Om vi kommer till kojan har vi klarat oss

Vi cyklar hem från dansen
du och jag
i staden som är ny.

Vi cyklar under träden
som tar oss bort
följer floden
de gamla husen
som är en mormor
med hundra katter
och träd som doftar
kanelbullar.

Vi cyklar fort
du och jag
från det svarta molnet
som jagar oss
i staden som är ny.

I parken finns en hemlig sjö.
Där kan man simma bland molnen.
Segelbåtarna har vingar.

Ubåten tar kostar tre kronor.
Den tar oss under staden.
Alla ljud får en dov klang.
Fotsteg från alla dem
som har bråttom hem
trippar som regn
mot taket.

Vi dyker under världshaven.
Ser stjärrnhimlen vallas i flock
bakom jordens ögonlock.
Vi kommer ut på andra sidan
och sticker upp periskopet
ur en skymningsbrunn.

Det gamla hemmet vilar.
Farmor hoppar hopprep.
Morfar klättrar i trädet.
Allt är som det ska.

Vi vänder periskopet mot staden.
Den liknar en stor katt
som rullat ihop sig mellan kullarna
medan lyktor tänds i tusentals.
Den spinner.
Vi känner vibrationerna
ända hit.

En gammal vevtelefon surrar
på väggen i ubåten.
Mamma vill ha oss hem.
Vi kommer!

Vi kan hemliga vägar.
Spökena ser oss inte.
Grannarna ser oss inte
trots att de spanar
i upplysta fönster.

Vi stiger sakta upp genom
tusen år av glömska.

Vi öppnar luckan
och ålar oss förbi köket.
Ålar som maskar.
Mamma sjunger högre.
Hör inte hur vi fnissar.

Om vi kommer till kojan
har vi klarat oss.
Alla behöver en plats
där man är fri.