Sagan om John och Tuvstarr Bauer
John Bauers magiska verklighet möter sagans verkliga magi i den här nyskrivna sagan om konstnären John Bauer och hans sagosyster Tuvstarr.
Tuvstarr vill rädda John som har blivit förvandlad till en älg. Resan för henne mot glömskans tjärn. Där måste hon offra det dyrbaraste hon äger för att göra dammens drottning nöjd. Kanske måste hon offra sitt unga liv.
Den här berättelsen handlar om konstnären John Bauer och hans sagosyster Tuvstarr. Den skildrar ett av de äventyr som kom att forma deras liv och konst.
I boken förekommer en del ålderdomliga ord och uttryck som kan kännas främmande för nutida, trollfrånvända läsare. Till exempel ”tränka” (trollänka efter en man som blivit bergtagen). Var inte orolig. I slutet av boken finns en ordlista som gör dig back-to-date med trollnordiska.
Observera att läsning av förtrollad litteratur påverkar din uppfattning om verkligheten. Om du vågar anta denna utmaning blir ingenting som förut.
Låt oss börja.
I
Det var en gång en tränka som bodde ensam i skogen med sina två barn, John och Tuvstarr.
Det var fattigt i hemmet och plikterna var många. Ved skulle huggas och kläder tvättas, åkerplättarna skulle sås och skördas. Däremellan fanns tusen och en saker att göra om man ville ha mat i magen och kläder på kroppen.
Det äldsta barnet, John, han drogs till skogen. Varje chans han fick smet han iväg. Där umgicks han med troll och häxor och allsköns oknytt.
Hemma tog han kol från spisen och tecknade sina äventyr på väggarna. Folk kom från när och fjärran för att beundra hans konst, även om ingen trodde på trollen.
Det yngsta barnet, Tuvstarr, blev vän med älvorna på ängen. De gav henne en gåva som alla avundades – midsommarnattens sista solstråle fångad i en daggdroppe.
Älvornas smycke kan lysa upp det mörkaste mörker och värma det kallaste hjärtat. Det kom att spela en viktig roll denna sommar, som du snart ska få höra.
En dag var John borta och stod inte att finna. Man letade högt och lågt, men han förblev försvunnen.
”Han har blitt bergtagen som far din”, sa en granne till Tuvstarr. ”Nu målar han gullfärg i Bergakungens sal och vill inte komma hem nå mer.”
”Pytt!” sa mor. “Nog vill han komma tillbaka. Varje kväll berättar han sagan om prinsessan på ön för sin syster. Och han har inte kommit till slutet än."
”Det betyder otur att börja en saga och inte komma till slutet!” sa Tuvstarr.
”Men jag såg John vandra ut på myren, jag!” sa en annan granne. ”Och myren ger man sig inte ut på, om livet är en kärt. Endast fantasin kan berätta vad som dväljs där.”
“Då får ni packa er dit och ropa på‘n!” sa mor. “Istället för att sitta här å prata strunt.”
Tre modiga män gick till myren och ropade på John. Men inte för högt, ty då skulle myrfolket vakna.
“Jag vet en man som gick ut på myren, och när han kom tillbaka sa han inte ett ord om’et,” viskade den ene mannen.
“Jag vet en kärring som gick ut på myren, och när hon kom tillbaka kunde hon inte sluta prata om’at,” mumlade den andra mannen.
“Jag hörde att de gifte sig och fick tre osnutna ungar,” muttrade den tredje mannen. “Den ene vart motvalls, den andre vart avig, och den tredje gick emot allt.”
När de tre bröderna stått en stund och inte gjort någon nytta alls, gick de hem och skröt om sitt mod för alla som iddes lyssna.
II
Till slut nådde Tuvstarr en ö av gräs som hölls samman av rötter. Hon drog sjalen om sig, som ett tält mot det växande mörkret; tog fram älvornas smycke. Det lyste varmt och trösterikt, och det dröjde inte länge innan hon sov.
Tyvärr såg allt otyg som dvaldes på myren den lilla ljuspunkten, så lockande för den som hungrar och längtar.
Det var dymlingar och myrgastar, slemloskor och knotrötter. De kände lukten av blod, svett och rädsla – och närmade sig sakta, som en mörk mur av smärta.
En brötmule flåsade Tuvstarr i nacken. En larvfot nafsade på hennes tår. En slemsäck gled över hennes sönderrivna ben.
Tuvstarr vaknade och drog sin kniv. Den blänkte till i ljuset av älvornas smycke, och myrfolket drog sig kvidande tillbaka.
