Rasko
Rasko hade lyckats undvika sin hyresvärdinna på morgonen och drev nu omkring i gränder kring Gribojedovkanalen.
Solen irriterade hans ögon och hotade med ännu en dag av bultande hetta. Han sökte upp den fuktiga skuggan mellan kanalen och en hyreskasern där hans nyblivna vän Marmelad bodde, de få gånger han var nykter nog att komma hem. Vattnet i kanalen bar med sig nattens svalka. Han lutade huvudet mot väggen och lät världen snurra fritt.
Det sista han ätit var en tunn löksoppa i sällskap med den försupne Marmelad, vars ögonsten till dotter jobbade för pantlånerskan.
”Hon är en ängel”, hade Marmelad sagt. ”Jag är en skurk och min Sonja är en ängel. Jag, hennes far, går till henne och ber om hennes sista pengar. Och hon ger dem till mig. Hon vet att jag kommer att supa bort dem, men hon ger dem till mig. Det är därför jag super. För att glömma hur usel jag är.”
Rasco kände till Sonja. Hon hade varit där när han pantsatte systerns avskedsring. Hennes far hade rätt: hon var en ängel, vars vingar fastnat i smutsen.
Hon hade inte talat till honom, bara sett på honom med ögon som visade mer kärlek än han kunde bära.
Men pantlånerskan hade sett föraktfullt ringen, det sista han ägde av värde, vridit och vänt på den med sina smutsiga fingrar.
Han kunde ha dödat henne då, ingen skulle sakna henne. Han kunde ha dödat henne med den hand som till slut tog emot pengarna.
Det var med pengar från ringen som Rasko ätit sin sista måltid och bjudit Marmelad på en sup. Nu hade han ingenting kvar.
*
I ljuset på den andra sidan kanalen låg Hötorget. Där hade han blivit avsläppt för två år sedan, en ung man från landet, med en resväska tryckt mot bröstet.
Han hade kommit till staden med familjens sista hopp och pengar.
I breven hem, som blev allt mer sällsynta, gick hans studier bra, men i verkligheten kröp bokstäverna ihop till ord som inte gick att förstå.
Och nu var de på väg hit, hans mor och hans syster. För att ”få hans välsignelse” hade det stått i brevet. Hans syster skulle gifta sig. Det är en ”glädjens dag”, skrev mor.
Hans syster hade arbetat hos en ”ej obetydlig man” sedan en tid tillbaka (jaså, minsann). Mannen hade ”tagit henne till sig” och friat trots att hon, systern, stod under honom i såväl ställning (vilket kräk) som värdighet (löjligt).
Hans syster skulle alltså ge sig åt man som gifte ner sig och förväntade sig tacksamhet för det!
Det var så hon visade kärlek till familjen, hans kära syster, genom att offra sig.
Men det var ju hans jobb!
*
Rasco noterade att hantverkare, gatumånglare och tiggare vaknade upp till ännu en dag i staden där allt var till salu.
Gummorna på Hötorget vaggade fram till sina bodar där de skulle sälja ägg och torkad fisk. Snart skulle de se honom där han stod och tryckte. Ingenstans fick man vara ifred!
De senaste veckorna hade han legat till sängs i sitt hyresrum på Stolyarniy Pereulok, högst upp såklart, nära himlen men hett som i helvetet. Nu var värdinnan på honom om hyran, och han gjorde bäst i att hålla sig undan.
Han knöt näven om brevet i fickan och blundade. ”Vilken nåd”, skrev mor. ”Nu har du råd att avsluta dina studier.”
*
Rasko var familjens överhuvud efter faderns död men hade misslyckats i staden och pantsatt böckerna för mat och hyra.
Faderns silverklocka hade han också pantsatt, fått en struntsumma av pantlånerskan.
Att en sådan häxa fick leva och suga livet ur sin omgivning, medan unga män med ambitioner stod som tiggare i livets väntsal, var det rätt?
Nej!
Han började gå, vet inte vart, bort! Han närmade sig stadens livligare kvarter. Några matroser rökte cigarrer. Utlänningar köpslog om varor. Vagnar skramlade fram och hästarnas hovar ekade mot stenarna i de trånga gränderna. Kvinnor såg sig om efter lämpliga byten, men deras blick gled över Rasko som om han inte fanns.
