4 maj 2007

Sagan om björken

Sagan om björken av H C Barregren. Illustrerad av Catherine Hesselstrand
Det var en gång en björk som var skirare och ljusare än något annat träd. Hennes bark var lenare än bokens, hennes löv prasslade gladare än aspens, och hennes krona var yvigare än ekens.

Jag är så vacker att alla borde se mig, tänkte björken, men hon överskuggades av några mörka granar som sakta skakade sina allvarliga huvuden.

Jag ska klättra högre upp, tänkte björken och började klättra uppför bergsslutningen.

Där uppe var det ljusare och gladare. Här syns jag bra, tänkte hon. Men där var fullt av småtallar som pratade och fnittrade om sådant som småtallar fnittrar och pratar om. Ingen lade märke till björken.

Så hon klättrade ännu högre upp. Där var fullt av kutryggiga gummor och krumma gubbar, småbjörkar tyngda till marken av livet och den pinande vinden. De kunde inte räta på ryggen så att de såg mer än hennes stam. De sade att hon såg klen ut och borde äta mer, och så var det bra med det.

Men nu var hon så högt uppe att hon kunde se toppen. Där fanns inte ett enda träd, endast ljung och gräs. Om jag klättrar ända dit upp så kommer att alla se mig, tänkte hon. Och så började hon att klättra.

Det tog sin tid att komma dit, och det blåste kallt på toppen, men nu var hon äntligen där, och alla kunde beundra hennes skönhet. Hon sträckte ut sina grenar och burrade upp sin krona. Solen lyste henne grön och vit och vacker – och ingen var så grann som hon.

Senare frampå dagen kom en vind sniffande över nejden. Han snokade runt bland granarna, men de slog sig samman som en mur utan sprickor. Där fann vinden inget fäste. Han letade sig högre upp och fick syn på tallarna. Han började genast ruskade om dem, men tallar har sina rötter djupt i berget och låter sig inte rubbas så lätt. Då flög vinden ännu högre upp och fann de krokiga björkarna, men ju hårdare han slet i dem, desto närmare marken tryckte de sig, och till slut gav han upp.

Vinden flög över trädgränsen och lekte en stund med ljungen som bara skrattade åt honom. Och så fick han syn på björken på bergets topp. Något sådant hade han aldrig sett förut. Han flög genast dit och slingrade sig runt hennes vita stam, trasslade in sig i hennes svarta grenar och lekte med hennes gröna hår.

Du är vacker och dig vill jag äkta, sade han. Nu tar jag dig till mitt kungarike högt ovan molnen och gör dig till min drottning.

Och så svepte han med sig björken upp i luften. De snurrade runt i en virvlande dans, ensamma på himlens blåa dansgolv. Nu kan alla se mig och hur vacker jag är med min stilige prins, tänkte björken och försvann som en prick högt i det blå.

Långt där nere stod de andra träden kvar. Inte såg de henne, inte. De hukade sig mot marken och väntade på att stormen skulle bedarra, så som kloka träd alltid gör.


Illustration gjord av Cathrin Hesselstrand.


Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com


Sagan om stjärnan

Det var en gång en klart lysande stjärna som satt i universums mitt. Hon var beundrad av alla, och alla ville vara henne nära, ty hon var så vacker. Stjärnor och planeter och diverse svarta hål kom vandrande från hela universum för att spegla sig i hennes glans.

Alla samlades de omkring henne. Det var glitter och glamor. Det var mingel och skvaller. Röda nebulosor rullades ut, och solstormar blixtrade så att det syntes ljusmil omkring. Till och med universums härskare lade märke till den lysande samlingen, trots att han hade så mycket att göra att han sällan hann någonting.

Men centrum av universum är inte oändligt, alla kan inte få plats. Därför släppte man ut ett par halvt upplysta månar som snurrade runt och bestämde vem som fick vara inne och vem som var ute. Och på så vis var alla som var inne glada.

Men trots att centrum av universum lyste starkare än förut, så var den vackra stjärnan inte nöjd. En gång i tiden hade alla kommit för att se på henne. Nu var det ingen som brydde sig om henne längre. Dom var alla upptagna av sig själva. Och hennes vackra ljus dränktes i skenet från dom andra. Till slut fick hon nog, tog ett skutt ut i tomma rymden och försvann.

Den en gång så lysande stjärnan reste från galax till galax på jakt efter stjärnglans och berömmelse. Visst fanns det många som ville se henne, den stora stjärnan, men minst lika många var bara ute efter att stjäla hennes glans. Ingenstans fick hon skina ifred, och ju mer hennes strålglans falnade, desto längre bort sökte hon sig – ut i den stora mörka rymden. Hon letade efter en mörk plats där hon kunde lysa i all sin prakt!

Då fick hon syn på ett stort svart hål som flöt omkring i rymden. Svarta hål är tysta och smygande varelser som suger i sig allt ljus, allt liv och all glädje som kommer i deras närhet – och detta hål var större och mörkare än annat något hål i universum.

”Jag ska släppa in ljus det hålet”, tänkte hon. ”Jag ska lysa upp det mörkaste mörker och åter bli den mest berömda stjärnan i hela universum.”

Att slukas av svarta hål är inte svårt. Kommer man tillräckligt nära sugs man in utan att kunna värja sig. Och snart kände stjärnan hur starkt det svarta hålet var. Snart förstod hon att mörkret var starkare än hennes ljus, men då var det redan för sent. Hon sögs in i det svarta hålet och syntes aldrig mer.

