Det var en gång en kung som hade en narr. Inget ovanligt med det. Det är jobbigt att vara kung och bestämma över allt och alla. Klart man behövde en glad person som kunde berätta historier och sjunga sånger och slå kullerbytta på ett ben. Narren var dessutom den enda personen som alltid kunde säga sanningen utan att få huvudet avhugget. Om kungen frågade: ”Ser min rumpa stor ut i de här byxorna?” Då sa alla: ”Nej, ers majestät. Ni har en mycket fin rumpa. Den passar alldeles utmärkt i trikå.” Då kände sig kungen nöjd och belåten, men också en smula orolig. Tänk om de inte sa sanningen. Tänk om hans rumpa såg jättestor ut och de skrattade åt honom bakom hans rygg? Och tänk om ryktet spred sig till grannlandet. Då skulle de tycka att han var en enfaldig och svag och genast gå till anfall med soldater och svärd och trummor och stora hundar. Det hade hänt förut. Kungen suckade och tittade på sin narr. ”Ser min rumpa stor ut i de här byxorna?” ”Inte så stor”, sa narren, ”men den ...