Sagan om göken
Herr och fru Gök var ute och samlade pinnar till sitt bo. Det var på den tiden då gökarna fortfarande byggde egna bon. Herr Gök tyckte det var jobbigt och trist att samla pinnar. Han satte sig ner en stund och tittade på en örn som sakta svävade förbi på himlen.
Tänk att få vara så där stor och stark, sade han.
Äsch, du är ju bra som du är! sade hans fru. Du är ju nästan perfekt, du.
Jo, det är förstås sant, sa herr Gök.
En vacker dag var boet färdigt och fru Gök lade ett ägg på dess botten.
Sitt och ruva du så flyger jag och hämtar mat till dig! sade herr Gök och flög sin väg.
Efter en stund fick han se två stora örnar som slog i luften.
Så här går det om man kallar mig gråsparv! tjöt den ena örnen och dängde till den andra örnen med sin vinge.
Gråsparv! skrek den andra örnen och gjorde ett utfall med näbben. Sa jag gråsparv? Jag menade blåmes!
Och så skrek de och slog så att fjädrarna rök. Herr Gök samlade ihop deras fjädrar och flög iväg till en tall som stod och svettades i vårvärmen. Han doppade vingpennorna i tallens kåda. Det blev nästan som klister. Sedan satte han fast fjädrarna på sig själv, och han såg nästan ut som en örn.
Min fru kommer tycka att jag är så ståtlig, tänkte han och flög hem. Men fru Gök kände inte igen sin man. Hon trodde det var en riktig örn som kom. Hon tog ägget under vingen och flög iväg. Hon gömde det hos några bofinkar som var ute och samlade mat. Sedan flög hon hem, belåten med sin list.
Där satt herr Gök med sina slokande örnfjädrar och skämdes.
Jag ville bara vara stilig, sade han.
Äsch, vad dum du är, sade fru Gök. Du är ju stilig som du är.
Jo, det är ju klart, sade herr Gök och sträckte på sig.
Och så flög de iväg för att leta upp sitt ägg igen. Men hur de än letade så hittade de inget ägg. Fru Gök kunde inte minnas var hon hade lagt det.
Herr och fru Gök var ledsna ett tag, men tyckte samtidigt att det var ganska bekvämt. Skönt med någon annan som tar hand om barnen. Så de vuxna kan göra annat.
De bestämde sig för att lämna bort sina ägg i fortsättningen också. Och så gör ju göken än i dag.