Men då kom en dimma av pulserande ljus flytande över myren. Det var nattviskan, den som gör folk galna. Tuvstarr släppte kniven och höll för öronen, medan myrfolket kröp närmare igen.
Då kom ett irrbloss dansande över myren, och alla drog sig undan, sjönk tillbaka in i mörkret.
Kanske trodde irrblosset att ljuset från älvornas smycke var hennes mamma, för hon landade på Tuvstarrs sjal och krafsade för att komma in.
Det är få förunnat att se ett irrbloss på nära håll. Än färre kan berätta om det efteråt. Ändå är irrbloss tillgivna varelser, som alltid blir glada när de får människor att leka med. Det är inte deras fel att människor inte kan flyga, utan går under i myren när de följer efter dem.
Irrblosset satte sig i Tuvstarrs knä och började putsa sina vingar, som lyste och växlade i olika färger.
”Vad heter du, lilla vän?” frågade Tuvstarr. Irrblosset svarade inte. ”Jag tycker du ska heta Irra och vara min syster i striden”, sa Tuvstarr och delade en bit rågbröd med varelsen.
Tuvstarr berättade för Irra om brodern som försvunnit. Om myren som ville sluka henne. ”Och hemma sitter mor och gråter över sina förlorade barn.”
Tuvstarr talade för att hålla sig vaken, för att somna på myren kan vara det sista man gör. Men om natten blommar nattstilla och svagmynta. Deras doft gör huvudet tungt och drömmarna levande.
Snart sov Tuvstarr och drömde om nybakade kolbullar i stugans härd. Irra snurrade runt ett par varv i Tuvstarrs knä och stack huvudet under vingen. Snart sov hon med.
Limfrost föll från träden. Blötfisar steg mot himlen. En myrgast höjde sin klassiska stämma. Och en kappvändare höll utkik efter allt som var farligt.
Då satte sig Irra upp och nosade i luften. Hon kände sig för med vingarna och flög iväg – rakt genom muren av varelser som genast vek undan.
Men de kom snart tillbaka.
En dimröja lekte med Tuvstarrs hår. En blåtand närmade sig hennes hals. Och en knotgnöl ville slicka hennes myggätna rygg.
Då kom Irra åter dansande över myren. Efter henne sprang en älg, vild och blind, rakt genom muren av mörka varelser.
Irra landade på Tuvstarr och släckte sina vingar. Då vaknade älgen till sans och såg Tuvstarr ligga försvarslös på marken.
Älgen vakade över Tuvstarr hela natten, och ingen vågade göra henne förnär, ty alla fruktade älgen, skogens dystre konung.
III
På morgonen vaknade Tuvstarr till ett hulkande ljud, som om älgen hade ätit något dåligt.
”John!” ropade hon.
När älgen hörde Tuvstarr tala ryggade han skrämt tillbaka.
”John, är det du?” ropade Tuvstarr.
Älgen skakade på huvudet och backade undan, redo att springa sin väg. Men Tuvstarr gav sig inte. Hon klättrade upp på älgens rygg, och nu började en vild ritt in i Mörka Skogen.
Det var många mörka varelser som såg Tuvstarr lysa som guld mot de dunkla träden, men ingen vågade göra henne förnär, ty de var alla rädda för älgen.
Älvornas smycke lyste upp marken framför dem, men bortom ljuskäglan fanns bara mörker. Därför såg de inte faran i tid.
En trollunge satt på marken och gnuggade sina ögon. Älgen stegrade sig, och Tuvstarr föll i backen. När hon kom på benen igen var älgen borta.
En trollunge satt på marken och gnuggade sina ögon. Älgen stegrade sig, och Tuvstarr föll i backen. När hon kom på benen igen var älgen borta.
”Buhuhu!” sa trollungen och kikade på Tuvstarr.
”Hur är det fatt?” sa Tuvstarr.
”Mina bröder, de sa att jag måste gråta tills en prinsessa kommer förbi och tycker synd om mig!” sa trollungen.
”Jaha. Och vad händer då?” sa Tuvstarr.
”Då ska vi ta’na te grottan där ho får leva i träsk å leda tess ho blir gammel och fuler – och sen gifter vi bort’na med prästen!” sa trollungen och härmade sina bröder.
”Var är dina bröder?” frågade Tuvstarr.
”Bakom dig!” sa trollungen.
Trollungen pekade på tre mossiga stenar bakom Tuvstarr. ”Det är Kummel. Det är Rummel. Och där är Bummel!” sa han.
”Har du också ett namn?” frågade Tuvstarr.
”Jag hade! Men mina bröder tog det ifrån mig. De kommer inte sluta förrän de fått en prinsessa!”