Så gick det till när universums mest lysande stjärna slukades av universums svartaste hål. Tur att detta hände för mycket länge sedan, på en plats långt borta, annars hade det varit för sorgligt.


Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com


Elden

Han föds som en gnista, framslagen av stål mot stål. Han flyger genom luften och landar på en knippe näver som hans fader täljt till. Gnistan suger girigt i sig av den feta maten och slår upp som en präktig låga. Världen runt honom är mörk och kall och tunga snöflingor faller tätt. Var och en är blöt nog att släcka honom, men hans fader kupar sina händer till skydd och blåser liv i honom.

Ett tag är livet glatt och enkelt att leva. Mat finns i överflöd i form av kluven björk. Det ser hans fader till. Elden sprakar genom barken och frossar på dess ljusa kött. Han kastar sina gnistor upp mot de mörka granarna som bistert ser på den lilla källan av ljus. Träd tycker inte om eldar, ty dom vet att eldar kan växa sig starka och sluka dem allihop. Därför ruskar de långsamt sina snötyngda grenar för att släcka den. Men elden sträcker ut sina armar genom nattens mörker, som om han vill omfamna hela världen.

Livet är enkelt och glatt att leva, men det kan inte vara för evigt. Hans fader ser att elden är stark nog att bita i den sura veden, blöt av snö och is. Han lägger på de tunga klampar och elden krymper och gnäller, men torr björk och näver är lyx för en fattig man. Hans fader måste arbeta. Han ska hugga ved. Det gör han varje dag, hela dagen lång. Arbetet är hårt och lönen klen; för att orka behöver han varmt kaffe. Därför fyller han en kanna med snö som ska smälta över elden.

Elden knotar och vill inte koka något kaffe. Han försöker knuffa bort kannan, men hans krafter räcker inte till. Då eldar han upp sig i raseri och försöker smälta det svarta järnet. Men kannan är skapad av en mycket större eld. I smedjan glödgades den av elden, formades av släggan och härdades av vattnet. Sedan dess har den mött många brasor och vet att elden måste stånga sig trött innan den blir nyttig.

Elden slutar snart att kämpa och värmer lydigt faderns vatten. Nu kan vedhuggaren dricka sig varm medan dagen sakta kommer smygande mellan träden. I dag ska han jobba kort, ty det är helgdag och hemma väntar hustru och barn med gröt och mjölk. På kvällen ska barnen få presenter som han snidat i trä. Redan nu gläder han sig vid tanken på deras tindrande ögon.

Och medan han drömmer sig bort börjar elden bli hungrig. En eld måste hela tiden matas för att växa, annars tynar den bort. “Mera ved! Mera ved!” ropar den, men vedhuggaren hör inte. Och även om han gjort det, så skulle det inte gjort någon skillnad. Han hade inte råd att elda upp veden. Det är hans jobb att hugga upp och bära hem ved. Inte kan han bränna upp allt för sitt eget nöje.

Mera ved! Mera ved! ropar elden. Glöden i hans hjärta är ännu stark, men han känner krafterna sina och kylan krypa närmre. Varför har min fader övergivit mig? tänker han medan ljuskronan minskar och mörkret sänker sig. Bara en pinne till! ber han. Jag lovar att inte gnälla mer. Jag ska inte kasta gnistor efter träden eller klaga på att veden är sur. Låt mig bara flamma upp en gång till, snälla!

Men vedhuggaren sitter med oseende ögon och värmer sina händer medan elden falnar till glöd. Så reser han sig upp, tar sin yxa och tvekar… Ska han lägga på en vedklamp till? Glöden är fortfarande varm; han kan lätt få liv i elden igen, om han vill.

Men nej, hemma väntar hustrun och barn, och där sprakar en muntrare eld. Varm blir man av arbete, tänker han. Han tar en näve snö och slänger den på glöden som slocknar med ett lågt fräsande.


Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com


Prinsessan Mazarin

Tänk, det är inte lätt att vara prinsessa. Alltid vara fager som en ros, glad som en lärka och mild som en ängel. Och ingen var sötare än prinsessan Mazarin. Men glad var hon inte. Hon var trött på att alltid le och niga och bli kysst på handen av sköna prinsar som låg på knä. Alla lovade dom guld och gröna skogar, men det hade prinsessan redan. Hon längtade efter äventyr.

En dag tog hon alla mat som låg framlagd på silverfat och lade det i en korg och gick till skogs. Solen sken och fåglarna sjöng. Och inga vargar syntes till. Snart kom hon fram till en glänta med en romantisk sjö. Där slog hon sig ner och satte sig tillrätta och beundrade sin spegelbild i vattnet. Det mörka vattnet var lika djupt som hennes mörka ögon, och hon drog tankfullt med handen genom sitt svartlockiga hår och drömde om en äkta prins.

En prins ska vara stor och stark och kunna slåss mot vargar, sade hon till sig själv. En prins ska kunna allt och göra allt – för mig. Men han ska släppa allt och glömma allt – till och med sitt namn – om han bara såg mig le. Lång ska han vara, ty annars är han ingen äkta prins. Och han ska berätta sagor, så jag kan ligga vaken om natten och drömma mig bort. Vart finns han, denne min prins?

