Sagan om SmöreBlom
På en äng bakom skogen växte många vackra blommor. Det var den romantiska BlåKloke som brukade läsa kärleksdikter om sommarnatten. Och honom var den blyga TisselTassel förälskad i, men det är en hemlighet.
Där var PrästTage som blommorna gick till när de ville gifta sig. Vi hittar den snälla GullVivian, och VallMor som aldrig sa ett ont ord om någon. Men där var också BlåKlant och BlåKlintan som ALLTID sa vad de tyckte och tänkte.
Vi hittar NattFiol som var musikant. Och StenPär som var en riktig festfixare. Och många, många fler.
En av blommorna på ängen var SmöreBlom. Hennes stora dröm var att bli lika lång och vacker som sin idol SolaRosa.
SolRosa vajade högt ovanför henne och var lika vacker som – ja, som solen själv! Hur mycket SmöreBlom än sträckte på sig, nådde hon aldrig upp till Solrosa. Det var hennes stora olycka.
De andra blommorna visste inte vad de skulle ta sig till.
- Vissa skall då bara klaga, sa Blåklant. Jag blir så trött på det hela. Jag har minsann problem, jag också, men aldrig är det någon som hör mig klaga, minsann! Nä nä!
- Hon borde träffa en stilig karl, sa PrästTage som alltid höll utkik efter stiliga blommor. Jag träffade herr LiljeKanalj häromdan. Det är en riktig spjuver, det. Han skulle passa henne bra!
- Jag tycker hon är bra som hon är! sa GullVivian. Jag önskar hon kunde förstå det själv. Och inte velat bli någon annan.
- Jag kanske skall skriva en dikt till hennes ära, sa Blåkloke som trodde att vacker poesi kunde lösa alla problem.
TisselTassel suckade djupt och tittade förälskat på sin poet.
– Och NattFiol kan göra musik till mina dikter, fortsatte Blåkloke och NattFiol nickade ivrigt.
- Du har rätt, sa StenPär. Vi ställer till med en fest till hennes ära.
Ja, det tyckte alla var en bra ide, för en fest kan aldrig gå fel.
PrästTage ordnade med maten och bordsplaceringar. Han såg noga till att placera LiljeKanalj mitt emot SmöreBlom – och sig själv bredvid.
Blåkloke skrev en dikt om ljumma sommarnätter, tindrande stjärnor och vackra blommor. NattFiol satt bredvid och blåste i trumpet så ingen hörde någonting, och StenPär hittade på lustiga lekar.
Så blev det fest. Alla var bjudna och alla kom – alla utom SmöreBlom. Trots att hon var hedersgästen. Hon trodde inte att de andra ville ha henne där, inte egentligen, hon som var så liten och ful.
Så där fick LiljeKanalj sitta och sloka ensam, utan damsällskap, tills PrästTage kom och piggade upp honom.
Det blev höst och det blev vinter och alla blommorna sov under snön. Alla utom SmöreBlom. Hon låg vaken och grubblade. När våren kom, tänkte hon, skulle hon vakna tidigare än de andra och lapa i sig så mycket sol hon bara kunde. Då skulle hon bli lång och vacker och alla skulle tycka om henne.
Sagt och gjort.
När våren kom och smälte bort den första snön stack SmöreBlom upp sitt huvud. Hon kom tidigare än både VitSipp och TussiLagom som brukade komma först. Hon sträckte sig mot solen. Hon blev längre och längre. Smal som en vidja blev hon, och vek som ett rö, men det brydde hon sig inte om.
När de andra blommorna vaknade ur ide var hon lång - precis som hon önskade, men hon var också vinglig och hade svårt att stå upprätt.
- Men kära barn! sa VallMor. Vad har du gjort? Det kan väl aldrig gå väl.
Blåkloke slog sig för pannan och utbrast "Ack, o ve!" varpå han svimmade.
Gullvivian sa att hon alltid varit bra, precis som hon var. Och alla andra höll med.
Men SmöreBlom trodde att de bara retades med henne, så hon bestämde sig för att bli ännu längre – och ännu vackrare. Och snart var hon dubbelt så lång. Långt där ovanför henne hägrade SolRosa, och ännu högre upp – solen! Den vackraste av alla. Dit ville hon nå!
SmöreBlom glömde allt annat: hur vinden fick henne att vaja och kränga, hur hennes rötter hade svårt att hålla henne kvar i marken och ge henne all näring hon behövde – allt glömde hon. Hon ville bara bli så lång och vacker som möjligt.
Nu är jag allt jag drömt om! tänkte hon.
Men då gick solen i moln. En stor regndroppe föll på hennes panna. Och så en till. Och en till. Och snart regnade det för fullt.
Stora, tunga regndroppar föll på henne, och hon sökte sig till SolRosa för skydd, så som hon alltid gjort. Men då hade hon växt förbi sin beskyddare och idol. Hon stod ensam, utan någon att se upp till, utan någon att söka skydd hos. Ensam fick hon uthärda regnets hårda droppar.
Först när kvällen kom slutade regnet. Då de andra blommorna tittade fram under sina blad låg SmöreBlom död på marken med sin smala stjälk knäckt på mitten. Hon hade inte orkat stå emot regnets hårda droppar ensam.
Blommorna höll begravning för sin vän och fällde sina kronblad över henne. LiljeKanalj var där och sörjde vännen som han inte hunnit lära känna. NattFiol var där och spelade sorgsen musik. Blåkloke läste en dikt om döden, och TisselTassel höll hans hand.
VallMor var där och sa några vänliga ord. GullVivian med så klart. Även BlåKlant sa vad han tyckte och tänkte, och BlåKlintan beklagade att han inte varit en bättre vän.
PrästTage höll begravningstal och sa:
- Vi kommer alla att sörja henne, lilla SmöreBlom, som inte förstod att solen lyser på oss alla, hur små och obetydliga vi än tror oss vara.
Och över dem alla tronade SolRosa lika vacker och avlägsen som – ja, som solen själv.
Nu ska du inte bli ledsen, för ingen dog på riktigt. Sagan bygger på en pjäs som bygger på verkliga händelser, som är inspirerade av en film. Sist jag kollade levde allihop och SmöreBlom jobbar som i dag läkare. Här är hela listan med skådespelare:
SmöreBlom = Smörblomman
BlåKloke = Blåklockan (alla liknelser med författaren är helt avsiktliga)
TisselTassel = Tisteln
PrästTage = Prästkragen
GullVivian = Gullvivan
VallMor = Vallmo
BlåKlant = Blåklinten
BlåKlintan = Blåklinten
NattFiol = Nattviol
StenPär = Stenbären
SolRosa = Solrosen
LiljeKanalj = Liljekonvaljen
VitSipp = Vitsippan
TussiLagom = Tussilagon