Sagan om biet
Det var en gång ett räddhågat litet bi som bodde i en bikupa tillsammans med hundra andra bin. Han var så rädd och ängslig av sig att han inte ens vågade gå ut.
De andra bina strävade hela dagarna med att samla nektar från blommorna på ängen. Av nektarn skulle dom göra honung, och på honungen skulle dom leva under den långa, kalla vintern. Det var därför mycket viktigt att dom fick samlat ihop så mycket nektar som möjligt, och alla hjälpte till så gott dom kunde.
Alla utom det ängsliga lilla biet, för han vågade ju inte ens gå ut. Han låg hemma på sin kammare hela dagen och slickade i sig god honung. Dom andra bina tyckte att han var en lat drönare, som inte ville arbeta, och det sa dom gärna så han hörde det. Men han var inte lat, bara rädd.
Varje morgon vaknade han och tänkte att i dag skulle han minsann gå ut och ta världen med storm. Men så kanske det blåste just den dagen, eller regnade – och så blev det inget. När kvällen kom satt han i den stora salen och lyssnade på vad dom andra gjort under dagen. Han satt alltid tyst i ett hörn och sa aldrig något. Han hade ju inget att berätta.
Så en morgon berättade drottningen att hon tänkte resa bort för att hälsa på sin syster. Drottningen var som en mor för alla bina, och dom blev mycket bedrövade då hon skulle resa bort.
Vem skall då ta hand om oss? frågade dom.
Lugn bara, sa drottningen, jag har ordnat med en semestervikarie som kommer hit och tar hand om er. Och så packade hon två resväskor fulla med honung och flög i väg.
Senare på dagen kom den nya drottningen, och det var det lilla biet som tog emot henne, för dom andra var ute på ängen.
Här är den stora salen, sa han när han visade drottningen runt.
Den var då inte stort, sa hon. På mitt gamla ställe var salen dubbelt så stor.
Det lilla biet blev ledsen när hon sa så, för han tyckte minsann att salen var både stor och skrämmande, åtminstone när det var mörkt.
Här är vårt förråd, sa han och visade stolt upp förrådet av honung.
Den unga drottningen fnös föraktfullt. Honung! sa hon. Har ni honung? På mitt gamla ställe bytte människorna ut honungen mot sockervatten! Tänk att det finns bin som fortfarande äter honung – fy så gammaldags!
Det lilla biet blev sårad när hon sa så, för honung var det godaste han visste. Men nu skulle han visa det finaste i hela bikupan – drottningens sovrum.
Här bor vår drottning! sa han med stolthet i rösten. Den unga drottningen tittade sig likgiltigt omkring. Tja, det får väl duga, sa hon. Jag ska ju bara vara här en kort stund. Och så gick hon in i sovrummet och stängde dörren.
Kvar stod det lilla biet. Han var både ledsen och arg. Han som varit så stolt. Nu skämdes över sin bikupa med den lilla salen, och för att dom bara hade honung i förrådet. Först hade han tyckt att drottningen var vacker. Nu tyckte han bara hon var elak!
På eftermiddagen kom dom andra bina hem med sin nektar. Det lilla biet berättade om den nya drottningen och vad hon hade sagt. Men han sa inget om hur vacker hon var, för det ville han behålla för sig själv.
Vilken skata! sa de andra bina. Komma hit och tro att hon är något, va! Fy, så elakt!
Bina marscherade i samlad trupp ned till sovrummet för att säga henne ett och annat, men då hon öppnade dörren blev dom alldeles tysta. Framför dom stod den vackraste bidrottning de någonsin sett.
Vad är det ni vill? frågade hon och blinkade sömnigt med ena ögat.
Eh … jo … ja, stammande dom generat och skrapade med fötterna. Vi ville bara höra att allt var i sin ordning. Det blir mat i stora salen om en stund, och det blir dans och sång och – och honung!
Honung? sa drottningen. Nåja, jag kommer väl då, sa hon och stängde dörren.
