Nattlig storm

Havet syns inte
men rör sig i sidled
över stranden

gravstenar klättrar långsamt
uppför kullarna med krökta ryggar
mot vinden

molnen sätter sig sakta
likt ett jättelikt urverk
i rörelse.

Navet

Jag ser fotot av kvinna
som vallar sin familj

hon vet inte än
att hon är ung

vetskapen kommer med åldern
då det redan är för sent

allt kretsar kring henne
trots att inget handlar
om henne

hon är navet mellan generationer
som drar åt olika håll

i en värld som snurrar allt fortare
medan hon försöker

hålla kvar
det som slits
ifrån henne.

Från diktsamlingen I jakt på naturlig skugga

The hub

I see the photo of a woman 
who herds her family

she doesn’t kow yet
that she’s young

the knowledge comes with age
when it’s already too late

everything revolves around her
while nothing is 
about her

she’s the hub between generations
pulling in different directions

in a world that spins faster 
while she tries to
hold on to

what is being torn
from her.

From the books of poetry In search of natural shadow

Staden inom oss

Vi föddes samtidigt som staden
eller mer korrekt
staden föddes
med oss

innan var den bara
en samling förvirrade hus
som blåst in i viken
och klamrade sig fast
i bergsskrevorna

vi kom med badhus
och bibliotek
och instängd luft
i höga hus

vi kom med hopp om framtiden
den första frukten som växte
bland de upprivna träden

från fönstret kunde
vi se bergen befolkas
av framtiden

som sprängdes in
som slogs in
och inte fick
ifrågasättas

allt är bra
så länge man
håller tyst
om det

staden var inte större
än att vi kunde gå
över den

där den tog slut började vildmarken
även lekarna blev vildare där

när vi kom hem
fick våra själar inte plats
i rummen

vi sipprade ut
förtunnades
spreds över
världen

det enda som blev kvar
var det som inte
kunde flyga

våra jag

som hela tiden måste
uppfinnas på nytt.

Från diktsamlingen I jakt på naturlig skugga

The city within

We grew up with the city
or more correctly
the city grew up 
with us

before us it was just 
a gang of houses
confusingly

holding on to crevices 
after being blown 
into the bay

we came with bath houses 
and libraries and confined air
in high-rise buildings

we brought hope of a future
the first fruit to grow among 
the uprooted trees

from my window I could see
the hills being populated
by the future

that were driven in
that were blasted into place
never to be disputed

everything is fine 
as long as we do not
talk about it

the city was no bigger
than we could walk
over it

at the end wilderness took over
and the games became wilder

when we returned
the houses were too small
to fit our authentic 
self

our dreams seeped out 
and spread across
the world

leaving us behind
who could not fly

who had to be invented
and diluted
again and 
again.

From the books of poetry In search of natural shadow

Varje träd är en gud

Jag känner mig fram
med två blinda strålkastarljus
som slickar marken

vägen spelas upp
som en berättelse
om våra liv

slutet finns inte

förrän jag stannar
världen upphör att vibrera
det är tyst

jag går ut
och blir en del
av natten

havet syns inte
men rör sig i sidled
över stranden

gryningen låser upp dagen
ett budskap sprider sig
genom träden

en stig träder fram
som en utsträckt hand
till något nytt

jag flyter på botten av en
stor skog som sakta fylls
med grönt ljus.

Vår superkraft

Vilken tur att vi föddes unga
minns du att vi brukade säga så
min vän

vi kunde springa ifrån allt
gömma oss var som helst

vi hade en superkraft inom oss
som kompensation för allt
de inte ville ge oss
eller tog ifrån oss

förr åldrades människor snabbare
de var statister i vår barndom
tappade på känslor

vi märkte inte att de försvann
de bara upphörde att prassla

först när vi är gamla nog
att samtala med dem
saknar vi dem

även de skulle säga
vilken tur vi hade
som föddes
unga

nu känner jag igen
de ungas blick
när de ser på mig

de tror att ungdom är en egenskap
men det är ett tillstånd
som går över

endast många år av liv
kan ge oss styrkan vi behöver
för att förstå det

som unga skulle sanningen
krossa oss

det var därför vi sprang
ifrån den

och kunde gömma oss
var som helst.