Ja, någonstans finns han. Någonstans ska hon finna honom. Ack, hon längtar efter den dagen.

Nu är hon hungrig och tar fram korgen med mat. Först får hon tag i en tomat. Nej, det gillar hon inte. Prinsessan Mazarin gillar bakelser. Väck med den! Hon slänger tomaten i sjön och sticker ner handen igen. En gurka. Nej, hon äter bara korv. Gurkan går i sjön.

Vad är det där, russin? Prinsessan Mazarin vill inte ha russin. Hon önskar brända mandlar. Så, nu har hon slängt russinen i vattnet också. Ner med handen igen, men nej, där var en grönsak och där var en frukt. Där var en potatis och där en surdegslimpa – men ingen semla så långt ögat nådde. Och hon som var så hungrig.

Hon fiskade upp den ena saken nyttigare än den andra – och allt gick i plurret. Snart hade hon inget kvar. Hon stack ner handen igen, och där, äntligen, fick hon tag i en bit saftigt lammkött. Den ville prinsessan Mazarin ha.

Men just då började det bubbla och sjuda i vattnet. Upp kom en slemmig padda med ett par nötter i ena handen och en surkål i den andra. Han tuggade på en bit selleri och sade mellan tuggorna:

Tackar allra ödmjukast för de goda frukter som prinsessan har godheten att skänka hennes obetydliga tjänare.

Paddan bugade sig så djupt att vårtorna på ryggen stack ut som fiskfjäll och sa: Nu ska jag uppfylla hennes högsta önskan och bli en drömprins. Allt som behövs är att jag smakar av lammköttet innan solen går ner. Då förvandlas jag genast till en drömprins med mått. Så är det sagt och så ska det bli.

Så sade paddan och sträckte ut sina korta armar mot prinsessan medan hans blå-gröna ögon rullade vilt i huvudet. Prinsessan tittade på både paddan som plutade med sina dreglande läppar och på lammköttet som vilade så fridfullt i hennes knä. Nog ville ha hon ha sin drömprins, men nu var hon ju så hungrig.

Om jag ger dig en puss då, sade hon, skulle inte det fungera? Nä, sade paddan och ruskade på huvudet. Lammkött ska det vara.

Då fattade prinsessan sitt beslut. En sådan glupsk friare ville hon då rakt inte ha, då finge hon väl gå hungrig vareviga dag. Istället för lammkött gav hon honom den tomma korgen och åt upp alltihopa helt själv.

Oj, vad mätt hon blev. Och nu såg hon solen sjunka sakta bakom trädens mörka ragg. Det var hög tid att ge sig av. Men nu kunde hon inte hitta den smala stigen hem. Hon gick vilse i skogen och trängde allt djupare och in i dess mörka inre.

Och nu började vargarna tjuta på avstånd. De hade fått vittring på den söta prinsessan Mazarin. De sniffade med sina stora nosar och ylade instruktioner till varann.

Prinsessan började springa. Hon sprang för allt vad hennes vackra ben förmådde, men maten vägde tungt i magen, och hon blev andfådd redan efter tre steg.

Stackars prinsessan. Tänk om hon hade haft köttstycket kvar, då skulle hon kasta det till vargarna och själv komma undan. Eller om hon gett det till paddan – då hade han beskyddat henne för evigt. Nu var hon ensam med vargarna, och inget annat hade hon att erbjuda dom än sitt eget unga kött.

Ack, vilken saga. Hur kan den sluta annat än i olycka? Ja, fråga inte mig. Jag är paddan som fick korgen. Här sitter jag i sjön och väntar på min prinsessa. Länge har det dröjt, och längre lär det dröja. Men en dag kommer en prinsessa och räddar mig. Det vet jag, ty det står skrivet i stjärnorna...


Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com


Hur paddan blev ett träskdjur

Kom och hjälp mig upp! skriker paddan som fastnat i träsket. Han sitter så tungt att han inte kan röra sig en tum, bara gapa hjälplöst.

En apa kommer förbi och tycker synd om honom. Ska jag hjälpa dig upp? frågar han och sträcker ut en hjälpande hand.

Nej, inte du! fnyser paddan. Du saknar det gröna, vackra, slemmiga skinn som utmärker en sann aristokrat! Och dina armar är långa och fulla med hår. Gå och lek i ett träd, du. Jag väntar tills någon annan kommer förbi.

Apan rycker på axlarna och går sin väg. Paddan sitter där han sitter och kväker belåtet för sig själv. Efter en stund kom en örn förbi. Ska jag hjälpa dig upp? ropar han.

Paddan rynkar på näsan och himlar med ögonen och smackar med sin stora tunga. Nej, inte du! fnyser han. Du har vingar och klor och en stor näbb och liknar inget jag sett förut. Far och flyga du bara, så väntar jag på nästa person som kommer förbi.

Örnen rycker på vingarna och flyger i väg. Han har viktigare saker att göra. Och paddan sitter där han sitter. Han plaskar med händerna i dyn och tycker att allt går riktigt bra.

Efter en stund kommer ett lejon förbi. Även han erbjuder sig att hjälpa till, men paddan ville inte ha hjälp av en loppäten katt. Nej, inte du! fnyser han. Behöver jag din hjälp så vet jag var du finns. Till dess sitter jag bra där jag sitter.