Vad vacker hon var! suckade bina. Och så snäll! Inte alls så ful och elak som det lata biet sa. Varför sa du att hon var elak som en skata? frågade dom det lilla biet
Men hon var ju elak, sa han. Äh, du skall då alltid bråka! Upp på rummet med dig – och skäms! Det lilla biet lommade slokörat iväg, men han gick inte till sitt rum, utan till dörren ut.
Han öppnade den stora porten, och se – där sträckte sig stjärnhimlen ut sig över natten. Han förstod vad drottningen menat då hon sa att deras sal var liten. Jämfört med världen var den faktiskt det.
Och så gjorde han något som han aldrig gjort förut. Han kastade sig ut i den mörka natten och flög iväg.
Han flög och flög. Till att börja med var han rädd, men sedan var det bara roligt. Natten var oändlig, och himlen likaså. Han kände sig lätt och fri som aldrig förr.
Men nu skulle han hämta socker till den unga drottningen. Han tänkte att hon kanske skulle bli glad och snäll om hon fick lite socker.
Drottningen hade sagt att socker fanns hos människorna. Och människorna, det hade han hört, bodde i bikupor lika stora som träden. Biet trodde inte att det fanns så stora bikupor, egentligen. Men så fick han se något som lyste mellan träden. Där stod faktiskt en jättelik bikupa. Det lyste från den, och han flög fram och satte sig på fönstret.
I huset bodde tre gamla tanter, och de satt just och åt kvällsmat då de fick syn på biet.
Titta! sa den ena tanten. Där sitter ett bi på rutan.
Ja, sannerligen! sa den andra tanten.
Den är kanske är hungrig? sa den tredje tanten och öppnade fönstret.
Det lilla biet flög in och satte sig på bordet. Goddag! sa han artigt och bugade sig djupt.
Titta! sa alla tanterna på en gång. Han är ju så hungrig att han knappt kan stå på bena. Fort fram med lite grädde och honung och socker!
Dom la fram en sockerbit åt honom. Socker! Han tog den i sin famn och försökte flyga iväg med den. Men det gick inte. Sockerbiten var för tung.
Han har kanske hungriga barn, också? sa tanterna sinsemellan. Dom vände sig till biet och sa: Om du flyger före och visar vägen, så skall vi följa efter med ett helt fat sockerbitar. Blir det bra?
Biet nickade och surrade upp från bordet och ut genom fönstret. Tanterna sprang ut i mörka natten med tofflor på fötterna och sjalar om axlarna. En av tanterna hade ett fat med sockerbitar i handen, en annan hade en burk honung, och en tredje hade en skål med grädde.
Så sprang dom genom skogen, ända fram till bikupan där biet bodde. Dom satte ned godsakerna framför porten och sa godnatt till biet, och lycka till, och gick sedan dom hem.
Biet gick ned till den stora salen, och där var det liv och rörelse. Den riktiga bidrottningen hade kommit tillbaka, för hennes syster hade fått influensa och bara sagt atchii när någon hade tilltalat henne. Bidrottningen var mycket arg, och hon skrek och domderade. Den unga drottningen hade nämligen ätit upp hela förrådet av honung, och nu låg hon i sovrummet och hade ont i magen.
Hur skall vi nu klara oss genom vintern? frågade bidrottningen upprört. Vi har ju ingen mat!
Jo, det har vi visst, det! ropade det lilla biet. Kom ut och titta, så ska ni få se vad jag har!
Dom andra bina trodde att han hade blivit knäpp, men dom följde efter i alla fall – och vad fick dom väl se? Jo, mat i mängder! Grädde, honung och socker.
Hurra! tjoade dom. Nu skall vi ha fest!
Och fest blev det, för så mycket god mat hade dom aldrig haft förut. Det lilla biet blev festen medelpunkt, och alla ville höra hur han fått tag i all den goda maten. Den unga drottningen fick inte vara med, men hon hade nog inte orkat äta något ändå.
Alla dom hundraen bina levde gott på grädden och sockret och honungen hela vintern. Och när våren kom och dom började samla nektar igen, så hjälpte det lilla biet till, för nu var han inte längre rädd att flyga ut. Och han flög ofta till dom tre systrarna och satt på deras veranda och åt honung med grädde till.
Vill du använda denna saga?
Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com