Fettpärlan (Boule de Suif)
I den lilla staden Rouen de Maupassant går livet sin stilla gång. Det vill säga, på ytan verkar allt bra. Men om du tittar ner, längre ner – i rännstenar och källarprång, där hundarna bor, då ser du att inget är som vanligt.
Trötta och söndertrasade byrackor drar genom staden. De har varit med om människornas krig, och det har inte slutat lyckligt. Nu är de besegrade, utmattade och jagade på flykt undan de preussiska vargarna.
Först kommer de vindsnabba budbärarna, whippets och greyhounds. De susar genom staden, likt en iskall vind som förebådar vinter.
Sedan kommer officershundarna, snobbiga bulldoggar och mopsar med buttra miner. De skrävlar och skryter om hur duktiga de varit, trots att de flydde först av alla.
Sist kommer kanonmaten, fattiga blandrashundar som tvingats in i kriget mot sin vilja. De var först med att möta faran och de sista att fly. När man ser dem halta genom staden vet man att slaget är förlorat.
Snart flyttar fienden in i staden, jakthundar som kräver omedelbar underkastelse, annars hugger de dig i halsen. De präktiga stadsborna förvandlas till ömkliga knähundar, som med svansen mellan benen slickar den hand som höjs mot dem.
De som kan ger sig av.
”Det är inte bra för affärerna”, sa Mr Bulldog och kliade sig på magen. ”Verkligen inte bra.” Mr Bulldog hade gjort sig en förmögenhet på att sälja dyr hundmat till soldaterna på båda sidorna. Om kriget var över, så var de goda tiderna också det.
”I Morrmandie är vår flock intakt, där har de inte lagt benen på ryggen än”, sa amiral Schnauzer och slickade sig om mustascherna. Amiral Schnauzer hade grävt ner nödben i kullarna runt byn. Tyvärr hade han glömt bort var, och nu hade benen fallit i fiendens händer och tassar.
”Man kanske skulle åka dit”, sa Sankt Bernad och slickade i sig lite konjak från kaggen han alltid bar runt halsen. Konjaken var menat för hundar i nöd, men Sankt Bernad verkade aldrig finna någon som var i större nöd än han själv.
”Då är det bestämt”, sa Mr Bulldog. ”Vi tar en vagn och reser till Morrmandie. Tidigt i morgon bitti.”
*
Nästa morgon hade vintern kommit, och de hundarna smög fram till en hästdragen vagn med huvuden sänkta mot den yrande snön. En stalldräng med lykta i ena handen selade en gammal häst och manade på dem att stiga upp. Det var dags att åka.
Inne i vagnen fanns andra hundarna som redan grävt ner sina tassar i höet som skydd mot kylan. En resekamin spred värme och en hemtrevlig doft av snöblöt päls.
I den bakre delen, med benen brett i sär, satt Dogue de Bordeaux (”morn-morn”).
Bredvid honom, med en solfjäder i högsta hugg, satt hans hustru, madame de Papillon (”trevligt, tack”).
I ett mörkt hörn satt två bleka pudlar, två systrar, och tuggade på ett radband. De sa ingenting.
”Otäcka tider, dessa krigstider”, sa Mr Bulldog och snurrade ett par varv innan han la sig på rygg med magen i vädret framför madame de Papillon. ”Inte bra för affärerna. Inte bra alls.”
”Men trevligt med kvinnligt sällskap”, sa amiral Schnauzer och bugade sig för pudlarna, som slog honom nosen (men inte så hårt).
”Skönt att komma sig i väg från nöd och elände,” sa Sankt Bernad och såg sig omkring utan att se någon som var värd att slösa konjak på.
”Ja, det är hemska tider, verkligen!” sa Dogue de Bordeaux och sträckte ut benen för att putta bort Mr Bulldog från sin hustru. ”Vi”, fortsatte han, ”det vill säga madame de Papillon och jag – vi ser det som vårt uppdrag, vår moraliska plikt, så att säga, att stödja gossarna i den fria zonen. Det är därför vi ger oss av.”
”Naturligtvis”, sa Mr Bulldog. ”Vi får alla uppoffra oss, på ett eller annat sätt. Det är ju krig, trots allt.”
Han avbröts i sitt tal när dörren slängdes upp och en katt tittade in. ”På väg till Mjaumandie?” sa hon.