Lejonet skakar sin stora man och lämnar paddan åt sitt öde. Paddan sitter ensam kvar och beklagar sig över allt löst folk som typiskt nog måste komma till just hans träsk!

Om det ändå kunde komma en hygglig person förbi snart, tänker han. Och just då kom en annan padda förbi.

Äntligen, en broder i nöden! tjuter paddan. Du anar inte vad som hänt! Först kom en apa förbi och kastade ner mig här så jag blev alldeles lealös. Sedan kom en örn och hackade på mig så jag blev alldeles skrovlig i hyn. Och sedan kom ett lejon och satte sig på mig så jag fastnade. Det är deras fel att jag sitter här! bölar paddan och tycker synd om sig själv.

Den andra paddan sträcker ut en slemmig hand åt sin olycksbroder i dyn. Jaha, sa han, ta min hand och dra! Men oj, dom är lika slemmiga båda två. Dom får inget grepp! Den andra paddan faller handlöst och fastnar i dyn, han med.

Oj då, nu sitter vi fint, båda två, säger den första paddan. Ja, jag antar att vi får vänta tills någon kommer förbi och hjälper oss, säger den andra paddan.

Dom behöver inte vänta länge på hjälp. Snart kommer apan förbi igen och frågar om dom behöver hjälp. Men, nehej, det var apans fel att dom satt där dom satt, inte ville dom han hans hjälp!

Då kommer örnen förbi, men hackande örnar vill dom inte ha dig i sitt kärr, så far och flyg – hej då! Sist kommer lejonet förbi, men honom vill dom inte ens tala med. Det är under deras värdighet.

Så dom blev sittande där i sitt träsk.

Apan klättrade upp i ett träd och svingade sig från gren till gren. Han var så skicklig att han snart blev trädens konung. Ibland flög han över paddornas träsk, och han såg att dom blev fler och fler – alla med dy upp till halsen.

Örnen flög sin kos och blev himlens obestridde kung. Skarpögd flög han över jorden och såg allt och hörde allt. Han hörde nog hur paddorna skröt om sina bedrifter och hur duktiga dom var, men han brydde sig icke.

Lejonet blev kung över savannen, ty ingen var så stor och mäktig som han. Ibland gick han förbi paddorna på väg till sitt vattenhål. Dom satt där dom satt – fast i dyn och kom ingenstans, blåste bubblor och fångade flugor och sa att dom var kungar över träsket.

Där satt dom, där sitter dom, och där kan dom sitta. Det finns så många paddor i denna värld.


Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com


Prins Nord och de vandrande slotten

En gång för länge sedan, när jag var ute och gick med morfar, visade han mig en djup vik. Det var här, sa han, som Prins Nord sjönk i havet en mörk och stormig höst.

Prins Nord ville resa ut i världen för att finna en vacker prinsessa att gifta sig med. Det hade han försökt flera gånger förut, men alltid var det något som gick snett. Nu sjönk han som en sten i det kalla vattnet och hans unga liv skulle redan ta slut.

Han trampade med benen, skräckslagen för det svarta mörker som sög honom neråt, neråt. Hans kropp sprängde och värkte efter luft, och till slut måste han ta ett stort andetag…

Men istället för få vatten i munnen kan han andas. En doft av vår och värme fyller hans näsa, och när han öppnar ögonen ser han ett grönt ljus under sig. Det kommer närmare och närmare allteftersom han sjunker djupare ner. Och vattnet blir sakta varmare.

Nu ser han en grön stad växa fram ur sjögräset nedanför. Han ser hus och vägar och till och med ett slott!

Och nu kommer en sjöjungfru simmande mot honom. Hon fnissar och rodnar och tar honom i handen. Prinsessan vill träffa dig, säger hon och leder honom ner mot staden.

Alla hälsar på honom och vet vad han heter. Även prinsessan vet hans namn. Hon hälsar honom välkommen och säger att han ska vila och äta innan det är dags för honom att återvända till ytan.

Tärnor simmar fram och serverar havets läckerheter, sjögräs och koraller. De sätter fram bägare med sötvatten och daggdropp. Fler gäster kommer simmande. Alla pratar och är muntra. Endast prinsessan ser bekymrad ut.

Till slut tar hon till orda.

Du har aldrig sett oss fast vi har sett dig, säger hon. Vi undviker helst att simma upp till ytan, ty vi är rädda för människorna. Men om natten simmar vi gärna längs stränderna och ibland upp för floderna.

Vi ser att människor gräver hål i marken som de omgärdar med murar av sten. De släpper ner trähinkar i hålen och drar upp dem igen med långa snören. Vårt folk undrar vad människorna har i dessa hål. Många bland mitt folk tror att det är sjöjungfrur som människorna har tagit till fånga.

Vi ser hur ni håller kor och grisar, getter och höns fångna med stängsel och murar. Vad kan det vara ni döljer i hålen? Berätta nu för oss, gode prins, hur det ligger till, ty vi måste veta. Bor det fångna sjöjungfrur i era hål? Vi ropar till dem ibland sent om natten, men vi får inga svar.

Prinsen sa som saken var, att hålen kallades brunnar, och där fanns inga sjöjungfrur, bara en och annan groda. Och skulle en sjöjungfru bli tillfångatagen kommer jag genast kräva att hon släpps fri! sa prinsen med all den myndighet som bara en ung prins kan ha.

