Nattlig storm

Havet syns inte
men rör sig i sidled
över stranden

gravstenar klättrar långsamt
uppför kullarna med krökta ryggar
mot vinden

molnen sätter sig sakta
likt ett jättelikt urverk
i rörelse.

Foto

Jag ser en ung kvinna
valla sin familj.

Hon vet inte att hon är ung än,
det kommer med åldern
då det är för sent
att göra något
åt det

men allt kretsar kring henne
trots att inget handlar
om henne –

navet mellan generationer
som drar åt olika håll

i en värld som snurrar allt fortare
medan hon försöker hålla kvar
det som slits i från henne.

Staden inom oss

Vi föddes samtidigt
som staden
eller mer korrekt
staden föddes
med oss.

Innan var den bara förvirrade hus
som blåst in i viken och klamrade sig fast
i bergsskrevorna.

Vi kom med badhus
och bibliotek
och instängd luft
i höga hus.

Vi kom med hopp
om framtiden för vi var
den första frukten som såtts
av de upprivna träden.

Våra rötter låg på ytan
och spreds snabbt.

Från mitt fönster kunde jag se
bergen befolkas av drömmar
som sprängdes in
som slogs in
och inte fick
ifrågasättas.

Nu är allt bra
så länge man håller tyst
om det.

Staden var inte större
än att jag kunde gå över den.
Där den tog slut började vildmarken.
Även lekarna blev vildare där
och när vi kom hem
fick våra själar
inte plats
i rummen.

Vi sipprade ut
förtunnades
över världen.

Det enda som blev kvar
var det som inte
kunde flyga

våra jag
som hela tiden måste
uppfinnas på nytt.

Varje träd är en gud

Jag känner mig fram
med två blinda strålkastarljus
som slickar marken

vägen spelas upp
som en berättelse
om våra liv

slutet finns inte

förrän jag stannar
världen upphör att vibrera
det är tyst

jag går ut
och blir en del
av natten

havet syns inte
men rör sig i sidled
över stranden

gryningen låser upp dagen
ett budskap sprider sig
genom träden

en stig träder fram
som en utsträckt hand
till något nytt

jag flyter på botten av en
stor skog som sakta fylls
med grönt ljus.

Föddes ung

Vilken tur vi föddes unga.

Minns du det
att vi brukade säga så
min vän.

Vi kunde springa ifrån allt
gömma oss var som helst.

Vi hade en superkraft inom oss
som kompensation för allt
de inte ville ge oss

eller tog ifrån oss.

Förr åldrades människor snabbare
de var statister i vår barndom
tappade på känslor.

Vi märkte inte att de försvann
de bara upphörde
att prassla.

Först nu när vi är gamla nog
att samtala med dem
saknar vi dem.

Även de skulle säga
vilken tur vi hade
som föddes
unga.

Nu känner jag igen
de ungas medlidsamma blick
när de ser på mig.

De tror att ungdom är en egenskap
men det är ett tillstånd
som går över.

Endast många år av liv
kan ge oss styrkan vi behöver
för att förstå skillnaden.

Som unga skulle sanningen
krossa oss.

Det var därför vi sprang
ifrån den

och kunde gömma oss
var som helst.

Så talade Afrodite

Varför ska min gudomlighet
begränsas till er blick?

Jag gav er jorden
jag gav er verktygen
jag botade er hunger
med mitt skratt

och ni hyllar mig
för min skönhet

– är inte skapelsen
större än så?

Ni flockas ni runt mig
och suger blodet ur mina fingrar
istället för att sprida ert överflöd till världen
och det enda min död kan lära er
är att endast de som äger kärlek
vet att kärleken äger dem.

Från början var den grekiska gudinnan Afrodite (Venus) en komplex gud som kunde skänka människor kärlek och glädje, men hon var också en farlig kraft som kunde förgöra människor och utlösa krig. Tyvärr har hon under medeltiden förenklats av män som Botticelli reducerats till en pinuppa som kan göra folk kära.

Tur att vi upplysta människor av i dag aldrig reducerar levande, intelligenta, komplexa och kompetenta kvinnor till enbart vackra ansikten eller sexiga kroppar…

Markens kraft

I
Mannen hämtar sin kraft ur marken
drar bokstavligen upp den
ur den svarta jorden
och lägger den
på bordet

vem som helst kan se
den ligga där
knölig
lerig
hjälplös

frosten tog munnen
annars skulle den
skrika.

II
Vinden på slätten fyller huvudet
och ger inte plats för tankar
men kan driva den rotlöse
på flykt

tre av barnen klättrade upp
i stora eken och släppte
taget

blåste över slätten
och fann fäste
i staden

den fjärde lämnade aldrig
jorden

utan får sina kramar
av ekens rötter

det håller mannen kvar
när även han vill
falla

III
Träden samlas runt gården
för att dricka dagens ljus
och när mörkret faller
lyser de upp jorden
underifrån

trädens rötter binder jorden
håller världen samman
omfamnar hela
vårt klot

hindrar det från
att falla

i den mörka
rymden.

Hetta

Det var en sån där
varm dag som varade
hela sommaren.

Solen bet sig fast i havets rygg
och gick inte att kasta av.

Den åt sig in i havets kött
tills vågorna blev slöa
och domnade bort.

Under tiden flockades
människorna på stranden
som växte till en öken.

De såg allt
utan att lägga märke
till det.

Bakom deras ryggar
förlorade husen
sina skuggor

bilarna smälte
samman med vägarna
och flöt i väg

från en värld
där ingen någonsin
gör vad som
krävs.

Natt på berget

I
När hon ligger i vindskyddet
längst in i skydd för vinden
på berget
ser hon hela slätten
inramad

den ligger stilla
som en fläckad duk
med ängar och åkrar
i olika färger

där mat grävs upp
ur marken

spridda dungar med träd
avslöjar var människorna
gömmer sig

och böndernas silor pekar
mot himlen som raketer
redo att skjutas ut
vid minsta tecken
på oro

staden ligger till vänster
som en blind fläck
i hennes synfält

och nedanför berget
växer det upp ljud
av bilar som gnisslar
och rasslar

men inga vägar syns
där hon sitter

ljuden är minnen
från den tiden
då bilar fanns

innan hon gick
uppför berget.

II
Hon tänder en eld
på berget som lockar till sig
bortglömda drömmar

i skymningen
växer ett mönster fram
som en långsam olycka
inför hennes ögon

stjärnhimlen smälter samman
med husen som glöder
mellan träden

och visar spåren
av en civilisation
som kraschat

alla tecken leder
mot staden

varje natt försöker den lyfta
men hålls tillbaka
av marken

som aldrig släpper
ett byte.

III
Här på berget kan hon hålla
hela staden i sin hand

och se dess fågelhjärta
darra bakom tunn hud
genomlyst

försiktigt nyper hon tag
i staden och lyfter den
upp mot natthimlen
och hela slätten
med alla glödkorn
som sitter fast på den
följer med

allt blir svart
när världen vänds
ut och in

endast elden på berget
glöder som en trygg
stjärna

i den ekande
rymden.