En katt! Skulle en katt resa med dem? Visst, krig betyder uppoffringar, men det får finnas gränser.
Mr Bulldog var den första som återhämtade sig. ”Morrmandie”, morrade han. ”Vi reser till Morrmandie!”
”Mjaumandie, säger du. Tack! Då har jag kommit rätt”, sa katten och steg ombord.
*
De visste vem hon var. En rund och gladlynt katt som kallades Fettpärlan. En innekatt som satt i folks knän och spann för grädde, som blev kliad under hakan! Allt medan de, hundarna, människans ”bästa vän”, var utkastade i kylan.
Vagnen satte sig i rörelse.
Mr Bulldog sa något om vädret. Sankt Bernad nämnde middag på värdshuset (och kanske lite konjak till det). Madame de Papillon mumlade, med en blick åt Fettpärlan, att de kanske inte släpper in vem som helst där. Amiral Schnauzer slickade sig om mustascherna och tänkte på en sång som blivit populär under kriget. De bleka pudlarna gjorde korstecknet och låtsades se ut genom fönstret, trots att det var kolsvart utanför.
Sedan sa ingen mera på en lång stund.
Vagnen knirrade framåt och skakade till ibland i vindbyarna. Efter ett tag blev hundarna hungriga. De hade räknat med lunch vid något trevligt värdshus, men när de kisade ut genom fönstret såg de bara snö som yrde runt.
Om de ändå hade tänkt på att ta med sig mat! Men vem tänker på sånt när krigets vindar vänder och man måste fly i hast?
Då tog Fettpärlan fram en korg med mat.
”Får jag bjuda på lite strömming?” sa hon vänd till madame de Papillon.
”Vänligt, men nej tack”, svarade madame de Papillon och tittade strängt på sin man.
Dogue de Bordeaux såg hungrigt på maten, men efter en hastig sidoblick på madame de Papillon skakade han sitt stora huvud och sjönk ihop.
Mr Bulldog var inte känd för att säga nej till en gratismåltid men det där ”Mjaumandie” satt som en tagg i hans hjärta och han vände sig demonstrativt bort.
Pudlarna i hörnet rasslade med sina radband och knep ihop läpparna.
”Nå, jag är inte den som tvekar i nöd”, sa Sankt Bernad och snappade åt sig strömmingen.
Den sköljdes ner med konjak från kaggen och belönades med en rap. Det bröt isen och hundarna tog för sig av maten. Till och med pudlarna gick med på att dela bröd och vin med katten.
De åt under intensiv tystnad. Maten var det viktiga. Men efter en stund kände hundarna att de borde säga något. Det är svårt att tycka illa om någon som sitter precis bredvid dig. Speciellt om denna någon just gett dig mat.
”Berätta, kära du, varför reser en person i din… ställning till Morrmandie? Eller Mjaumandie, som ni katter säger.
”Jag rev fienden i ansiktet,” sa Fettpärlan enkelt.
”Du gjorde vad, sa du?”
“En officer kom till huset och sa att han skulle bo där. Han gick in hallen utan att ens ta av sig stövlarna. Har ni någonsin hört på maken? Jag rev honom i ansiktet och jagade ut honom, jo minsann.”
”Ni talar som en sann patriot”, sa Dogue de Bordeaux. ”Vi hade några officershundar på vårt gods också. Tänk att behöva vifta på svansen för dem hela dagarna. Det är inte lätt, det säger jag!”
”Jag skulle bitit dem i svansen,” sa Fettpärlan
”Jag med!” sa amiral Schnauzer. ”Jag var tvungen att dela hundkoja med tre fiendehundar. Hyggliga gossar på det stora hela, när du är ensam med dem, men jag skulle inte sniffa deras rumpor på stan.”
Fettpärlan suckade: ”Att kämpa till sista man, det gäller oss alla, människa, katt eller hund!”
Ingen kunde neka till det.
”Ni är fint folk, det märker jag,” sa Fettpärlan ”Hörde ni om byrackan som sålde hundmat till båda sidorna? Skämt kött var det också, så våra gossar blev sjuka.”
Mr Bulldog blev röd i ansiktet och snöt sig i en nosduk. ”Har aldrig hört”, mumlade han.
