Den borttappade prinsessan
En dag tyckte trollet att det kliade något förskräckligt på hans håriga rygg. Han ställde sig mot en grov björkstam och gnuggade ryggen. Det rev så härligt.
Solen flimrade genom löven och fåglarna kvittrade glatt. Trollet kisade mot himlen – och såg något falla i hans famn. Det var en korg, och i korgen låg ett barn, det vackraste flickebarn man kan tänka sig. Trollet hade fångat en prinsessa!
– Jaha, så vart man far då! sa trollet och lunkade hem till grottan med flickebarnet.
Från den dagen bodde prinsessan hos trollfar. Hon älskade att studsa på hans stora mage. Särskilt då han ätit ärtsoppa för då var magen uppblåst som en stor ballong. Ibland lekte hon kurragömma i hans hår. Det var så stort och lurvigt att en häst kunde gå vilse i det. Ibland satt hon på hans fot då han gick på utflykt med sina sjumilastövlar, med vilka man går sju mil med ett steg.
Trollfar älskade att bära sin lilla prinsessa på armen. Han berättade roliga historier för henne och sjöng visor om troll och vättar och sköna feer och prinsessor. Och han gick runt och visade upp henne för alla djur och träd, sjöar och berg. Och alla bugade sig för skogens prinsessa, ty de älskade henne alla för hennes skönhet och goda hjärta.
Det fanns bara en sak som störde friden. Med jämna mellanrum genomsöktes skogen av ridande knektar som letade efter henne. Du förstår – Maja var inte bara trollets prinsessa. Hon var faktiskt en riktig prinsessa. Hon var dotter till landets kung och drottning.
Kungen hade tappade bort henne en vacker dag då han och drottningen red i skogen. Kungen ville imponera på drottningen och red så fort att korgen som prinsessan låg i flög rakt upp i luften och landade i ett träd.
Kungen upptäckte inte att hon var borta förrän han kom hem till slottet. Då skickade han genast ut knektar i alla fyra vädersträck för att leta efter henne. Men då hade trollet redan hittat henne och burit hem henne till sin grotta. Så kan det gå.
Varje dag red knektarna genom skogen och letade efter prinsessan, men de kunde aldrig finna henne.
Du förstår – varje gång djuren och träden, sjöarna och bergen hörde knektarna komma varnade de prinsessan som genast sprang och gömde sig. De trodde nämligen att knektarna var rövare som skulle röva bort henne.
Det är inte lätt att vara ensam trollfar och uppfostra en prinsessa. Det hände att hon åt mat med bestick, att hon var artig och sa tack. Sådant är inte troll vana vid. De äter mat med båda händerna och spottar gärna på golvet.
Men prinsessan diskade alla fat och sopade golvet. Hon gick till och med så långt att hon tvättade trollets kläder. Men då var han tvungen att smutsa ner sig med aska från spisen innan han gick ut, annars var han rädd att bli utskrattad.
– Du behöver en mamma, sa trollet en kväll. En trollmor, behöver du, som kan uppfostra dig och lära dig att snyta sig i näven och spotta prick. Men var hittar man en trollmor i dessa dagar, då knektarna rider i skogen från bittida till sent? suckade trollet och snöt sig i näven så det ekade i grottan.
Trollet var duktig på att hitta skatter, särskilt guld. Hela grottan full med guld och juveler och glaskulor i alla regnbågens färger, men en trollmor hade han inte hittat, trots att han letat under alla stenar som fanns. Prinsessan tyckte synd om honom och tänkte att hon skulle hjälpa honom!
En morgon steg hon upp extra tidigt – runt elva ungefär – och gick i väg med en matsäck innan trollfar var vaken. Hon skulle leta upp en trollmor åt honom. Med sig hade hon den ena sjumilastöveln, så att hon kunde hoppa sju mil i ett hopp. När trollfar vaknade var hon redan långt borta…
Trollet började genast springa runt i skog och mark och letade efter sin prinsessa. Eftersom han bara hade en sjumilastövel gick det lite snett och vint. Han kunde gå fjorton mil framåt och sju mil tillbaka. Sedan ut och in och baklänges på samma gång. Och hela tiden ropade han efter prinsessan.
Så, efter att ha irrat omkring på detta vis i tre dagar och tre nätter, kom trollet till varnernas land, långt borta i öster. Där härjade drottning Varnagel över sitt folk. Jag säger härjade, inte härskade, ty hon satt inte på sin tron och tog emot ministrar hela dagen som en drottning brukar göra. Inte heller gick hon på bal eller reste med vagn genom stadens gator.
Nej, drottning Varnagel älskade de stora urskogarna. Där gick hon omkring och fällde väldiga träd (med sina egna händer sa man vid hovet) och bröt sten i stora stenbrott (med sina egna tänder sa man vid hovet). Hon simmade över stora floder och sov under bar himmel.
Inte undra på att trollfar blev kär i henne vid första ögonkastet. Hon var så smutsig att det endast var kronan på hennes huvud som visade att hon var en drottning. Kanske tuggade hon på en sten, kanske snurrade hon ett träd ovanför sitt huvud. Inte vet jag, men självklart blev hon imponerad av trollet som kunde gå sju mil på ett steg, och innan du hinner säga hej hopp sockertopp så var det bestämt att de skulle gifta sig och leva lyckliga i alla sina dagar.
Nu tror du förstås att sagan är slut, men se det är den inte. Medan trollfar och drottning Varnagel dansade kring en flammande eld i skogen och sjöng och skrattade, så kom även prinsessan fram till varnernas land.