Han stannade upp mitt på gatan, redan andfådd, drog sin kappa tätare omkring sig, trots att det var varmt. Den var lagad så många gånger att det knappt fanns något kvar av det ursprungliga tyget.
Var var han?
Han hade stannat utanför pantlånerskans hus, det såg han nu. En gårdskarl högg ved, och varje slag fick Rasko att rycka till.
”Det var då också ett djävla sätt!” skrek han åt mannen som stannade upp med yxan höjd i luften.
Rasko skrattade till, förvånad över sin egen röst. Den lät så tunn och gäll mot mannens slöa blick.
Mannen fortsatte att glo på Rasko med yxan över huvudet. Rasko ropade ”Det gör ingenting!” och viftade med armarna åt honom att fortsätta.
En sån otrolig dumhet. Och sådant måste man stå ut med.
*
Han kom ut på en större gata, där vagnarna dundrade förbi med de rika som flydde stadens hetta för sina hyrda sommarvillor.
Han såg Marmelad tveka i skuggan bakom en vagn, osäker på vilken väg han skulle välja. Han argumenterade, debatterade, räknade på fingrarna, vägde för och emot.
Rasko ropade: ”Hittar du inte hem, din gamle suput!”
Marmelad såg sig omkring efter den som bråkade och slog med ena armen mot solen, som om dess strålar var en personlig förolämpning, riktad mot just honom. Så kände han igen Rasko, höjde handen i en skål och gick emot honom.
Han såg inte det Rasko såg: hur vagnen med de sex hästarna kom rakt emot honom, hur kusken svor och svingade sin piska, medan rockskörtet fladdrade bak honom likt djävulens vingar.
Marmelad slogs omkull av det första paret hästar och drogs in bland hovar och seldon och krossades under vagnens hjul. När han kom ut på andra sidan var han en säck av kött och blod.
Folk rusande till från alla håll.
”Vem är han?”
”Han behöver komma till ett sjukhus!”
”Har han pengar till det?”
En polisman kom springande. ”Ur vägen! Ur vägen!” Han kastade en blick på Marmelad. ”Vilket drägg! Inget sjukhus kommer att ta emot honom. Bär hem honom till hans familj istället. Och låt honom dö där. I frid.”
”Men vem är han?”
”Vad heter han?”
”Var bor han?”
”Det är bara en suput”, sa någon. ”Inget att bry sig om.”
”Jag vet vem han är”, sa Rasko. ”Hans namn är Marmelad. Och jag vet var hans dotter arbetar. Jag ska gå till henne och tala om för henne att hennes far är död.”
*
Rasko gick tillbaka samma väg han kommit, men den här gången med en feberhet känsla av brådska.
Marmelads dotter arbetade hos pantlånerskan. Hade offrat sig, tagit ett jobb som ingen vill ha, för att sätta mat på bordet åt sina hungriga styvsyskon, för att hennes far supit bort alla deras pengar.
Var det rätt?
Nej!
Tanken hade slagit honom förut. Han mindes inte när. Mannen som hög ved var borta, men yxan var kvar. Lika lätt som man mosar en lus, så hade han tänkt. Och var inte han värd mer än en lus? Jo!
Han tog upp yxan, smet in genom porten och gick uppför den knarrande trätrappan.
Pantlånerskan bodde på tredje våningen. Tysken i lägenheten bredvid hade flyttat ut, så det var tomt för övrigt.
Inga vittnen.
Dörren stod glänt, som om Pantlånerskan väntade på någon. Rasko petade upp dörren med yxan, klev in, men där var tomt.
Det första rummet var långsmalt som en kista. Solen brände mot fönstret vars gardiner en gång varit vita, och dammet svävade runt i rummet så tjockt att det skapade en spöklik skugga på den gula tapeten.
Rasko tvingade sig att ta djupa andetag för hantera känslan av att drunkna.
Där stod kistan med guldet. Rasko hade spanat in den förut. Visste var det fanns. Men nu var kistan tom, så när som på lump och gammalt skräp.
