Vi föddes samtidigt
som staden
eller mer korrekt
staden föddes
med oss.
Innan var den bara förvirrade hus
som blåst in i viken och klamrade sig fast
i bergsskrevorna.
Vi kom med badhus
och bibliotek
och instängd luft
i höga hus.
Vi kom med hopp
om framtiden för vi var
den första frukten som såtts
av de upprivna träden.
Våra rötter låg på ytan
och spreds snabbt.
Från mitt fönster kunde jag se
bergen befolkas av drömmar
som sprängdes in
som slogs in
och inte fick
ifrågasättas.
Nu är allt bra
så länge man håller tyst
om det.
Staden var inte större
än att jag kunde gå över den.
Där den tog slut började vildmarken.
Även lekarna blev vildare där
och när vi kom hem
fick våra själar
inte plats
i rummen.
Vi sipprade ut
förtunnades
över världen.
Det enda som blev kvar
var det som inte
kunde flyga
våra jag
som hela tiden måste
uppfinnas på nytt.