Christer Barregren

En dag tyckte kungen att hans dotter skulle gifta sig. Han skickade bud till både när och fjärran och alla ställen där emellan. ”Min dotter ska gifta sig med den förnämaste friaren som går att uppringa. Till honom skänker jag inte bara min dotter utan också halva kungariket.” Kungen! Så stod det. Och snart kom prinsar ridande från när och fjärran för att visa hur förnäma de var. Kungen klappade händerna av förtjusning! Den ena var mer förnäm än den andre, som var bättre än den tredje som slog den fjärde med hästlängder. Det tog aldrig slut. Men förnämast av dem alla var ändå prins Mandel, prins Rönn och prins Blåbär. Prins Mandel är så förnäm att han bara går så han har solen i ansiktet. Det betyder att han alltid går mot öster på morgonen och mot väster på kvällen. Prins Rönnbär är så förnäm att han bara stiger upp när det var dags att gå och lägga sig. Och han talar bara med folk som rest ett år för att träffa honom. Blåbär då. Ja, han är så förnäm att han endast snyter sig ...

I En dag tyckte trollet att det kliade något förskräckligt på hans håriga rygg. Han ställde sig mot en grov björkstam och gnuggade ryggen. Det rev så härligt. Solen flimrade genom löven och fåglarna kvittrade glatt. Trollet kisade mot himlen – och såg något falla i hans famn. Det var en korg, och i korgen låg ett barn, det vackraste flickebarn man kan tänka sig. Trollet hade fångat en prinsessa! Jaha, så vart man far då! sa trollet och lunkade hem till grottan med flickebarnet. Från den dagen bodde prinsessan hos trollfar. Hon älskade att studsa på hans stora mage. Särskilt då han ätit ärtsoppa, för då var magen uppblåst som en stor ballong. Ibland lekte hon kurragömma i hans hår. Det var så stort och lurvigt att en häst kunde gå vilse i det. Ibland satt hon på hans fot då han gick på utflykt med sina sjumilastövlar, med vilka man går sju mil med ett steg. Trollfar älskade att bära sin lilla prinsessa på armen. Han berättade roliga historier för henne och sjöng visor om troll oc...

En gång för inte så länge sedan var det en fattig pojke som inget annat ägde än en flöjt och ett par magiska skor. Skorna var så beskaffade att de passade perfekt, oavsett vem som hade dom på sig. Dom skimrade i regnbågens alla färger och var så vackra att folk häpnade då dom såg dom. Pojken hade fått skorna och flöjten av sina föräldrar. Dom hade varit berömda dansare och musiker och reste land och rike runt innan de försvann en mörk och stormig natt och lämnade pojken att växa upp i okända människors vård. Dom som tog hand om honom var varken snälla eller elaka, och då kunde det gå på ett ut. När han var stor nog att göra egna misstag gav han sig ut på vägarna och levde på att sälja skorna till alla som var rika nog att låta sig luras. Varje gång han kom till ett rikt hus knackade han på och visade skorna för frun i huset. Skorna skimrade i regnbågens färger och passade så bra att dom var lätta att sälja. Sedan, på natten, ställde han sig under ett fönster och spelade på sin flöj...

Det var en härlig dag. Alla fåglarna hade samlats och sjöng så att fjädrarna rök. Träden lekte med skuggteater på marken, blommorna neg och dansade med vinden, solen lyste som en sol över dem alla, och våren kunde knappt sitta still av förväntan. Ja, se det var en fest, ty nu skulle Koltrastarna gifta sig. Domherren såg strängt på dem, harklade sig och frågade om de ville gifta sig med varandra och leva lyckliga i alla sina dagar. Jorå. Det ville de, och därmed kunde festen slå ut i full blom. Herr Koltrast tittade på sin hustru och sade att hon var den vackraste fru Koltrast som fanns. Fru Koltrast fnittrade och sade att herr Koltrast var den stiligaste herr Koltrast hon någonsin sett. Se, det är kärlek, det. Men redan syntes mörka moln vid himlen. Det blåste upp till storm, och alla kloka fåglar sökte skydd. Men herr och fru Koltrast hade bara ögon för varandra. De såg inte faran som hotade, och innan de visste ordet av slet vinden tag i dem och kastade dem åt olika håll. Sto...

Prinsessan som sa nej Det var en gång en prins som ville gifta sig med en prinsessa, men hon sade nej, och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar. Sagan om draken Det var en gång en drake som rövade bort en prinsessa och spärrade in henne i sin grotta. Alla trodde att prinsen skulle rädda henne, men han var tvungen att jobba över och glömde bort alltsammans. Istället högg prinsessan av drakens svans och gjorde en handväska av den. Sedan började hon att blogga om drakmode och grottinredning och blev nästan rik och berömd. Hon förvandlade grottan till en bostadsrätt och gifte sig med en fotbollsspelare. De levde lyckliga med alla sina leksaker tills han rymde med barnflickan. Sagan om musprinsessan Det var en gång tre prinsar som begav sig ut i världen för att söka sig en prinsessa. De två äldsta fick en Porsche av kungen och åkte fast för fortkörning. Den yngste fick en cykel och cyklade vilse i skogen där han gifte sig m...

Han föds som en gnista, framslagen av stål mot stål. Han flyger genom luften och landar på en knippe näver som hans fader täljt till. Gnistan suger girigt i sig av den feta maten och slår upp som en präktig låga. Världen runt honom är mörk och kall och tunga snöflingor faller tätt. Var och en är blöt nog att släcka honom, men hans fader kupar sina händer till skydd och blåser liv i honom. Ett tag är livet glatt och enkelt att leva. Mat finns i överflöd i form av kluven björk. Det ser hans fader till. Elden sprakar genom barken och frossar på dess ljusa kött. Han kastar sina gnistor upp mot de mörka granarna som bistert ser på den lilla källan av ljus. Träd tycker inte om eldar. De vet att eldar kan växa sig starka och sluka dem allihop. Därför ruskar de långsamt sina snötyngda grenar för att släcka den. Men elden sträcker ut sina armar genom nattens mörker, som om han vill omfamna hela världen. Livet är enkelt och glatt att leva, men det kan inte vara för evigt. Hans fader ser a...

Det var en gång en björk som var skirare och ljusare än något annat träd. Hennes bark var lenare än bokens, hennes löv prasslade gladare än aspens, och hennes krona var yvigare än ekens. Jag är så vacker att alla borde se mig, tänkte björken, men hon överskuggades av några mörka granar som sakta skakade sina allvarliga huvuden. Jag ska klättra högre upp, tänkte björken och började klättra uppför bergsslutningen. Där uppe var det ljusare och gladare. Här syns jag bra, tänkte hon. Men där var fullt av småtallar som pratade och fnittrade om sådant som småtallar fnittrar och pratar om. Ingen lade märke till björken. Så hon klättrade ännu högre upp. Där var fullt av kutryggiga gummor och krumma gubbar, småbjörkar tyngda till marken av livet och den pinande vinden. De kunde inte räta på ryggen så att de såg mer än hennes stam. De sade att hon såg klen ut och borde äta mer, och så var det bra med det. Men nu var hon så högt uppe att hon kunde se toppen. Där fanns inte ett enda träd, en...