Christer Barregren

Havet syns inte men rör sig i sidled över stranden gravstenar klättrar långsamt uppför kullarna med krökta ryggar mot vinden molnen sätter sig sakta likt ett jättelikt urverk i rörelse.

Jag ser fotot av kvinna som vallar sin familj hon vet inte än att hon är ung vetskapen kommer med åldern då det redan är för sent allt kretsar kring henne trots att inget handlar om henne hon är navet mellan generationer som drar åt olika håll i en värld som snurrar allt fortare medan hon försöker hålla kvar det som slits ifrån henne. Från diktsamlingen I jakt på naturlig skugga The hub I see the photo of a woman  who herds her family she doesn’t kow yet that she’s young the knowledge comes with age when it’s already too late everything revolves around her while nothing is  about her she’s the hub between generations pulling in different directions in a world that spins faster  while she tries to hold on to what is being torn from her. From the books of poetry In search of natural shadow

Vi föddes samtidigt som staden eller mer korrekt staden föddes med oss innan var den bara en samling förvirrade hus som blåst in i viken och klamrade sig fast i bergsskrevorna vi kom med badhus och bibliotek och instängd luft i höga hus vi kom med hopp om framtiden den första frukten som växte bland de upprivna träden från fönstret kunde vi se bergen befolkas av framtiden som sprängdes in som slogs in och inte fick ifrågasättas allt är bra så länge man håller tyst om det staden var inte större än att vi kunde gå över den där den tog slut började vildmarken även lekarna blev vildare där när vi kom hem fick våra själar inte plats i rummen vi sipprade ut förtunnades spreds över världen det enda som blev kvar var det som inte kunde flyga våra jag som hela tiden måste uppfinnas på nytt. Från diktsamlingen I jakt på naturlig skugga The city within We grew up with the city or more correctly the city grew up  with us befo...

Jag känner mig fram med två blinda strålkastarljus som slickar marken vägen spelas upp som en berättelse om våra liv slutet finns inte förrän jag stannar världen upphör att vibrera det är tyst jag går ut och blir en del av natten havet syns inte men rör sig i sidled över stranden gryningen låser upp dagen ett budskap sprider sig genom träden en stig träder fram som en utsträckt hand till något nytt jag flyter på botten av en stor skog som sakta fylls med grönt ljus.

Vilken tur att vi föddes unga minns du att vi brukade säga så min vän vi kunde springa ifrån allt gömma oss var som helst vi hade en superkraft inom oss som kompensation för allt de inte ville ge oss eller tog ifrån oss förr åldrades människor snabbare de var statister i vår barndom tappade på känslor vi märkte inte att de försvann de bara upphörde att prassla först när vi är gamla nog att samtala med dem saknar vi dem även de skulle säga vilken tur vi hade som föddes unga nu känner jag igen de ungas blick när de ser på mig de tror att ungdom är en egenskap men det är ett tillstånd som går över endast många år av liv kan ge oss styrkan vi behöver för att förstå det som unga skulle sanningen krossa oss det var därför vi sprang ifrån den och kunde gömma oss var som helst. Från diktsamlingen I jakt på naturlig skugga Our superpower What a gift that we  were born young  do you remember us  saying that my friend we could outrun an...

Varför ska min gudomlighet begränsas till er blick? Jag gav er jorden jag gav er verktygen jag botade er hunger med mitt skratt och ni hyllar mig för min skönhet – är inte skapelsen större än så? Ni flockas ni runt mig och suger blodet ur mina fingrar istället för att sprida ert överflöd till världen och det enda min död kan lära er är att endast de som äger kärlek vet att kärleken äger dem. Från början var den grekiska gudinnan Afrodite (Venus) en komplex gud som kunde skänka människor kärlek och glädje, men hon var också en farlig kraft som kunde förgöra människor och utlösa krig. Tyvärr har hon under medeltiden förenklats av män som Botticelli reducerats till en pinuppa som kan göra folk kära. Tur att vi upplysta människor av i dag aldrig reducerar levande, intelligenta, komplexa och kompetenta kvinnor till enbart vackra ansikten eller sexiga kroppar…

I Mannen hämtar sin kraft ur marken drar bokstavligen upp den ur den svarta jorden och lägger den på bordet vem som helst kan se den ligga där knölig lerig hjälplös frosten tog munnen annars skulle den skrika. II Vinden på slätten fyller huvudet och ger inte plats för tankar men kan driva den rotlöse på flykt tre av barnen klättrade upp i stora eken och släppte taget blåste över slätten och fann fäste i staden den fjärde lämnade aldrig jorden utan får sina kramar av ekens rötter det håller mannen kvar när även han vill falla III Träden samlas runt gården för att dricka dagens ljus och när mörkret faller lyser de upp jorden underifrån trädens rötter binder jorden håller världen samman omfamnar hela vårt klot hindrar det från att falla i den mörka rymden.

Det var en sån där varm dag som varade hela sommaren. Solen bet sig fast i havets rygg och gick inte att kasta av. Den åt sig in i havets kött tills vågorna blev slöa och domnade bort. Under tiden flockades människorna på stranden som växte till en öken. De såg allt utan att lägga märke till det. Bakom deras ryggar förlorade husen sina skuggor bilarna smälte samman med vägarna och flöt i väg från en värld där ingen någonsin gör vad som krävs.

I När hon ligger i vindskyddet längst in i skydd för vinden på berget ser hon hela slätten inramad den ligger stilla som en fläckad duk med ängar och åkrar i olika färger där mat grävs upp ur marken spridda dungar med träd avslöjar var människorna gömmer sig och böndernas silor pekar mot himlen som raketer redo att skjutas ut vid minsta tecken på oro staden ligger till vänster som en blind fläck i hennes synfält och nedanför berget växer det upp ljud av bilar som gnisslar och rasslar men inga vägar syns där hon sitter ljuden är minnen från den tiden då bilar fanns innan hon gick uppför berget. II Hon tänder en eld på berget som lockar till sig bortglömda drömmar i skymningen växer ett mönster fram som en långsam olycka inför hennes ögon stjärnhimlen smälter samman med husen som glöder mellan träden och visar spåren av en civilisation som kraschat alla tecken leder mot staden varje natt försöker den lyfta men hålls t...