”Och vem var hundskrället som grävde ner ben runt hela staden?” fortsatte Fettpärlan. ”Jo jo, det fanns gott om mat till fienden, när de omringade vår älskade stad.”
”Du menar, att du inte vet vem?” sa amiral Schnauzer och lånade Mr Bulldogs nosduk. ”Vad synd.”
”Nu är jag en efterlyst katt,” sa Fettpärlan. ”Jag ett pris på mitt huvud. Det var därför jag var tvungen att fly, förstår ni! Jag måste även tänka på min hyresvärd, herr och fru Payne-Fleiss, som jag bor med. Snälla människor på det hela taget, de har gett mig så mycket.”
”Akta dig människorna och deras gåvor”, sa madame de Papillon som kunde sina klassiker. Hon såg sig omkring för att inhämta medhåll från de andra hundarna, men hennes bildning hade gått dem över huvudet.
”De har varit så snälla mot mig, ser ni. Jag fick ungar förra året, förstår ni. Och människorna, de liksom övertygade mig om att ungarna skulle få det bättre på landet. De skulle till ”en bättre” plats, sa de. Jag var så ledsen när de tog dem ifrån mig. Jag tänker på dem varje dag. Men det är en tröst att de har massor med frisk luft – och träd att klättra i. Jag ska besöka dem, det ska jag. Snart!”
Hundarna utbytte blickar och skruvade på sig. Pudlarna grep om några träpinnar som de hade om halsen och mumlade något som lät som en bön.
Sankt Bernads djupt liggande instinkt att rädda folk i nöd bröt fram. Han klappade katten på tassen och sa tröstande: ”Jag är säker på att dina ungar har det bra.” Sedan tog han sig en stadig klunk konjak för att glömma alltsammans.
*
Det var sent på kvällen när de äntligen anlände till värdshuset. En stalldräng tog hand om hästen och ledde den till stallet.
Det lilla sällskapet av hundar och – ja, en katt smet in i värdshuset, hostande och blinkande, innan deras ögon och nosar vande sig den nya miljön.
Det var fullt med folk som åt pastejer och kaninstuvning, ansjovis och ost. Vid en kamin stod snöiga stövlar, som ångade i kapp med soppor och grytor som bars ut från köket.
Stämningen var munter, vinet mustigt och ölet varmt. Kriget hade lämnat denna obetydliga håla med sitt enkla värdshus ifred, till välsignelse för alla som bodde där.
Sällskapet tog plats under ett bord och blev serverade en mix smulor och rester, kumminkaka och öl. De började just bli varma i pälsen när en främmande hund kom fram till dem. Det var en officershund, en hund med halsband. Det betydde att han tillhörde en människa.
”Jag är herr Dobberman!” sa den främmande hunden. ”Mein mensch vill med frau katten sprechen!”
”Aldrig!” sa Fettpärlan. ”Jag talar inte med människor som luktar krut, svett och surkål. Inte heller har jag för vana, att tala med deras hundar!”
Ett lågt morrande vibrerade i herr Dobermans bröst. Bortsett från det rörde han inte en muskel. Det, mer än något annat, fick sällskapet att känna sig obekväma.
”Så talar vi inte till våra nya herrar”, sa madame de Papillon. ”Eller till, ehum, deras sällskap.”
”Just det”, sa hennes man, Dogue de Bordeaux. ”De kan inte rå för hur de luktar. De är trots allt bara…”
Det låga morrandet från herr Doberman ökade i styrka, och Dogue de Bordeaux tappade tråden.
”De är när allt kommer omkring våra aktade gäster”, sa mr Bulldog. ”Än så länge”, la han till med ett leende.
”Okej”, suckade Fettpärlan. ”Vad önskar han då, din herre?”
”Mein mensch vill att kissen ska liggen på hans bröst und schpinnen!”
”Vad vill han, säger han? Schpinnen?”
”Ja! Schpinnen…”
”Spinna, menar du?”
”Ja. Mein mensch har svårigheten med att sova… en gosenkatt på hans bröst skulle hjälpen.”
”En gosekatt!” fräste Fettpärlan. ”Ursäkta mig, herrn. Jag är faktiskt en rumsren raskatt, en innekatt för snälla människor, såna som skickar ungar till landet. Jag spinner inte med fienden!”
Herr Doberman stod helt still, samtidigt som han verkade springa i hundra kilometer i timmen.
