Tänk om jag kunde skära ut alla känslorna
ur kroppen med en kniv.
Slänga dem
i en slemmig hög
på marken,
se dem vrida sig
och kämpa
blinda
som nyfödda
barn.
Men det är farligt.
Snart slingrar de iväg
åt olika håll
till små håligheter
där de gömmer sig
och växer
i mörker
och list
och lurpassar
i det höga gräset
redo att hoppa på mig
när jag minst anar.
Bättre då
att slänga dem
på elden
och höra dem väsa
och fräsa
och vända sig
i brännsår
alla dessa äckliga
känslor
tills de blir
långsamma
och slöa
och sakta dör
för att aldrig
känna
något mer.