Hembygdsgård

Jag vet inte när mitt hem blev ett museum
en skärva av tid som blev kvar
medan jag gick vidare

besökarna hukar sig
under tidens tryck
när de kliver över
tröskeln

jag hör deras röster
vandra genom livets
olika rum

broderade visdomsord på väggarna
lever upp i korta ögonkast
av igenkänning

stumma fotografier blickar
med allvar in i evigheten

de äldre känner igen
och rör vid hjälplösa verktyg
med låga röster

de unga krockar med tystnaden
och klampar högt för att
skrämma lugnet
framför sig

ibland vandrar jag med dem
likt en guide som ingen längre
lyssnar på

deras blickar skrapar mot stolar
som sedan länge vänt ryggen
mot framtiden.