Christer Barregren

Skogen är ett fredligt rovdjur. Det går nästan att lita på. Vi ser den från staden. Ögonen blinkar ibland tryggt i nattetid. Allt är väl när vi drar ner persiennerna och släcker våra ljus för att sova sveper månen över slätten med ett blekt strålkastarljus. Vinden sliter i sitt koppel. De bakre träden tränger på de främre som lutande över gränsen håller emot i väntan på språnget.

Stegen har ett eget minne och stigen möter dem leende gränsen mellan då och nu försvinner jorden släpper igenom allt ljus mig med jag går under stigen med fötterna mot himlen fot mot fot med mitt gamla jag som böjer sig ner och ler trädens rötter sträcker sig mot solen och jublar susande.

Tidigt på morgonen när verkligheten är som mest skör stiger drömmar upp ur marken som träd och deras längtan växer fast med himlen.

Jag går på vandring med mina drömmar före mig ner för stigen spanar söker efter äventyret som är ett möte på leden i skogen hälsar vi på varandra det har inget med vägens storlek att göra samma bredd men asfalt och inga träd så blir vi blinda för varandra i varje möte möter vi oss själva.

Det här kan vara sista gången jag skriver en dikt utan att jag någonsin får veta.

Din gud bestämmer inte över mig. Mina gudar bygger ett kuddrum och kanske ett fort till mig medan jag räknar mina vänner och det enda som kan rädda mig är att jag gör något, gör något!

Alla städer som saknar historia kommer förr eller senare drivas ut på slätten där människor biter sig fast med tänderna i jorden förändringen sker omärkligt i tysthet byggs en mur i barnens ögon på nätterna slås pålar ner i deras drömmar de vet inte än men en dag måste de försvara sig. Från diktsamlingen I jakt på naturlig skugga Only the innocent know Each city that lacks history will eventually be driven out onto the plains where people are holding on with their teeth in the ground the transformation is uneventful a wall is silently built in the eyes  of the children at night piles are driven down in their dreams they don’t know it yet but one day they have to defend themselves.  From the books of poetry In search of natural shadow

Utanför staden ligger en skog som är tjugo minuter lång och vibrerar en meter över marken. Där samlas vi soliga dagar och myllrar omkring på varandra i jakt på naturlig skugga. Utanför kryper gröna och röda varelser omkring på olika fält av bränd hud som lappar landets rygg. Deras uppdrag är att hålla sårskorpan öppen annars kommer skuggan sprida sig. Ingen måste gå långt för att se allt. Det pågår hela tiden.

När jag ställer frågor kommer svaren krypande ett efter ett och ber mig lyfta upp dem i famnen. Det är lätt att glömma allt som en gång var viktigt. Men svaren böjer mig ödmjukt till jorden ännu ett tag. Jag frågar inte varför.

Solen förrådde naturen i dag gjorde den alltför vacker där den lagt sig tillrätta mellan kullarna den åldrande vägen drar sig framåt lämnar efter sig ett blekt ärr den tillfälliga lättnaden när man byter ställning och smärtan släpper en osynlig gräns ett darrande ögonblick innan allt faller isär.

På min morgonpromenad hälsar jag dyngbaggen som äter sitt hem. Jag ser honom vila i skuggan under taket i en grotta som han långsamt karvat ut. Just nu är det perfekt. En kort stund innan hungern äter honom hemlös igen.

Vi cyklar hem från dansen du och jag i staden som är ny. Vi cyklar under träden som tar oss bort följer floden de gamla husen som är en mormor med hundra katter och träd som doftar kanelbullar. Vi cyklar fort du och jag från det svarta molnet som jagar oss i staden som är ny. I parken finns en hemlig sjö. Där kan man simma bland molnen. Segelbåtarna har vingar. Ubåten tar kostar tre kronor. Den tar oss under staden. Alla ljud får en dov klang. Fotsteg från alla dem som har bråttom hem trippar som regn mot taket. Vi dyker under världshaven. Ser stjärrnhimlen vallas i flock bakom jordens ögonlock. Vi kommer ut på andra sidan och sticker upp periskopet ur en skymningsbrunn. Det gamla hemmet vilar. Farmor hoppar hopprep. Morfar klättrar i trädet. Allt är som det ska. Vi vänder periskopet mot staden. Den liknar en stor katt som rullat ihop sig mellan kullarna medan lyktor tänds i tusentals. Den spinner. Vi känner vibrationerna ända hit. En...

Med ryggen mot vinden klättrar gravstenarna uppför kullen bort från havet bort från den stora grymheten att tiden och platsens skönhet glömmer alla orättvisor marken bultar av ett våldsamt lugn medan röster från de redan döda söker sina namn men alla drömmar som en gång betydde något har för länge sedan vittrat bort gräset äter upp en borg av sten som gått så långt den kan mot vinden på yttersta udden sjunker den sakta med blicken mot en horisont som aldrig kommer.