Det var en gång en kung som hade en narr. Inget ovanligt med det. Det är jobbigt att vara kung och bestämma över allt och alla. Klart man behövde en glad person som kunde berätta historier och sjunga sånger och slå kullerbytta på ett ben.
Narren var dessutom den enda personen som alltid kunde säga sanningen utan att få huvudet avhugget. Om kungen frågade: ”Ser min rumpa stor ut i de här byxorna?” Då sa alla: ”Nej, ers majestät. Ni har en mycket fin rumpa. Den passar alldeles utmärkt i trikå.”
Då kände sig kungen nöjd och belåten, men också en smula orolig. Tänk om de inte sa sanningen. Tänk om hans rumpa såg jättestor ut och de skrattade åt honom bakom hans rygg?
Och tänk om ryktet spred sig till grannlandet. Då skulle de tycka att han var en enfaldig och svag och genast gå till anfall med soldater och svärd och trummor och stora hundar. Det hade hänt förut.
Kungen suckade och tittade på sin narr. ”Ser min rumpa stor ut i de här byxorna?”
”Inte så stor”, sa narren, ”men den skymmer solen!”
Då började alla skratta, och kungen sprang in på sitt rum och tyckte att alla var dumma mot honom. Tänk att han som var kung måste stå ut med sådant? Ofattbart! Tänk om han fick hugga huvudet av narren, bara lite grann… då skulle det kännas bättre.
Men nej, en kung kan göra många saker men inte straffa sin narr för att hon säger sanningen. Det var bara att bita i det sura rönnbäret och ta på sig rumpgördel och stålbrallor och låtsas som ingenting. Nu slapp han i alla fall skämma ut sig när han hade audiens och tog emot drottningen.
Den dagen kom en budbärare med dåliga nyheter. Drottningen hade fått snuva, och landet hade drabbats av böldpest!
”Va, snuva!” sa kungen. ”Vilket elände. Hur kunde mitt liv bli så här?”
”Var inte ledsen”, sa narren. ”En snuva gör ingen sommar. Den går snart över. Det kunde ha varit mycket värre. Ät lite löksoppa och drick mycket te så är det snart över.”
Kungen gillade inte löksoppa. Vad han däremot gillade var att tycka synd om sig själv. Men det var svårt när den fördömda narren alltid sa att det snart gick över, och att det kund ha varit värre.
Som den gången han klämde tummen i dörren. Eller då han slog tån i tröskeln. Det kunde ha varit värre. Det går snart över. Så hade narren sagt. Aldrig fick man vara arg och ledsen i fred.
Då kom en ny budbärare in och berättade att kocken hällt socker i soppan i stället för salt och att grannlandet anföll med pukor och trumpeter, fanfarer och hejarramsor.
”Va!” sa kungen. ”Hur kunde kocken vara så klumpig? Är det ingen som tänker på mig?”
”Var inte ledsen”, sa narren. ”Kocken fick säkert tårar i ögonen när han skalade lök, men det betyder ju bara att soppan snart är klar. Det kunde ha varit värre.”
Kungen blev så upprörd att han fick andnöd. Han huffade och puffade och växte inför deras ögon. ”Hur kunde det ha varit värre!” röt han. ”Det drabbar ju miiig!”
”Om man tänker att något är dåligt, så blir det värre”, sa narren och trollade fram en duva ur sin strumpa. Men om man tror att det blir bra, så blir det bra”, fortsatte han och trollade fram en vit kanin ur sina kalsonger.
”Vi får se!” sa kungen som hade fått nog. Han ropade på sin nya bödel och sa åt honom att slå narren i järn. Bödeln gjorde som kungen sa. Och snart hade narren en järnring runt halsen med en stor sten som hängde och dinglade.
”Nå, vad säger du nu, då?” sa kungen.
”Att det kunde ha varit värre”, sa narren. Ni kunde ha bett er gamla bödel komma. Han är mycket värre.”
”Jaså”, sa kungen och ropade på sin gamla bödel sa åt honom att piska narren gul och blå. Den gamla bödeln gjorde som kungen sa och piskade narren med en niosvansad piska. Det gjorde inte så ont för bödeln såg dåligt och missade mår än han träffade.
”Nå, vad säger du nu, då?” sa kungen.
”Det här kommer att sluta bra!” sa narren. ”Om du fortsätter så här kommer du snart tycka synd om mig och släpper mig loss och ger mig saft och kakor. Det kunde ha varit värre.”
”Huur kunde det vara värre?” sa kungen med sin lenaste lömska röst.
”Lätt”, sa narren. ”Ni kunde ha kallat på er fru. Ingen kan plåga en man som hon.”
Kungen tvekade ett ögonblick. Sedan kallade han in sin fru. Han pekade på narren och sa: ”Den här mannen säger att du snart kommer att må bättre. Och han sa åt kocken att koka löksoppa till dig. Hur ska jag straffa honom, tycker du… min kära?”
”Din drummel!” sa drottningen. Den här mannen är ju slagen i järn och piskad gul och blå. Släpp honom genast fri så ska jag ta hand om honom.”
Ingen vågade säga emot drottningen, och snart var mannen fri igen. Drottningen tog honom med sig till sin kammare där de festade på löksoppa och kakor hela natten.
På morgonen knackade kungen försiktigt på dörren och väckte narren. ”Nå”, sa kungen. ”Nu har du tillbringat en natt med drottningen. Trycker du fortfarande att det kunde ha varit värre?”
”Jodå!” sa narren och kliade sig bakom örat så att några guldmynt föll till golvet. ”Det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit ni, min kung, som tillbringat natten med drottningen. Det hade varit värre.”
”Hur då?” sa kungen.
”Hur mycket jag än lider, kan jag alltid glädja mig åt att det är jag och inte ni som lider, min vördade konung. Det är narrens roll, att lida så att andra kan glädjas.”
Det var en gång en kung som hade en narr. Inget ovanligt med det. Men det här var en ovanligt lycklig narr. Han kunde se ljuset i det mörkaste mörker och visste att allting alltid kan bli värre.
”Du är en god narr”, sa kungen.
”Det kunde ha varit värre”, sa narren.
Vill du använda denna saga?
Alla Sagor av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com