Fallet

-

Jag stod starkast,
störst och ståtligast
av dem som såg ut
över jorden.

Sedan mättes jag
och bedömdes
och fanns att duga.

Sedan fälldes jag
och delades
och bortfördes jag
för att aldrig mer
se människor
krypa under mig.

Nu går de på mig,
talar om mig
med främmande
termer.



Detta är en dikt av Hans Christer Barregren från diktsamlingen Ekskeppet. Se alla dikter i diktsamlingen. Hitta alla böcker som Hans Christer Barregren har gett ut.

Populära inlägg i den här bloggen

Leva

-
Vad är det för mening att leva om man inte kan vara konst skapad av människohand igenkännbar men ändå unik varje gång man möter sig själv förändras perspektivet man ser saker man inte upptäckt förut tolkar det man möter utifrån sin egen livsresa börjar om.  
Read more »

Sagan om Hemsöborna

-
Ända sedan trollfar seglat bort i skymningen hade livet på Hemsö varit härligt upp- och nedvänt och lagom onyttigt. Ingen av de kvarglömda trollbarna ville trollmjölka grannens ko, kasta glåpord mot kyrkklockan eller busa med lyktgubben i gränslandet. Hela dagarna låg de på rygg i mossan och åt lingonris till frukost och tallbarr till middag. De lekte med sina bortbytingar till syskon och glömde bort hur troll ska vara. Livet var härligt. Ja, hela ön frodades. Bönderna blev feta, kyrkan rik, och fiskarna runkade torsk i sump och sälta. – Vilket elände, sa trollmor. Ingen ordning och reda så långt som ett skelande öga kan se. Det var så många trollungar och bortbytingar som sprang kring bena på’na att hon inte visste vilka tår hon skulle trampa på. – Vill jag ge dem en minnesbeta, får jag igen för gammal ost. Ber jag dem gå över ån efter vatten, kastar de yxan i sjön. Vid min tand, det är så fattigt att lusen svälter och råttorna rymmer. Trollmor kallade till trollråd, men...
Read more »

Sagan om brott och straff

-
Rasko hade lyckats undvika sin hyresvärdinna på morgonen och drev nu omkring i gränderna kring Gribojedovkanalen. Solen irriterade hans ögon och hotade med ännu en dag av bultande hetta. Han sökte upp den fuktiga skuggan mellan kanalen och en hyreskasern där hans nyblivna vän Marmelad bodde, de få gånger han var nykter nog att komma hem. Vattnet i kanalen bar med sig nattens svalka. Han lutade huvudet mot väggen och lät världen snurra fritt. Det sista han ätit var en tunn löksoppa i sällskap med den försupne Marmelad, vars ögonsten till dotter jobbade för pantlånerskan. ”Hon är en ängel”, hade Marmelad sagt. ”Jag är en skurk och min Sonja är en ängel. Jag, hennes far, går till henne och ber om hennes sista pengar. Och hon ger dem till mig. Hon vet att jag kommer att supa bort dem, men hon ger dem till mig. Det är därför jag super. För att glömma hur usel jag är.” Rasko kände till Sonja. Hon hade varit där när han pantsatte systerns avskedsring. Hennes far hade rätt: hon var en äng...
Read more »