Huset på ön
På den här ön, där vi bor, är det alltid lugnt och skönt. Hur mycket det än blåser och stormar runt omkring, så är det alltid lugnt och stilla här. Det är därför så många har valt att bo här.
Annat var det när morfar flyttade hit. Morfar var den förste som byggde hus här, och folk sa att han var galen som ville bo på ett sådant blåsigt ställe.
Morfar bodde många år i huset på ön, med endast en kråka till sällskap. Men en dag fick han nog och seglade in i solnedgången för att aldrig ses igen. Nu bodde bara morfars gamla kråkan kvar.
Morfars hus hade alltid varit rent och prydligt. Men nu flyttade måsar in på vinden och stökade ner med snäckskal och bajs. I köket bodde råttor, och i kammaren härjade möss.
Det kliade och skavde överallt. Det övergivna huset önskade inget annat än att bli rent igen.
En vårdag hade Gamla Nordsjön hade flutit upp till ytan och solade sin stora mage i allsköns ro. Huset ropade på honom.
Hördu, gamla Nordsjön! ropade huset. Du ser skröplig ut. Annat var det när du var ung och stark och kunde kasta vågor upp på land. Nu orkar du väl inte ens fixa storm i ett vattenglas.
Vafalls! utropade gamla Nordsjön. Han var havets konung och behövde inte tåla sådant från ett fånigt litet hus. Du ska nog få se på vågor, du! mullrade han, tog ett par djupa andetag och skickade iväg stor våg som sköljde över hela huset.
Oj, vad skönt det var. Måsarna flög all världens väg. Snäckskal och tång forsade ut. Råttorna och mössen övergav det dränkta huset.
Huset njöt i fulla drag av den efterlängtade vårstädningen. Men en våg var inte nog. Huset ville ha mer.
Var det allt? ropade huset. Man skulle kunna tro att du var en simpel insjö, så små vågor som du gör. Jag kände en gång en fisk som kunde skvätta högre än dig.
Gudars skymning! tjöt gamla Nordsjön. Vill du bli vräkt av ön och släpad ut till havs, kanske? skrek han och hötte med en knuten våg.
Gamla Nordsjön var trött och grinig, för han hade legat i ide hela vintern med ett tjockt istäcke på ryggen. Han tog kraft ända från havsbottnen och reste sig upp med full prakt och vrålade på alla fyra vindarna att komma och hjälpa honom.
De fyra vindarna kom på hans befallning. Det var östan, västan, nordarnvinden och sunnan. De dök ner från alla fyra väderstreck och slungade den ena vågen större än den andra mot huset.
Tur att det var ett stabilt hus som morfar hade byggt, annars hade det blivit vräkt av ön och släpat ut till havs, för en värre storm hade ingen sett.
När stormen bedarrade var huset renare än på många år. Allt hade nog gått bra om huset hållit tyst. Men det kunde inte låta bli att reta gamla Nordsjön.
Tack för att du tvättade mig rent, ropade huset. Nu ligger all min smuts och guppar på din gamla mage, och där kan det ligga!
Vad ända in i glödheta! skrek gamla Nordsjön som svallade och brusade. Han samlade ihop all smuts, tog sats, siktade, och med en enda välriktad våg – smack! – satt sikten fast på huset igen.
Nu hjälpte det inte att huset bönade och bad, förbannade och svor. Det kom inga fler vågor. Från dagen undvek alla vindar hela ön. Inga stormar, inga vågor slog någonsin över den igen. Därför är det ett sådant paradis i dag.
Jag vet att historien är sann, för det är morfars gamla kråka som har berättat det. Om du inte tror mig, kan du fråga den själv.
