De förnäma prinsarna
En dag tyckte kungen att hans dotter skulle gifta sig. Han skickade bud till både när och fjärran och alla ställen där emellan.
”Min dotter ska gifta sig med den förnämaste friaren som går att uppringa.
Till honom skänker jag inte bara min dotter utan också halva kungariket.”
Kungen!
Så stod det. Och snart kom prinsar ridande från när och fjärran för att visa hur förnäma de var. Kungen klappade händerna av förtjusning! Den ena var mer förnäm än den andre, som var bättre än den tredje som slog den fjärde med hästlängder. Det tog aldrig slut.
Men förnämast av dem alla var ändå prins Mandel, prins Rönn och prins Blåbär.
Prins Mandel är så förnäm att han bara går så han har solen i ansiktet. Det betyder att han alltid går mot öster på morgonen och mot väster på kvällen.
Prins Rönnbär är så förnäm att han bara stiger upp när det var dags att gå och lägga sig. Och han talar bara med folk som rest ett år för att träffa honom.
Blåbär då. Ja, han är så förnäm att han endast snyter sig i näven vid pingst och badar i varmt vatten varannan torsdag. Det kanske inte låter så förnämt, men han kommer från ett vilt och barbariskt land (Norge).
Kungen var hursomhelst mycket imponerad och hade ett svårt val framför sig. Då hörde han någon fnysa bakom sig. Det var den gamla gumman som brukade skrubba golven.
De där är inte mer förnäma än mig, så gammal jag är! muttrade hon. Tacka vet jag prins Rasmus. Han är så förnäm att solen inte stiger upp förrän han går upp. Han har morgondagg som skor och bär himlen som hatt. Hans flock går alltid klädda i vitt, och de följer hans minsta vink.
Den mannen ska få min dotter och halva kungariket! ropade kungen, ty något så förnämt hade han aldrig hört talas om. Han jagade genast ut de andra friarna och började förbereda den stora bröllopsfesten.
Gumman gick upp i bergen. Där satt prins Rasmus. Ja, här i bergen var han verkligen en prins. Himlen var hans hatt, ty någon annan hatt hade han inte. Morgondaggen var hans skor, ty några andra skor ägde han inte. Och solen steg upp efter honom, ty han steg upp i gryningen för att valla sina vita får hela dagen.
Prins Rasmus var fåraherde!
Hej, mormor! sa han då han fick syn på den gamla gumman.
Hej, prins Rasmus. Följ med mig hem! sa den gamla. För nu har mormor ordnat så att du får gifta dig med kungens dotter och ärva halva kungariket.
Det låter bra, sa Prins Ramus och samlade ihop sin flock och följde mormor hem.
Och så kom det sig att din morfar gifte sig med prinsessan och fick halva kungariket. De firade bröllop i dagarna tre, och levde sedan lyckliga i alla sina dagar, såsom traditionen bjuder.
Vill du använda denna saga?
Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com