Det fanns inget i kommoden heller.
Och inget i hörnskåpet.
Bara damm.
Det fanns inget av värde någonstans.
Allt var fattigt, torrt och dammigt, precis som i hans eget krypin.
Hur var det möjligt?
Rasko knuffade upp dörren till den andra rummet och stegade fram till en skänk som pryddes av en kanna och ett tvättfat i emalj. En död spindel låg på rygg i kannans botten. Låg övergiven med hopdragna ben, som om den kramade sig själv. Lådorna i skänken var tomma och luktade av såpa.
Besvikelsen kröp i kroppen på honom. Han började frysa i det varma rummet, samtidigt som svettpärlor ner för hans nacke.
Då hörde han det. Någon andades i rummet. Någon stod bakom dörren och iakttog honom.
Rasko kände yxans tyngd i sin hand, kände tyngden i tanken som skulle bli till handling.
Han höjde yxan samtidigt som han vände sig om och rusade mot den som gömde sig för honom.
I en glimt såg han bilden av en mager stackare i trasig kappa. Mannen rusade emot honom med en yxa i handen och skräck i blicken.
Rasko skrek och högg.
Ett krasande ljud hördes när skallen splittrades i hundra glasskärvor som regnade ner över honom och i varje skärva såg han sig själv bli skuren i bitar.
Sedan blev det tyst. Det enda han kunde höra var hjärtat som bultade tinningarna.
Rasko föll på knä framför den trasiga spegeln och stirrade på de blodiga spegelbitarna.
Han tog upp en bit och såg sitt eget ansikte, en mager stackare med trasig kappa och skräck i blicken. Det var över. Allt var över. Han hade slagit sönder det enda av värde i rummet.
*
Det hördes rop utanför. Män kom springande. De fyllde upp hela rummet.
Händer.
Armar.
Ben.
Golvplankorna studsade under deras tyngd och fick honom att hoppa på ett löjligt sätt innan de nådde fram och grep tag i honom.
Röster i hans öra.
Lukten av varm andedräkt mot hans ansikte: tobak, sprit, gula tänder och svettiga polisonger.
”Nu har vi fått nog av dig, din lus!” skrek en.
”Du ska tillbaka till träsket, där du hör hemma!” skrek en annan.
Rasko ville svara att han inte var en lus, att han var bättre än dem. Han hade kommit till staden för att gå i skola, som en god son.
Han hade inte menat att döda någon. Och vad gör det om en lus dödar en annan lus? För vem spelar det någon roll?
Allt blod på golvet, vad ville han säga med det?
Det är ert blod, ville han säga.
Vårt blod!
Staden suger upp vårt blod, våra tårar och vår svett. Vi mals ner och blandas med dammet och smutsen och rinner ner för pålarna som slogs i träskets sköte när staden byggdes en gång.
Vi ligger alla där – i leran – och klamrar oss fast vid hala pålar som leder till en himlen vi inte kan nå.
Han ville säga det: Att de måste släppa honom nu. Hur ska han annars hindra sin syster från att begå ett fruktansvärt misstag? Det var hans jobb att ta hand om sin familj, inte tvärtom.
Men allt som kom ur hans trasiga strupe var gurgel och vrål.
*
Han släpades ut på gatan och föll i dammet. Han kröp undan slagen och sparkarna, försökte resa sig men knuffades omkull.
Han dolde sitt ansikte med armarna. En kvinna drog bort dem och spottade honom i ansiktet.
Då välkomnade han det.
”Slå ihjäl mig!” skrek han. ”Jag är en lus. Slå ihjäl mig bara!”
Männen drog sig undan. De ville inte ta i honom. De började skrattade åt honom. Skrek åt honom att krypa tillbaka in i träsket.
Han reste sig, föll och reste sig igen. Torkade bort blod från näsa och haltade därifrån, bort från skratten och förnedringen.
Vart skulle han ta vägen?
Han kunde inte gå till sitt gamla rum. Där väntade vräkning och krav. Han kunde inte gå till polisen, vad skulle han säga?
