I
När hon ligger i vindskyddet
längst in i skydd för vinden
på berget
ser hon hela slätten
inramad
den ligger stilla
som en fläckad duk
med ängar och åkrar
i olika färger
där mat grävs upp
ur marken
spridda dungar med träd
avslöjar var människorna
gömmer sig
och böndernas silor pekar
mot himlen som raketer
redo att skjutas ut
vid minsta tecken
på oro
staden ligger till vänster
som en blind fläck
i hennes synfält
och nedanför berget
växer det upp ljud
av bilar som gnisslar
och rasslar
men inga vägar syns
där hon sitter
ljuden är minnen
från den tiden
då bilar fanns
innan hon gick
uppför berget.
II
Hon tänder en eld
på berget som lockar till sig
bortglömda drömmar
i skymningen
växer ett mönster fram
som en långsam olycka
inför hennes ögon
stjärnhimlen smälter samman
med husen som glöder
mellan träden
och visar spåren
av en civilisation
som kraschat
alla tecken leder
mot staden
varje natt försöker den lyfta
men hålls tillbaka
av marken
som aldrig släpper
ett byte.
III
Här på berget kan hon hålla
hela staden i sin hand
och se dess fågelhjärta
darra bakom tunn hud
genomlyst
försiktigt nyper hon tag
i staden och lyfter den
upp mot natthimlen
och hela slätten
med alla glödkorn
som sitter fast på den
följer med
allt blir svart
när världen vänds
ut och in
endast elden på berget
glöder som en trygg
stjärna
i den ekande
rymden.