”Jag ska framföra det till mein mensch”, sa han och gick stelbent iväg.
”Jag tror inte mina öron!” sa amiral Schnauzer och slickade sina mustascher, som fortfarande gömde några smulor av den goda kumminkakan. ”Vilken fräckhet att be en helt oskyldig tamkatt att spinna.”
Hela sällskapet höll med om detta.
”Först invaderar de vårt land, sedan förväntar de sig att vi ska tjäna dem?” sa Sankt Bernad. ”Jag skulle inte tro det, nej.”
”Jag för min del saluterar er patriotism”, sa mr Bulldog. ”Hundar och katter tillsammans, enade står vi starka!”
”De två pudlarna sa inget, som vanligt, men rasslade stöttande med sina radband och viftade med sina träpinnar i luften.
Dogue de Bordeaux stampade med benet i golvet, och madame Papillon pekade med solfjädern åt Fettpärlans håll och ropade: ”Bravo!”
Därmed var saken utagerad. För stunden. De stöttade henne nu, allihop – upplevelsen hade knutit dem närmare varandra.
*
En lång dag gick mot sitt slut. Det var dags att hitta ett hörn att sova i. Efter lite vänligt rumpsniffande och ”vi ses i morgon”-svansande åtföljt av en stunds ”sova i främmande säng”-cirklande, föll de i god sömn.
Under natten vaknade Dogue de Bordeaux och tassade bort till Fettpärlans korg. Han skulle inte ha något emot lite kattspinnande för egen del, för att lindra sina molande ben. Men då stötte han på amiral Schnauzer som också snosade runt korgen.
”Jag skulle…”
”Verkligen…”
”Det är en kall natt…”
”Ja, vi borde…”
”Visst…”
”Jag går den här vägen…
”Och du…”
”God natt…”
”Natt…”
De tassade tillbaka till sina korgar, båda två. Dogue de Bordeaux makade sig närmare sin hustru och la hennes glesande svans över sina ben och fnittrade lågt för sig själv.
*
Det var ett glatt sällskap som lämnade värdshuset dagen därpå. Snön bildade hårda kulor under deras tassar och vinden nöp dem i nosen. När de hittade vagnen var den tom. Det vill säga, det fanns ingen häst selad vid den. Var är han? När de hittade honom låg han och sov i stallet.
”Gav vi er inte tydliga instruktioner om att vara selad och redo i gryningen?” sa Dogue de Bourdeax efter att ha petat på honom med en käpp.
”Det gjorde ni minsann”, sa hästen.
”Nå, då så! Gryningen var ju flera timmar sedan!”
”Det stämmer, mina herrar, det var flera timmar sedan.”
”Och?”
”Jag var på väg, mina herrar, på riktigt. Men händelsevis fick jag nya instruktioner, in flagranti, så att säga.
”In flag… vad?”
”In flagranti, mina herrar. Det betyder…”
”Jaja, vi vet alla vad det betyder!”
”Så klart, mina herrar! Ni rumsrena kulturbärare, allihop, jo minsann. Det tänkte jag i går när jag såg er smyga fram till min vagn, spanande åt alla håll. Fina herrar på resa, tänkte jag.”
”Visst, visst, fint! Det är väl gott och väl. Men varför är ni inte selad nu?”
”Som jag sa. Jag fick order att gå och lägga mig igen. Så, ja – jag gick och la mig.”
”Order? Order från vem?”
”Från honom där”, sa hästen och nickade över deras huvuden.
De vände sig om. Och där stod han, herr Doberman. Till synes redo att anfalla, trots att han inte rörde en muskel.
”Min mensch undrar om frau katten har ändrat sig?” morrade han fram utan att darra på överläppen.
”Det har hon inte!” sa Fettpärlan.
Varje ord verkade träffa herr Doberman i bröstet som kulor. Och när talade verkade varje ord tillfoga honom smärta: ”Då. Stannar. Ni. här. Punkt!”
*
Hundarna fördrev resten av dagen med att mållöst driva omkring i olika grupper, dela hemligheter, bilda allianser, överväga sina möjligheter och jämföra strategier.
När kvällen kom satt de under bordet igen. Den här gången var stämningen låg. Herr Doberman kom, som förväntat. Och som förväntat blev han ratad av Fettpärlan.