Då har du lugnat mitt oroliga hjärta, sa prinsessan. Och nu ska du få din belöning.

Hon gav honom en vacker snäcka och berättade: Om du håller den mot ditt öra så hör du skogen som susar på land. Och ibland, om du har tur, hör du saker från både när och fjärran – och ibland hör du vad som ännu inte hänt …

Prinsen satte snäckan till sitt öra. Först hör han ingenting, sedan hör han skogen som susar i vinden, men vinden blir till en storm och han hör sitt eget skepp gå under.

Nu hör han sjömännen ropa hans namn. Och de ropar hans namn högre och mer förtvivlat för varje gång. Nu låter det som fångna sjöjungfrurs förtvivlade skrik ur djupa hålor.

Och sedan blev det tyst igen, en kuslig tystnad. Sedan hör prinsen något som låter som vingslag. Det kom närmre och närmre, och han vill skrika och springa sin väg men kan inte röra sig ur fläcken. Snart faller en skugga över honom och allt blir svart.

I nästa ögonblick vaknade han till, flämtande och frustande efter luft vid vattnets yta. Stormen hade lugnat sig något, och starka armar drog upp honom i en båt.

Sjöjungfrurna och staden under vattnet – allt hade bara funnits i hans fantasi. Han hade varit nära att drunkna men nu levde han, om än knappt.

Ett stort vemod föll över honom och han ville ner i vattnet igen. Han ville tillbaka till det varma vattnet och de sköna jungfrurna som simmade omkring honom och skrattade och sjöng. Han ville träffa prinsessan igen och tala med henne och vara vid hennes sida och alltid höra hennes röst.

Han försökte kasta sig i vattnet, men hans män såg att han yrade och inte var sig själv. De tog tag i honom och bar honom ner under däck. Han låg som avsvimmad i deras armar, men innan de la ner honom i kojen vaknade han till och kände att han höll något i handen.

Det var snäckan.

Prinsen låg sjuk i sitt slott och hostade och nös. När han sov drömde han om fångna jungfrur och mörka vingslag från ovan.

När han var vaken fortsatte mardrömmarna att förfölja honom. Brasan i hans rum kastade skuggor mot väggar och tak, och där såg han åter de mörka vingarna sänka sig från skyn och snappa upp fagra sjöjungfrur och flyga i väg med dem.

När han blev bättre gick han rastlöst omkring i slottet och tittade ut på höstregnen som silade ner varje dag. Han lyssnade ofta på snäckan. Ibland trodde han sig höra avlägsna skratt, men resten av tiden var det skogens sus eller havets brus som hördes.

En dag hittade prinsen ett rum i källaren. Där fanns en avsats som liknade ett altare. Inristad i stenen såg han bilden av ett vacker landskap med två slott som stod bredvid varandra. Där fanns en fördjupning som verkade passa perfekt för snäckan.

Försiktigt la han dit den…

Det var mycket prinsen inte visste om sitt slott. Han visste inte att slottet och snäckan kom från samma land långt, långt bortifrån. Slottet kom från ett land där alla som kunde krypa, stå eller gå byggde slott. Man la ned så mycket kärlek och magi i sitt arbete, att slotten fick liv och kunde röra på sig.

Det var mycket praktiskt. Man byggde slotten hemma på gården, och sedan gick de själva och slog sig ned hos den kung eller drottning som hade beställt dem.

Ett och annat slott gick fel förstås. Prinsens slott skulle egentligen stått på en ö utanför Afrikas kust, men det vandrade rakt norrut tills det inte kunde komma längre, och så slog det sig ner i prinsens land.

Det var för över tre hundra år sedan, och ingen mindes längre att det var ett vandrande slott. Man trodde att slottet stod där det alltid hade stått, och så var det inte mer med det.

När prinsen la ner snäckan vaknade ett minne till liv i slottet. Slottet började tänka på sitt hemland för första gången på tre hundra år. Det hörde vinden susa i träden och mindes bergen och havet och den varma solen.

Och för första gången på länge tänkte det på sitt tvillingslott Elrubina som bodde kvar där hemma.

Sent en natt började slottet vrida och vända på sig. Det knakade och bände i väggar och tak. En tavla gled av sin krok, en vas föll omkull. Prinsens säng gled från ena väggen till den andra då slottet reste sig på ostadiga ben. Det gick inte fort, ty man blir ganska stel då man suttit still i tre hundra år, men sakta, sakta började slottet att gå.

När prinsen vaknade nästa morgon var han redan i Danmark och passerade Odense på väg mot okända äventyr. Från sitt fönster såg han skogar, berg, floder, dalgångar och en och annan stad passera förbi utan att han behövde göra ett dugg. Varje natt vaggades han till sömns av slottets gungande rytm, och varje morgon vaknade han i ett nytt land. En morgon vaknade han av att slottet stod stilla.

Där stod hans slott, mitt emot ett annat slott – och så nära att de stora portarna inte gick att öppna. Det ut som om de båda slotten lutade sig mot varandra och pratade!

Eftersom ingen kunde gå ut genom portarna fick folk klättra ut på stegar. Men ingen verkade sur för det. Överallt där prinsen tittade såg han folk klättra ut och in på dessa långa stegar, snabbt och enkelt, som om de aldrig gjort annat i hela sitt liv.

Och där kom kungen själv utklättrande på en stege, med krona, mantel, spira och allt.

