En gång för mycket länge sedan gick jag vilse i en stor skog. Just som jag undrade om jag någonsin skulle hitta vägen hem igen kom jag till en glänta där det fanns många vackra blommor.
Djupt inne i den mörka skogen fanns en ljus glänta där det växte många vackra blommor. Där var den stilige Blåklocke som läste kärleksdikter – och den söta Viola som var förälskad i honom utan att våga säga något. Där var Blåklant som alltid sade vad han tyckte och tänkte. Och Vallmor som var så snäll och rar. Och herr och fru Prästkrage som blommorna gick till när de ville gifta sig. Och Timotejo som var musikant och Klöver-Klöver som kunde alla roliga lekar. Och många, många fler.
En av blommorna var den lilla Smörblomma. Hon drömde om att bli lika lång som Solrosa. Solrosa vajade ovanför henne och var lika vacker som – ja, nästan som solen själv. Men hur Smörblomma än sträckte på sig så var hon alltid kortare och fulare. Det var hennes stora olycka.
”Vissa ska då bara klaga”, muttrade Blåklant. ”Jag har också problem, men ingen hör mig klaga, minsann.”
”Hon borde gifta sig,” utbrast fru Prästkrage. ”Jag träffade herr Kaprifolium härom kvällen. Å, vad han doftade gott. Han skulle passa henne bra!”
”Jag tycker hon är vacker som hon är,” suckade Vallmor. ”Om hon bara kunde se hur vacker hon faktiskt är, då skulle hon inte vilja vara någon annan.”
”Jag ska skriva en dikt till hennes ära!” utropade Blåklocke som trodde att vacker poesi kunde lösa alla problem. ”Och Timotejo kan göra musik till den”, fortsatte han och Timotejo nickade ivrigt.
Viola bara suckade djupt och tittade förälskat på sin poet och hade egentligen ingen aning om vad de andra talade om.
”Vi ställer till med en fest för hennes ära!” föreslog Klöver-Klöver och det tyckte alla var en bra idé.
Fru Prästkrage ordnade med maten och dukade bordet och ordnade så att herr Kaprifolium skulle sitta bredvid Smörblomma. Blåklocke skrev en dikt om ljumma sommarnätter och vackra blommor medan Timotejo satt bredvid och plinkade på sin luta. Klöver-Klöver ordnade med lekar och dans, och herr Prästkrage förberedde sina festtal.
Äntligen var det dags. Alla var bjudna, både blommor och bin, och alla kom, och alla var glada. Det var skratt och glam och lek och dans och mat och dryck i mängder, både nektar och ambrosia stod på bordet. Nu väntade man bara på hedersgästen, men hon kom inte. Smörblomma trodde inte att de andra ville ha henne där, hon som var så liten och ful. Hon gömde sig bakom en gråsten och grät för sig själv.
De andra letade förstås, men hon stod inte att finna. Man fick klara sig utan henne, trots att festen var för hennes ära. Alla tyckte det var mycket trist. Herr Kaprifolium fick sitta och sloka ensam vid sitt bord, och snart gick han hem.
Det blev höst, och det blev vinter, och alla blommor sov under snön. Alla utom Smörblomma. Hon låg vaken och grubblade. När våren kom skulle hon vakna mycket tidigare än de andra, tänkte hon, och då skulle hon lapa i sig så mycket sol hon bara kunde. Då skulle hon bli lika lång och vacker som alla de andra, hoppades hon.
Sagt och gjort. När våren kom och smälte bort den första snön så stack hon upp sitt lilla huvud. Hon kom tidigare än både Vitsnörpan och Tuss-i-lagom som brukade komma först. Hon gjorde allt för att växa och bli lång, trots att hon blev smal som en vidja och vek som ett rö. Och när de andra blommorna vaknade ur sitt ide var hon lång och gänglig. Precis som hon önskade. Men hon var också vinglig och hade svårt att stå upprätt.
”Men kära barn!” utbrast både Vallmor och fru Prästkrage. ”Det där kan aldrig gå vägen. Ack, ack, ack,” ojade de och suckade djupt. Blåklocke slog sig för pannan och utbrast ”Ack, o ve!” varpå han svimmade. Men Smörblomma tänkte bara att de retades, och hon bestämde sig för att bli ännu längre och ännu vackrare. Och snart var hon dubbelt så lång som hon brukade vara.
Långt där ovanför henne hägrade Solrosa, och ännu högre upp – solen! Den vackraste av dem alla. Hon glömde hur vinden fick henne att vaja och kränga, hur hennes rötter knappt höll henne kvar och gav henne den näring hon behövde – allt glömde hon. Hon tänkte bara på att bli så lång och vacker som möjligt.
Nu är jag snart allt jag drömt om, tänkte hon, men då gick solen i moln. En stor regndroppe föll på hennes panna. Och så en till, och en till. Och snart regnade det för fullt.
Stora, tunga regndroppar föll på henne, och hon sökte sig Solrosa för skydd, så som hon alltid hade gjort. Men hon hade växt förbi sin beskyddare och idol. Hon stod ensam – utan någon att se upp till och söka skydd hos. Ensam fick hon uthärda regnets hårda droppar.
Det regnade hela dagen. Först när kvällen kom upphörde regnet. Och när blommorna tittade fram under sina blad låg Smörblomma död på marken med den långa, smala stjälken knäckt. Hon hade inte klarat av att stå emot regnets hårda droppar ensam.
Blommorna höll begravning och fällde sina kronblad över henne. Herr Kaprifolium var där och sörjde vännen. Och Timotejo var där. Och Blåklocke med Viola och Maskrosa och Gullvivian, Blåklant och alla de andra.
Herr Prästkrage höll tal och sade: ”Stackars Smörblomma, hon förstod inte att solen lyser över oss alla, hur små och obetydliga vi än må vara.”
Här slutar sagan, men var inte ledsen. Det fanns lite liv kvar i en av hennes rötter, och nästa år stack hon åter upp sitt huvud, till allas stora glädje.
Hon kom senare än vanligt och var kortare förut, men vad gjorde väl det? Hon levde och kunde åter känna solens värme. Det är viktigare än allt dumt vi kan hitta på här i livet.
Blommorna ställde till med fest, och den här gången satt Smörblomma stolt bredvid herr Kaprifolium, som doftade extra gott för hennes skull.
Vad som sedan hände är en annan saga som jag kan berätta en annan gång.