”De slog mig, konstapeln! Men jag förtjänade det för jag trodde jag var bättre än dem, kunde mer, visste mer. Jag skulle ta över världen, ungdomens uppdrag. Men jag har blivit gammal. DET är mitt brott.”
*
Hans huvud värkte. Han var trött. Han ville lägga sitt huvud i mors knä och känna hennes gamla hand stryka det toviga håret. Ville höra henne säga att allt blir bra. Men det var omöjligt.
Visst hade han varit fattig förut, men ändå en hederlig karl. Nu var han en lus. Ingen älskade en lus. Inte ens han själv.
Han hatade och föraktade sig själv lika mycket som han förut hade hatat föraktat pantlånerskan. Eller mannen som erbjöd sig att ”rädda” hans syster.
Han ville skona mor från skammen av en misslyckad son.
Han ville frälsa Marmelads dotter från ett arbete som gjorde henne gammal i förtid.
Han ville skona sin syster från en man som inte älskade henne.
Han kunde inte ens rädda sig själv.
*
Det stod en folksamling utanför hyreskasernen vid kanalen. De pratade om en man som bodde där. Han hade blivit överkörd, sa de.
Hans dotter var där och grät över sin far. Hon var en ängel, sa de. Den finaste och vackraste som fanns. Men mannen var en suput. Hemma grät barnen av hunger medan han drev från krog till krog.
En gång hade han varit fin karl, hade jobbat på ett ämbete, men hans första fru, Sonjas mor, dog ifrån honom.
Då hade svagheten först visat sig, den som fräter på en mans karaktär. Har den väl fått fäste urholkar den din själ. Flaskan blir din älskarinna; den blir din moder och din fader och ditt barn som du beskyddar.
Så sa de, men när de såg Rasko drog de sig undan. Rädsla och misstro återspeglas i deras ögon.
Rasko gick in. Han hade varit där en gång förut, när lämnat av en berusad Marmelad för inte så länge sedan.
Marmelads hustru hade slagit sin man den gången, medan barnen grät i ett hörn. Marmelad hade inte tagit blicken från Rasko. Han ville visa att han tog emot varje slag med glädje.
”Se vad hon gör med mig!” hade sagt. ”Hon gör det av kärlek, förstår du. Hon vet att jag måste lida. Hur ska jag annars stå ut med mig själv.”
Rasko hade lämnat de få mynt han hade kvar på en bänk och gått därifrån.
Nu gick han fram till Sonja som höll sin döda faders hand i sin.
”Jag är en lus”, sa han. ”En blodsugande lus som blivit det jag försökte döda. Man kan slå ihjäl mig, ingen skulle sakna mig. Ändå skulle jag, med detta liv, tjäna staden och människorna i hundra år, om du bara kunde se mig med kärlek i en sekund.”
Han tog hennes hand, ryckte till när han såg blod i hennes handflata. Men så förstod han: det kom från honom. Han försökte torka bort det, men smetade ut det istället.
Sonja la sin hand mot hans kind och tvingade honom att lyfta blicken och se på henne.
”Jag vet vem du är”, sa hon. ”Du är Rasko. Du känner dig som en lus, för du känner inte dig själv. Gå hem. Din familj väntar på dig. Gå och berätta allt för dem! Kom sedan tillbaka när du lärt dig att älska dig själv.”
*
Rasko gick ut. Han föll till marken utanför porten. Han kröp i dammet och skrämde bort alla som flockades där. Han kysste marken i alla fyra väderstreck. Han tackade himlen och reste sig upp.
Sedan gick han till Hötorget för att möta mor och syster. Han visste nu vad han skulle göra.
För första gången på länge kände han frid. Inte för att hans lidande var över, utan för att det just hade börjat.
*
Denna historia är inspirerad av romanen ”Brott och straff” skriven av författaren Fjodor Dostojevskij. Den var först publicerad i tidningen Russkij Vestnik som följetong under tolv månader 1866.
Den här novellen var ett bidrag i Boktuggs novelltävling 2021. Den rönte ingen framgång, men jag tycker om den i alla fall.
Vill du använda denna novell?
Alla noveller av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com