Han klättrade upp till prinsens fönster och hälsade honom välkommen till hans land. Och inte nog med det. Han bjöd in honom på fest redan samma kväll.

Hans yngsta dotter skulle snart fylla sjutton, sa han, och nu skulle man fira att den stora dagen snart var inne. Prinsen sa förstås ja, bugade sig djupt och ägnade resten av dagen åt att välja kläder.

I kungens slott var det mycket folk. Alla som kunde stå och gå var där, och alla ville de träffa prinsen, ty han var kungens hedersgäst.

Prinsen märkte att det fanns många kvinnor, barn och gamla där – och var fanns de unga männen? Nåja, han fick snart annat att tänka på. Fram stegade kungen och förde honom till sitt bord.

Där satt drottningen på en tron bredvid kungens. Och bredvid henne stod en tom tron, och bredvid den en till. Också den tom. Men bredvid den – där satt den vackraste prinsessan som prinsen någonsin hade sett. Hon satt på en tron av silver och guld och log så vackert att prinsen genast föll på knä och bad om hennes hand. Han hade hittat sin prinsessa.

Vill du gifta dig med mig! sa han.

Prinsessan log sitt vackra leende och sa att det kunde hon nog tänka sig, men först måste han döda draken som rövat bort hennes båda systrar och hotade att ta henne med.

Så här berättade hon om draken.

När min äldsta syster fyllde sjutton och skulle gifta sig ställde kungen till en stor fest till hennes ära, berättade hon. Alla var bjudna och alla kom. Inget fattades av mat och dryck. Det var sång och dans, och alla var lyckliga och glada – ända tills olyckan drabbade oss.

När skymningen föll svepte en drake ned från bergen och förde bort min syster. Han flög henne till bergen och stängde in henne i en grotta. Alla riddare i landet red genast ut för att rädda henne, men de försvann de med, utan ett spår.

Hela landet sörjde sin försvunna prinsessa och de försvunna riddarna. Alla var ledsna och ingen var glad. Så gick ett år. Sedan var det dags för min andra syster att fylla sjutton år – och även hon ville gifta sig. Och även denna gång svävade draken tyst ned från bergen och rövade bort henne.

Denna gång fanns inga riddare kvar i landet, men alla ogifta män i landet red genast iväg för att rädda henne ur drakens håla. Men allihop försvann, och ingen har sett till dem sedan dess.

Och i år, sa prinsessan, är det min tur att fylla sjutton år. Det finns ingen man kvar att gifta sig med, ty alla sitter fast i drakens håla. Och vem vill väl gifta sig med en prinsessa som kommer att rövas bort och stängas in i en drakes mörka grotta?

Det vill jag! sa prinsen. Jag ska rädda dig ur drakens klor!

Så gick det till när prinsen blev en riddare. Han fick ett svärd så stort att det krävdes två man för att lyfta det, en rustning så dyrbar att han genast låste in den i ett källarvalv, en sköld så utsökt smidd i tunt bladguld att den måste bäras på en sidenkudde, en häst så snabb att ingen kunde rida den och, till sist, en kyss från prinsessan, så lätt att han knappt kände den.

Nu följde en lycklig tid för de unga tu. De reste land och rike runt och visade upp sin lycka för alla och envar. Överallt mottogs prinsen som den hjälte han snart skulle bli. Och prinsessan tittade stolt på sin tappre prins och suckade djupt, så som prinsessor ska göra.

Ibland undrade prinsen på hur han egentligen skulle rå på den hemska draken. Han visste inte hur man gjorde. Men är man hjälte så är man, så det går nog bra, tänkte han. Sedan tänkte han inte mer på det. Och så gick dagarna, den ena längre och roligare än den andra. Och så var det dagen före den stora dagen – dagen innan prinsessan skulle fylla sjutton år.

Prinsen stod framför spegeln i sitt slott och provade den ena dräkten pråligare än den andra, ty han ville se fin ut på prinsessans födelsedag. Under tiden stod de båda slotten och talade med varandra. Ingen visste förstås vad de sa till varandra. Men den som tog sig tid att lyssna kunde höra ett svagt mumlande, brummande ljud som fick marken och luften att vibrera.

Prinsen gick och la sig tidigt den natten och sov utan en rynka på pannan. Han drömde om vackra sjöjungfrur som lekte i vattnet och kastade en snäcka mellan sig. Prinsen drömde om dem varje natt, och varje natt försökte han fånga snäckan utan att lyckas. Men varje natt kom han lite närmre, och denna natt var han nästan framme.

Den natten kom en kall vindil från norr. Den lekte en stund bland tornets tinnar och torn innan den slog sig till ro och flöt ut i värmen. Och genast slutade prinsens slott att tala. Han kände igen den kalla vinden och visste vad den betydde – vintern hade kommit till prinsens hemland.

Varje vinter brukade de fattigaste människorna i prinsens land få skydd och mat i hans slott. Det hade de fått i gamla dagar, långt innan prinsen blev vuxen och flyttade dit. Själv visste han ingenting av detta, men slottet visste och oroade sig för hur det skulle gå med prinsens folk om inte han var där.

Prinsen sov så sött och drömde som sina lekande sjöjungfrur – och rätt som det var lyckades han fånga snäckan, för första gången sedan han börjat drömma om den. Han satte snäckan mot örat och hörde stormen tjuta i hans hemlands skogar.