Hundarna berömde henne för hennes mod, men i hemlighet hoppades de att hon skulle smyga upp till officeraren och spinna under natten, så de kunde åka vidare nästa morgon.
Deras besvikelse var uppenbar när herr Doberman kom tillbaka nästa morgon och upprepade sin fråga, enbart för att bli nekad igen.
Det här pågick ett par dagar, och hundarna började tröttna på det.
Varför gick hon inte upp och spann som en katt en natt? Den stackars människan behövde ju sin sömn, eller hur?
Hemma spann hon ju för människor hela tiden. Det visste man ju.
Inte spinna för fienden. Jovisst, det var ju patriotiskt och bra. Men krigets vindar kunde vända. Om de stannade för länge, så kunde de hamna i skottlinjen.
De måste övertala katten att ge efter! Men hur?
*
De försökte mjuka upp Fettpärlan med historier om berömda katter. Som den niosvansade katten som hjälpt så många modiga sjömän att korsa de sju haven.
”Det var en modig katt, villig att offra sig för det allmännas bästa”, sa madame de Papillon.
Och vad sägs om skepparkatten Trim som upptäckte Kattustralien?” sa mr Bulldog. ”0m han hade stannat hemma och räknat hårbollar dagarna i ändan, så hade hela kontinenten varit förlorad.”
”Som det förlorade kungadömet Kattlantis!” sa amiral Schnauzer, som drog sig till minens hade mött någon, som kände någon, som visste var Kattlantis fanns.
De nämnde Muezza, katten som räddat profeten från att bli ormbiten. Om inte Muezza hade funnits skulle profeten varit bortglömd idag. Som tack gav han katten nio liv.
”Nio liv! Medan hundar bara hade ett! Det får en att tänka, eller hur?”
Allt detta tal om heroiska katter och deras uppoffringar fick Fettpärlan att vekna, och hundarna märkte det.
Nu övergick de till tala om berömda hundar, som Barry, den första räddningshunden. För att inte nämna den modiga Moustache, som räddade Frankrikes flagga.
”Vet du”, sa Doug de Bordeaux. ”Moustache var inte så liten som folk säger. Han var faktiskt över medellängd.”
Och medan de var inne på ämnet, vad sägs svenska hjälten Pompe som sov i kungens säng före varje slag?
”Mången stolt och fager mö
önskade som Pompe leva,
tusen hjältar eftersträva
att så som Pompe dö,”
deklamerade amiral Schnauzer, som var något av en poet. Det tyckte han i alla fall själv. För säkerhets skull tog han dikten på engelska också.
Many a proud and blushing maid,
desired liked Pompe to be laid,
a thousand heroes strived to live,
like Pompe, a life worth to give–
Allt detta tal om hjältedåd fick hundarna att tänka på sina egna åtaganden. Eller, rättare sagt – allt som de skulle göra, om de någonsin kom fram till Morrmandie.
Amiral Schnauzer, han skulle gräva ner nödben runt staden, ifall den blev belägrad. Bara han skulle veta var benen låg begravda, jorå.
Sankt Bernad, han skulle dela ut konjak bland skadade på sjukhuset. Och pudlarna skulle be för deras tillfrisknande.
Dogue de Bordeaux och Madame de Papillon hade allierade på andra sidan kanalen, minsann. De skulle resa dit och organisera motståndsrörelsen från exil i England. Tala om uppoffring!
Det var ingen hejd på allt de skulle göra! Om de bara kom till Morrmandie. Eller Mjaumandie, som katten föredrog att kalla det.
*
Till slut gav Fettpärlan efter. ”För er skull!” sa hon. ”För er skull, för vårt fosterland och för våra tappra soldater ska jag göra det.”
Nästa gång herr Doberman frågade efter henne, kröp hon fram under bordet och följde med honom upp.
Äntligen! Nu skulle de fira! Dogue de Bordeaux bjöd in dem under det största bordet och bullade upp så mycket godsaker att de kunde festa hela natten.
”Det här kommer vi få äta upp”, sa amiral Schnauzer.
”Det räknar jag med”, sa mr Bulldog och klappade sig på magen.
”Jag menar, surt kommer efter, ” fortsatte amiral Schnauzer.
