpet.

Hon var nog lite vimmelkantig när hon reste sig upp, men inte värre än att hon skrämde slag på bondens fru som just höll på att hänga tvätt. Trollmor fick fatt i särk och kjol och klädde upp sig som en riktig dam med svansen ordentligt nedstoppad i mameluckerna.

Nu skulle hon till stan och sätta in en annons i tidningen!

Några dagar senare stod en liten man utanför grottan. En helt obetydlig man med ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Hur han kommit dit visste ingen, ty trollens grotta var osynlig för människor. Men där stod han nu och såg bergtagen ut.

Herr Carlsson

Men trollmor mös och sa att det här var herr Carlsson, och han var liksom förmer än de andra och skulle hålla räfs och rättning och få ordning på grottan. Herr Carlsson själv sa ingenting, ty han hade aldrig sett ett troll förut. Han visste inte om han skulle svimma eller springa eller gå under jorden. Allt var nytt och främmande för honom.

Men trollmor honom på en rundtur och visade grottorna med guld och högarna med silver. Hon visade bergen och sjöarna, stränderna och ängarna — och herr Carlsson fann fröjd i det han såg. Han tänkte att här fanns det multum, och mer skulle det bli, om han handlade rätt.

Sedan blev ingenting sig likt i trollgrottan med omnejd. Våren stod för dörren, och i alla hus och gårdar började man med den stora vårstädningen. Carlsson bestämde att trollgrottan skulle städas. Allt som fanns i den skulle rengöras. Och alla som bodde i den skulle skrubbas från topp till tå med vatten och tvål.

tvättar barnen

Det var ganska smart av Carlsson för vilket troll vill bo i en renskrubbad grotta? Ingen! Och tanken på att själva bli skrubbade var mer än trollen tålde så de sprang till skogs och gömde sig. Allihop. Utom trollmor. Hon stannade kvar och såg Carlsson hyra ut hennes grotta till sommargäster!

Tänk att bo i en äkta trollgrotta. Det finns folk som kan betala mycket pengar för det. Och så pittoreskt med ett äkta troll som vankar av och an utanför grottan, spottar och svär. Det var trollmor, förstås. Hon gillade inte det hon såg.

Men det skulle bli värre. Carlsson ville gifta sig med henne och bli trollkung över hela ön. Men hur skulle han få trollmor till kyrkan? Troll spricker ju så fort de går över tröskeln. Nej, det duger inte. Prästen måste komma hit! Och alla som bor när och fjärran måste komma, för det är inte varje dag man får gå på trollbröllop.

Sagt och gjort. Prästen kom. Och det blev en hejdundrande fest med dans kring majbrasan som varade hela natten. Alla trollungar och bortbytingar kom och stod i en mörk cirkel utanför eldens strålglans. De gillade inte vad de såg, men var rädda för elden och vågade inget göra.

Carlsson skrattade och prästen sjöng, och ett tu tre så vart trollmor gift. Nu var Carlsson gift med ett troll och han var trollkung över alla berg och hav. Han tog på sig en krona av guld och såg ut över alla människor och djur som han nu härskade över.

Tänk att han, Carlsson, nu var kung och rikare än någon annan människa på jorden. Nu var han som störst, bäst och vackrast — och inget ont kunde hända honom. Just då gick steg solen upp och förvandlade Carlsson till sten.

Det är förstås en myt att troll förvandlas till stenstoder om de blir träffade av solljus. Men som med alla goda myter och sägner, skrönor och sagor, så bär även denna myt på ett korn av sanning. Det fick Carlsson känna på, för där stod han nu, som en stenstod med en krona av sten.

Trollmors barn och bortbytingar blev glada över att Carlsson var borta. Då kunde de leva trolliv igen.

Prästen försökte förmana dem och sa att de borde vara tacksamma för allt Carlsson hade gjort för dem — putsat guld och gjort grottan till en turistfälla. Tur för honom att troll får magknip av att äta präster, annars hade de nog slukat honom hull med och hår.

Istället nöjde de sig med att jaga ut honom och hela hans anhang ur sin skog. Sedan gjorde de trollgrottan osynlig för människor igen.

Men Carlsson, han står fortfarande staty utanför grottan. Om du åker dit kan du se den.


Denna saga bygger på boken Hemsöborna av August Strindberg. Tänk på den här sagan nästa gång du läser den.


Illustration gjord av Liusa.


Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com