Med ett ryck satte han sig upp i sängen – klarvaken – och märkte att slottet rörde sig. Han ville hoppa av! Han skulle ju rädda prinsessan från draken! Men det var för sent. Han kunde inte göra något annat än att följa med slottet hem igen.

Resan hem var lika lång som resan dit, och när prinsen kom fram packade han alla sina väskor, ty han ville genast resa tillbaka, men innan han var klar blåste det upp till storm. Snön vräkte ner. Snart låg den metertjock på marken, och snöandet bara fortsatte.

Där stod prinsen med sina packade väskor och kom ingenstans. Rätt som det var bankade det på dörren. Utanför stod frusna och hungriga stackare som inte hade någon annanstans att söka skydd.

Vintern kom tidigt det året, och skörden hade slagit fel. Folk hade ont om mat, och förråden började redan tryta. Nu kom de till prinsens slott i stora skaror. Så många var de att de fyllde upp vartenda rum, och hela tiden kom det fler.

Prinsen fick skjuta upp sin resa gång på gång, ty han var tvungen att ta hand om alla. Slottets förråd var fyllda med alla möjliga godsaker från prinsessans land. Där fanns frukter som ingen kunde namnet på, viner som ingen smakat förr, maträtter som ingen hört talas om – och bröd som inte liknade denna världen. Ingen behövde gå hungrig i prinsens slott.

Prinsen fyllde lådor med mat och dryck och gjorde expeditioner ut i landet. Han sökte upp varenda stuga som fanns och dukade upp mat och varma kläder till alla som behövde det. Prinsen genomkorsade de djupaste skogarna och besteg de högsta bergen. Allt för att hitta och hjälpa människor i nöd.

Ingen visste och ingen förstod hur han led i sitt hjärta. För varje dag tänkte han på sin prinsessa som draken säkert rövat bort. Men han kunde inte lämna sitt svältande folk. Och han fruktade att han aldrig skulle få se sin prinsessa igen.

Men dag följde på natt och vintern gick mot vår. Och så äntligen kom dagen då de sista gästerna i prinsens slott tackade för gästfriheten och gav sig av. All mat i prinsens slott var slut. Och nästan allt som prinsen hade ägt var också slut, ty han hade sålt allt för att rädda sitt svältande folk. Men det gjorde ingenting för nu var våren här, och med den kom livet och hoppet tillbaka.

Prinsen packade ihop det lilla han hade kvar och gjorde sig redo för att resa till prinsessans land. Redan nästa morgon skulle han resa, och han gick tidigt till sängs. Kanske drömde han att slottet skulle resa sig och gå igen. Marken skakade. Puts föll ner från taket och en vas föll omkull. Sedan började slottet vibrera, sakta och lugnt, precis som det hade gjort i prinsessans land.

När prinsen vaknade var han redo att resa till prinsessans land, men när han öppnade stora porten fick han en stor chock! Där stod prinsessans slott! Det stod där precis bredvid hans slott! Och de båda slotten lutade sig mot varandra som om de pratade. Porten öppnades och där kom hon ut – hans älskade prinsessa!

Kungen kom också ut. Och drottningen. Och prinsessans systrar. De var där allihopa, fria från drakens klor. Alla hade klarat sig! Prinsen kunde äntligen gifta sig och leva lycklig i alla sina dagar.

Här är sagan slut, men du undrar förstås hur prinsessan slank ur drakens klor. Jo, nu ska jag berätta…

Alla prinsessor som gått i skolan vet att drakar är fåfänga varelser som älskar smicker. Och prinsessan hade faktiskt gått i skolan. Därför visste hon hur drakar skulle tas.

När draken hade fångat henne, flugit henne till bergen och stängt in henne i grottan sa hon till honom: Vilken fin grotta du har, draken. Jag har aldrig sett så många kopparmynt på en och samma gång.

Prinsessan talade som sant och riktigt var, ty rummet var verkligen fyllt med kopparmynt som draken hade stulit genom hårt och mödosamt arbete.

Menar du det här? sa draken och slog belåtet ut med tassarna. Det här är väl ingenting. Då ska du se längre in. Där har jag ett rum fyllt med silvermynt. Följ med mig så ska jag visa dig.

De kom in i ett mindre rum som var fyllt silvermynten från golv till tak. Prinsessan sa: Så många silvermynt har jag aldrig sett i hela mitt liv. Du måste vara världens rikaste drake.

Tja, jag vet inte det, sa draken och svängde glatt på stjärten. Då ska du se ännu längre in i berget. Där har jag ett rum fyllt med guldmynt.

Draken gick in i ett rum så fullt med guldmynt att prinsessan inte fick plats. Hon stannade utanför beundrande all prakt. Nu har jag sett allt! sa hon.

Sedan visslade hon en liten falsk trudelutt och smällde igen dörren med en smäll. Hon vred runt nyckeln två varv och la på haspen. Nu var draken instängd och kunde inte komma ut.

Så gick det till när prinsessan räddade sig själv, sina systrar och alla de tappra riddarna. Alla plockade på sig så många mynt de kunde bära och gick hem som rika män och kvinnor.

Och här slutar sagan. Men nu ska du inte gråta för den stackars draken som blev instängd. Ryktet om rummet fullt med guld spred sig snabbt, och det dröjde inte länge förrän giriga män kom för att stjäla den – och då slapp draken ut igen, det gör de alltid.


Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com


Sagan om stenen

Jag har vingar men kan inte flyga. Jag har ben men kan inte gå. Jag sveps med av strömmen, rullar, rullar runt, runt; skaver, glider mot andra som mig. Inget kan jag bestämma, bara följa med. Jag är kommen från havet och ska en gång vända åter.

Det sägs att den som har ett hjärta av sten har inget hjärta alls; ändå har jag ett hjärta som slår, och inget slår så hårda slag. Såna som jag har inget värde, på sin höjd kan vi få fylla i en grop eller bli en sjömans sänke. Ändå skulle världen inte finnas utan oss.

Ingen har någonsin vänt sig till en grå sten och sagt tack. Det är ett enformigt och långsamt liv vi lever. Ändå har jag sett havens djup, känt vulkanens hetta, beskådat många himlar och lekt i alla väder.

Nu har jag legat stilla på denna strand i hundra år. Jag har varit skydd för många gråsuggor och strandloppor, utkikspunkt för måsar och skotfäste för gästande båtar. Grå-grön lava täcker min solsida och skänker ära åt mina år och dagliga liv.

Havet talar med stranden, lockar och skrämmer. Jag är kommen från havet och ska en gång vända åter. Men inte nu, inte i dag. En sten rubbar man inte så lätt.


Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com


Vinds saga

Den gamla skogshuggaren var trött och kall och skulle tända en eld för att värma sitt kaffe. Han blåste en kraftig pust på glöden som flammade upp och värmde skönt medan han hängde kaffekitteln över elden.

Medan skogshuggaren satte sig till rätta fladdrade pusten som tänt elden vidare. En vind var född. Det skulle bli en god vind, en som gjorde människor glada. Vind visste detta, ty han hade inte bara tänt en eld, utan också en gnista i mannens öga.

Så här är det. Det finns goda vindar och onda vindar i denna värld. Det finns vindar som bringar människor svalka, medan andra kastar snö i deras ansikten. Det finns vindar som sår frön, medan andra fäller träd i skogen. Vissa vindar fyller vita segel – andra river dem itu.

Den här vinden kände glädje i att hjälpa människor. När han kom söderut blåste han kornet torrt på böndernas åkrar och satte fart på kvarnvingarna. Sedan reste han med ångbåt och blåste på elden för att hålla ångan uppe (fast nog lekte han med skorstenen ibland och blev svart av sot, eller roade sig med att flyga tjutande ut ur kaptenens visselpipa).

Därefter tog han sig an den Stora Oceanen. Han följde med ett skepp som skulle till Bortre Orienten. Det var ett styvt arbete, ty skeppet hade många segel som skulle fyllas, och resan var lång.

Vind såg många länder och prövade många arbeten, allt från att svalka sockerböndernas böjda ryggar i Filippinerna till att snurra munkarnas bönesnurror i Tibet.

Men roligast av allt. När han kom till Kina såg han något han aldrig sett förut – flygande pappersdrakar som hölls tjudrade vid himlen med långa snören. Både barn och vuxna flög dessa drakar i alla former och färger.

Även kejsaren hade en kejserlig drake som han rastade varje dag. Det var den mest praktfulla draken av dem alla. Den ville Vind bli kompis med. Till en början var kejsardraken inte med på noterna. Den slingrade sig som en slingerbult och rullade runt i luften – steg och dök och flög högre än någon annan drake, högt dit upp där luften är tunn.

Vind hade fullt sjå att hänga med, men snart hade han lärt sig alla konster och trick, den ena mer våghalsig och halsbrytande än den andra. Han och draken blev de bästa vänner och lekte ihop varje dag. Till slut blev han så skicklig att kejsaren utsåg honom till kejserlig drakvind av första graden och gav honom en medalj. Det var den stoltaste dagen i Vinds liv.

Så kom han att leva sitt liv, till lycka för andra och med glädje. Men nu ville han hem. Han kände sig inte längre ung och ville se skogen där han fötts och åter möta skogshuggaren som gett honom liv.

Återigen gav han sig ut på de stora haven. Men den här gången var det yngre vindar som skötte seglen, medan han lekte med vimplar och flaggor, så de smattrade och slog och visade alla sina färger, särskilt när de närmade sig hamn.

Så kom Vind att möta alla sina gamla vänner. Åter gjorde han dem glada, och vart han kom lämnade han leenden efter sig. Men resan tog på hans krafter. Ju närmare hemmet han kom, desto svagare blev han.

När han äntligen kom tillbaka till sin barndoms skog hade han varit borta i över ett år, och det är lång tid för en vind. Nu var han liten och svag, som den dag han föddes.

Där, på en stubbe, satt den gamle skogshuggaren och njöt av solens värme. Även han var trött och kände att slutet nära. Just då nådde Vind fram till honom och rörde vid hans hjässa. Den gamle mannen kände doften av åkrar och hav och äventyr i främmande land – och ett leende lyste upp hans ansikte.

Det var det sista leendet som vinden såg, ty nu fanns han inte mer. Sådant var hans liv, och sådant var hans slut.

Få tänkte på Vind när han var med oss, ingen saknade honom när han var borta. Men alla som träffade honom blev glada därav – och log en stund, innan leendena dog bort och livet gick vidare.


Vill du använda denna saga?

Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com