”Ledsen, men jag har slut på konjak!” sa Sankt Bernad och kramade sin halvfulla kagge.
”Jag menar, ni förstår inte vad vi ber om!” sa amiral Schnauzer och lämnade festen.
Madame de Papillon blev alldeles röd i ansikten, mumlade något om ”den som var ung igen” och viftade med sin solfjäder.
Dogue de Bordeaux mindes natten då Amiral Schnauzer cirklat runt kattkorgen och mumlade något om ”surt sa räven” och ”herdestund är hederssak”.
*
Hundarna steg upp tidigt morgon därpå, ivriga att resa därifrån. De åt en snabb frukost under bordet och packade var sin matsäck.
De hittade hästen selad vid vagnen, klättrade ombord och kröp ner i det frostnupna höet.
Pudlarna tuggade på sitt radband, Dogue de Bordeaux masserade sitt molande ben, madame de Papillon viftade med sin solfjäder. Mr Bulldog kliade sig på magen, amiral Schnauzer slickade sina mustascher och Sankt Bernad sög på sin konjak.
Hästen gnäggade – och så bar det av!
”Vänta!”
Fettpärlan kom springande med pälsen på ända och hoppade upp i vagnen. ”Om jag inte vetat bättre skulle jag tro att ni tänkte åka utan mig!”
Hundarna drog sig instinktivt undan Fettpärlan som luktade surkål och snus. Som luktade människa!
Fettpärlan kände det också och började slicka sig ren, men hur hon än försökte så vägrade lukten att försvinna.
”Dystra tider”, sa mr Bulldog utan att vända sig till någon särskild.
En isande vind letade sig in genom sprickorna i taket och smekte deras päls.
”Ja, verkligen”, sa Doge de Bordeaux.
Vagnen kved och skakade och gled ibland sidledes längs den isiga vägen. Hästen stretade vidare med ett haltande klipp-klippity-klopp genom det öde landskapet, som inte erbjöd någon tröst för trötta ögon.
Efter en stund blev hundarna hungriga. De började plocka med mat i olika korgar och åt med frånvarande miner.
Fettpärlan hade arbetat hela natten och hade inte hunnit göra en matsäck den här gången. Hennes mage kurrade, men ingen verkade märka det.
Tänk dig. Här satt hon. En katt i sina bästa år. Som sköter sina affärer, utkämpar sina strider, räddar hundar. Och vad får hon för det? Ingenting!
Doften av varm mjölk och rostad kyckling fick henne att tänka på sin barndoms somrar. Hur det kändes att vara omhuldad. Hon tänkte på sina barn. Om de var i trygga händer.
När hon kom till Mjaumandie skulle hon leta rätt på dem. De måste få veta att de har en mor som älskar dem, som alltid älskat dem – och alltid skulle älska dem! Ingen nöd skulle nå dem, ingen glädje skulle fattas dem! Det skulle hon se till.
Samtidigt som hundarna avslutade sin lunch började Fettpärlan gråta. Det var en stilla, inåtvänd gråt som inte rörde någon annan än henne själv.
Amiral Schnauzer slickade sina mustascher och log för sig själv. Under sin grova päls var han något av en rebell, och han började nynna på en sång som blivit populär under kriget, en sång om mod, jämlikhet och broderskap. Och hur saker aldrig förändras, trots goda intentioner.
Hjulen på vagnen går runt runt runt
runt runt runt
runt runt runt.
Hjulen på vagnen går runt runt runt
hela dagen lång…
Att höra amiral Schnauzer nynna denna sång gjorde hundarna irriterade och nervösa.
Hunden viftar svans svans svans
svans svans svans
svans svans svans
Hunden viftar svans svans svans
hela natten lång…
Vad ville han med det? undrade hundarna. Vad antydde han? Om han inte slutade snart skulle de börja yla.
Kriget, det pågår överallt
överallt
överallt
Kriget, det pågår överallt
hela dagen lång…
Det hörde ljud av undertryckt gråt från det mörka hörnet där Fettpärlan satt. Och sången fortsatte utan nåd, medan de reste genom ett öde vinterlandskap, under en stigande sol som inte erbjöd någon värme.
*
Denna historia var inspirerad av den klassiska novellen ”Boule de Suif” skriven av Guy de Maupassant. Den var först publicerad i tidningen Les Soirées de Médan år 1880.
