Sjömannen lever på mig.
Jag står mellan honom
och det kalla djupet.
Ensam skulle han vantrivas på land.
Hans blick skulle slås sårig
mot det instängda livet.
Ensam vore han inget.
Vi lever tätt inpå varandra,
delar varje dag.
Ensam skulle jag driva vilse,
slås sönder mot klippor
eller trycka rädd i hamn.
Ensam vore jag inget.
Men ibland, bara ibland, önskar jag ändå
att jag vore ensam
och jag vet att han
tycker likadant.