Från diktsamlingen I jakt på naturlig skugga

Our superpower

What a gift that we 
were born young 

do you remember us 
saying that
my friend

we could outrun anything
and hide everywhere 

we had a superpower within
as compensation for everything
they didn’t want to give us
or took away

people used to age faster
the backdrop to our childhood
deprived of feelings

we didn’t see them disappear
they just stopped rustling

only now when we are old 
enough to talk to them 
do we miss them

they too would say
what a gift we were
born young 

I recognize the way 
the young people
look at me 

they think youth is
a trait and not a phase
that will pass

only years of life can give us 
the courage we need 
to see the difference 

when we are young
the truth would 
crush us

that’s why we ran away
from it

and could hide 
anywhere. 

From the books of poetry In search of natural shadow

Så talade Afrodite

Varför ska min gudomlighet
begränsas till er blick?

Jag gav er jorden
jag gav er verktygen
jag botade er hunger
med mitt skratt

och ni hyllar mig
för min skönhet

– är inte skapelsen
större än så?

Ni flockas ni runt mig
och suger blodet ur mina fingrar
istället för att sprida ert överflöd till världen
och det enda min död kan lära er
är att endast de som äger kärlek
vet att kärleken äger dem.

Från början var den grekiska gudinnan Afrodite (Venus) en komplex gud som kunde skänka människor kärlek och glädje, men hon var också en farlig kraft som kunde förgöra människor och utlösa krig. Tyvärr har hon under medeltiden förenklats av män som Botticelli reducerats till en pinuppa som kan göra folk kära.

Tur att vi upplysta människor av i dag aldrig reducerar levande, intelligenta, komplexa och kompetenta kvinnor till enbart vackra ansikten eller sexiga kroppar…

Markens kraft

I
Mannen hämtar sin kraft ur marken
drar bokstavligen upp den
ur den svarta jorden
och lägger den
på bordet

vem som helst kan se
den ligga där
knölig
lerig
hjälplös

frosten tog munnen
annars skulle den
skrika.

II
Vinden på slätten fyller huvudet
och ger inte plats för tankar
men kan driva den rotlöse
på flykt

tre av barnen klättrade upp
i stora eken och släppte
taget

blåste över slätten
och fann fäste
i staden

den fjärde lämnade aldrig
jorden

utan får sina kramar
av ekens rötter

det håller mannen kvar
när även han vill
falla

III
Träden samlas runt gården
för att dricka dagens ljus
och när mörkret faller
lyser de upp jorden
underifrån

trädens rötter binder jorden
håller världen samman
omfamnar hela
vårt klot

hindrar det från
att falla

i den mörka
rymden.

Hetta

Det var en sån där
varm dag som varade
hela sommaren.

Solen bet sig fast i havets rygg
och gick inte att kasta av.

Den åt sig in i havets kött
tills vågorna blev slöa
och domnade bort.

Under tiden flockades
människorna på stranden
som växte till en öken.

De såg allt
utan att lägga märke
till det.

Bakom deras ryggar
förlorade husen
sina skuggor

bilarna smälte
samman med vägarna
och flöt i väg

från en värld
där ingen någonsin
gör vad som
krävs.

Natt på berget

I
När hon ligger i vindskyddet
längst in i skydd för vinden
på berget
ser hon hela slätten
inramad

den ligger stilla
som en fläckad duk
med ängar och åkrar
i olika färger

där mat grävs upp
ur marken

spridda dungar med träd
avslöjar var människorna
gömmer sig

och böndernas silor pekar
mot himlen som raketer
redo att skjutas ut
vid minsta tecken
på oro

staden ligger till vänster
som en blind fläck
i hennes synfält

och nedanför berget
växer det upp ljud
av bilar som gnisslar
och rasslar

men inga vägar syns
där hon sitter

ljuden är minnen
från den tiden
då bilar fanns

innan hon gick
uppför berget.

II
Hon tänder en eld
på berget som lockar till sig
bortglömda drömmar

i skymningen
växer ett mönster fram
som en långsam olycka
inför hennes ögon

stjärnhimlen smälter samman
med husen som glöder
mellan träden

och visar spåren
av en civilisation
som kraschat

alla tecken leder
mot staden

varje natt försöker den lyfta
men hålls tillbaka
av marken

som aldrig släpper
ett byte.

III
Här på berget kan hon hålla
hela staden i sin hand

och se dess fågelhjärta
darra bakom tunn hud
genomlyst

försiktigt nyper hon tag
i staden och lyfter den
upp mot natthimlen
och hela slätten
med alla glödkorn
som sitter fast på den
följer med

allt blir svart
när världen vänds
ut och in

endast elden på berget
glöder som en trygg
stjärna

i den ekande
rymden.