Christer Barregren

Hon har gått ett helt varv sedan hon föddes, och nu står hon på jordens rand och tvekar inför nästa steg. Ovanför henne blinkar rymdens stjärnor; det är hennes förfäder som gått här före henne. De väntar på henne. Allt hon behöver göra är att ta det första steget. Ändå tvekar hon. Just här stod hon när hon föddes. Året före henne hade sett så stort och gammalt ut bredvid henne. ”Gå nu”, hade det sagt. ”Gå nu. Det är din tur. Jag lovar att du kommer att älska det.” Då hade världen brett ut sig framför henne, så stor och underbar. Det första steget var svårt, men så fort hon tagit det var det lätt. Hon lekte med väder och vind; än snö, än sol. Hon badade i de djupa haven och hälsade på de höga bergen. Alla bugade sig för henne och vek undan. Men jorden var gammal och hade sett mycket. Bergen och haven visste att tiden måste passera. Det berörde dem knappt. Nästa år skulle en ny tid komma. Värre var det för människorna. Barnen tog emot henne med öppna armar. De unga tittade ...

Det var en gång en kung som hade en narr. Inget ovanligt med det. Det är jobbigt att vara kung och bestämma över allt och alla. Klart man behövde en glad person som kunde berätta historier och sjunga sånger och slå kullerbytta på ett ben. Narren var dessutom den enda personen som alltid kunde säga sanningen utan att få huvudet avhugget. Om kungen frågade: ”Ser min rumpa stor ut i de här byxorna?” Då sa alla: ”Nej, ers majestät. Ni har en mycket fin rumpa. Den passar alldeles utmärkt i trikå.” Då kände sig kungen nöjd och belåten, men också en smula orolig. Tänk om de inte sa sanningen. Tänk om hans rumpa såg jättestor ut och de skrattade åt honom bakom hans rygg? Och tänk om ryktet spred sig till grannlandet. Då skulle de tycka att han var en enfaldig och svag och genast gå till anfall med soldater och svärd och trummor och stora hundar. Det hade hänt förut. Kungen suckade och tittade på sin narr. ”Ser min rumpa stor ut i de här byxorna?” ”Inte så stor”, sa narren, ”men den ...

Prinsessan vaknade med en gäspning och drog handen genom sitt hår. Oj vad det var tovigt och fullt med kvistar och barr. Benen var stumma, armarna krumma, halsen var torr och svansen i knorr. Svansen? En prinsessa har väl inte svans? Hon satte sig käpprätt upp i sängen och tog fram en spegel i guld. O, nej! Hon hade förvandlats till ett troll! Vilket öde! Hon gjorde det som alla prinsessor gör när de märker att de har blivit troll – hon ropade på sin kammarjungfru. När kammarjungfrun kom skrek trollprinsessan åt henne att hämta övercermonimästaren. När han kom skrek hon åt att han skulle hämta hennes mamma. MAMMA! skrek hon. Hämta min mamma! Din mamma sitter fängslad i det höga tornet, sa övercermonimästaren med darrande stämma. Hon blev inlåst av en elak häxa, förklarade han. En elak häxa? sa trollprinsessan. Samma elaka häxa som förvandlade mig till ett troll? Det kan man säga, sa övercermonimästaren med darrande knän. Hämta min kammarjungfru. Hon ska tvätta mig ren. Jag måst...

På den här ön, där vi bor, är det alltid lugnt och skönt. Hur mycket det än blåser och stormar runt omkring, så är det alltid lugnt och stilla här. Det är därför så många har valt att bo här. Annat var det när morfar flyttade hit. Morfar var den förste som byggde hus här, och folk sa att han var galen som ville bo på ett sådant blåsigt ställe. Morfar bodde många år i huset på ön, med endast en kråka till sällskap. Men en dag fick han nog och seglade in i solnedgången för att aldrig ses igen. Nu bodde bara morfars gamla kråkan kvar. Morfars hus hade alltid varit rent och prydligt. Men nu flyttade måsar in på vinden och stökade ner med snäckskal och bajs. I köket bodde råttor, och i kammaren härjade möss. Det kliade och skavde överallt. Det övergivna huset önskade inget annat än att bli rent igen. En vårdag hade Gamla Nordsjön hade flutit upp till ytan och solade sin stora mage i allsköns ro. Huset ropade på honom. Hördu, gamla Nordsjön! ropade huset. Du ser skröplig ut. Annat v...

Braccas tittade ut över sina ägor där slavarna redan var i arbete. Det var tidig morgon och svalt i luften. Han älskade den här tiden på dagen, då var världen hans, innan hans hustru vaknade. Shirin… när de var nygifta hade han kallat henne för solen i sitt liv. Och nog var hon som solen alltid. Den heta eftermiddagssolen som gav honom huvudvärk. Han hade upplyft henne, svept in henne i familjens gamla namn. Visserligen hade hennes far redan uppnått medborgarskap som tack för sina insatser i kriget. Men det var en sak att vara en uppkomling, en annan att bli ingift i en fin familj. Han hade älskat henne för det, för att han fick ge henne det skydd och den status som bara ett ärat namn kunde ge. Och hans familj, de hade älskat henne för hennes pengar. En perfekt lösning för alla parter. Tänk vad ung han hade varit då. Pengar kan köpa leenden men inte respekt, och hans namn inte hade samma dragningskraft som förr, på fars tid. Det stack till i nacken, en mygga. Han slog sig i ...