Nu stod hon utanför stadsporten till drottning Varnagels stad, trött och smutsig, som en fattig tiggarflicka.
Vakterna ville inte släppa in henne. ”Hrmf, hon ser ju värre ut än drottningen!” sa de och höll för näsorna och gjorde fula grimaser och skrattade åt den stackars prinsessan. Jag tror till och med de tänkte kasta tomater på henne, men just då kom drottning Varnagel med sin prins – alltså trollfar – dundrande fram i vagn, och vakterna slog genast upp portarna på vid gavel, så de kunde dundra in.
Då smet även prinsessan in. Hon hade sett trollfar! Hon såg att han hittat sin trollmor, och det betydde att hennes uppdrag var slutfört.
Hon ville springa i fatt honom och kasta sig i hans famn, men just då nådde vagnen fram till slottet. Där var det ännu en port och ännu en vallgrav och ännu flera vakter, och när de såg den smutsiga prinsessan fällde de krokben på henne så hon föll i leran – just som hon sträckte ut handen efter trollfar.
Vindbryggan fälldes upp. Det började regna. Vad skulle prinsessan göra? Här i staden kunde inte skogens djur hjälpa henne med mat och skydd och värme. De var ju kvar i skogen, tillsammans med träden, sjöarna och bergen som också var hennes beskyddare.
Prinsessan satte sig på vägen för att vänta, vänta på trollfar. Där satt hon ensam och hungrig och frös i regnet. Som tur var fanns det snälla människor i staden. Någon gav henne bröd och någon gav henne mjölk, men hon ville inte flytta på sig!
I tre dagar och tre nätter satt hon där, och väntade, utan att det hände någonting. Sedan hände det någonting.
Rätt som det var slogs portarna upp – ut red knektar i full mundering med bud till alla kungar och drottningar att här skulle bröllop hållas! Prins troll av skogen skulle gifta sig med drottning Varnagel! Alla var bjudna och alla skulle komma. Det skulle bli tidernas fest!
På så vis fick prinsessan riktiga föräldrar reda på festen. Ja, du minns väl att prinsessan hade en mamma och en pappa innan de slarvade bort henne i skogen? Nåväl, de kände drottning varnagel mycket väl. Hon var kungens brorsons syssling i tredje led på mödrenet och drottningens fjärde kusinbarns på fädernet. Klart de skulle komma på bröllopet!
Hej hopp i galopp. De red i tre dagar och tre nätter, och så var de äntligen framme vid drottning Varnagels slott. Vindbryggan fälldes ned och röda mattan rullades ut. Trumpetare trumpetade ut fanfarer och folket hurrade då de red in. Inte hade de tid att lägga märke till en fattig tiggarflicka vid sidan av vägen.
Tänk om kungen och drottningen vetat att deras barn, prinsessan som de så länge letat efter, satt vid vägkanten då de red förbi. Tänk om trollet vetat att hon satt utanför hans port och väntade på att han skulle komma ut. Då hade allt slutat annorlunda.
Nu slutade det ju rätt bra ändå. Prinsessan kände igen sina gamla föräldrar och lyckades äntligen smita in i slottet. Nu skulle hon återförenas med både sin mamma och pappa – och med älskade trollfar. Vilken lyckans dag!
Kungen och drottningen red ända fram till trollet och drottning Varnagel som låg i en stor badtunna och skrubbade bort år av smuts och lera och jord och kåda och tallbarr och allt sådant som de samlat på sig ute i skogarna där de älskade att vara.
Det var knappt man kände igen dem längre. Trollet hade långt svallande hår och fin hy och svällande muskler. Han verkligen ut som en prins! Och drottning Varnagel blev lika strålande vacker, hon. Tänk vad lite varmt vatten och såpa och tjugo man med skurborstar kan åstadkomma om de får några dagar på sig.
Just som prinsessan kom fram till badtunnan fick en vakt syn på henne. Han grep tag i henne och skrek: ”Se vilken smutsig tiggarjänta! Henne slänger vi i badet!”
Hon skrek högt: ”Iiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhh…” Trollet kände igen rösten och sträckte ut armarna för att fånga henne, precis som den gången då hon föll ur trädet. Men den här gången fick inte trollet tag på henne. Hans armarna var hala som såpa – främst därför att de var insåpade med såpa – och PLUMS! Hon föll ner i vattnet.
Spottande och frustande kom hon upp igen, ren och vacker som en dag. Smutsen var borta, och nu kunde alla se vem hon var. Vilken lycka! Hela familjen var samlad. Alla vakterna fick sparken, stadsporten höggs ner till ved inför den stora bröllopsfesten, och vindbryggan gjordes om till badbrygga
Så blev det ett lyckligt slut ändå. För nu följde prinsessan med sin mor och far hem. Trollet blev inte ledsen för det, ty nu var de ju släkt allihopa och hälsade på varandra var och varannan helg.
Några ord om sagan
Den här sagan berättade jag för min dotter Maja då hon var 3 månader och jag höll henne i mina armar och kände mig precis som ett stort fult troll som lyckats fånga en prinsessa som måste ha fallit från skyn. Varifrån skulle hon annars ha kommit? Inte kan väl denna underbara varelse vara min?
Vad Maja tycker om sagan är svårt att säga. Man säger kanske inte så mycket när man bara är tre månader. Men jag tror hon tyckte om den. Hon tittade så stort på mig. Och efter en stund somnade hon i min famn…
Illustrationer gjorda av Liusa.
Denna saga som konsert
Smålands Musik & Teater och länsorkestern Jönköpings sinfonietta gjorde en konsert om Trollet och prinsessan.
Vill du använda denna saga?
Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com