”Jaså?” sa Tuvstarr. ”Då ska de minsann få en prinsessa som de aldrig glömmer.”
Hon sparkade på den första stenen. ”Upp med dig, Kummel!” ropade hon.
Hon sparkade på den andra stenen. ”Vakna genast, Rummel!” ropade hon.
Hon sparkade på den tredje stenen: ”En prinsessa väntar på dig, Bummel!” ropade hon.
Den första stenen började prata med sig själv, ryckte till som om den sagt något dumt, gav igen med styrka och kraft, mumlade sedan förlåt och skrattade åt sig själv.
Den andra stenen rev bort mossa och stenar ur en skreva där bak och luktade sedan på fingret.
Den tredje stenen rullade runt och fortsatte att sova.
Tuvstarr sparkade på stenarna igen för att visa sin vänliga sida. En efter en vaknade trollen och stirrade stjärntaget på Tuvstarr.
”Vad väntar ni på?” ropade Tuvstarr. ”Har ni aldrig sett en prinsessa förut? Ge mig en krona att pryda mitt huvud! Och ta mig till grottan! Jag vill inspektera guldet.”
Troll är vana att bli sparkade på. Trollmor sparkade på dem varje dag, vare sig det behövdes eller ej. De bugade och trugade och bad så mycket om ursäkt till Tuvstarr.
Visst skulle prinsessan få en krona. Och visst skulle hon få se grottan. Allt hon önskade skulle hon få. Guld och juveler. Loppor och lampeduser. Kom här, bara! Kom, kom!
IV
Vid grottan började Tuvstarr styra och ställa som en riktig prinsessa.
Guldet skulle tvättas, spindelväven flätas och råttorna matas. Och nu skulle trollgrytan fyllas med glaciärvatten. Bröderna skulle skrubbas rena för första gången på hundra år.
Kummel, Rummel och Bummel tyckte inte om att städa. De avskydde att tvätta och de hatade att bada. Men trollmor njöt av varje ögonblick.
”Sånt är livet när man är gift”, sa hon. ”Man måste följa sin fru i lut och aska och vara henne villig i grop och kräva. Tro mig. Er far lydde mig i allt, innan han gick i stendom efter hundra år.”
När Tuvstarr tog fram trollborsten och sa att de skulle borsta tänderna med salt och grus fick bröderna nog och sprang sin väg.
Kummel sprang mot norr. Rummel sprang mot väst. Och Bummel sprang mot öst. Trollungen sprang ingenstans för han satt fast i spisen.
Trollmor mös och sa: ”Ja, jösses i alla mina dar, nu har de äntligen flyttat ut från grottan, min. Jag hoppas de slutar att springa efter prinsessor och gifter sig med rejäla trollkonor istället.”
Tuvstarr berättade om brodern som försvunnit, om myren som ville svälja henne och älgen som flytt. ”Och hemma sitter mor och gråter.”
”Ack!” sa trollmor. ”Din broder har druckit ur Glömskans tjärn. Den som dricker ur Glömskans tjärn glömmer allt som en gång hänt. Snart har han glömt sitt eget namn.”
”Kan jag rädda honom?” frågade Tuvstarr.
”Du måste offra det dyrbaraste du har till tjärnens drottning”, sa trollmor.
”Jag äger intet stort av värde”, sa Tuvstarr. ”Blott älvornas smycke.”
”Då måste du ge det till tjärnens drottning”, sa trollmor. ”Räcker inte det, finns det bara en sak kvar.”
”Vaddå?” sa Tuvstarr.
”Jag kan ge dig guld. Jag kan ge dig silver. Jag kan ge dig koppar och glas. Och du ska få trollpulver som hjälper dig på vägen. Räcker inte det, finns det bara en sak kvar.”
”Vad?” sa Tuvstarr.
”Då måste du offra ditt unga liv.”
Vägen till Glömskans tjärn är svår. Och när man väl kommer fram vill man helst glömma allt.
I de bortglömda släktingars träsk fastnar man lätt i dåligt samvete. I speglarnas allé är sanningen inte alltid vacker. Och värst av allt – i kärlekens snår bor den vackra prinsen. Han får dig att tro på alla dina drömmar. För att sedan lura dig att alla dina drömmar är fel.
Med sig hade Tuvstarr det bästa botemedlet som finns – en förtrogen som alltid säger sanningen. Det var trollungen. Han såg allt, hörde allt – och sa alltid som det var.
Under hela resan provade trollungen ut nya namn till sig själv, som Russel, Brummel och Bang. Allt var bättre än Aske-Plutten, Lill-Klimpen och Troll-Garnet, som Trollmor kallade honom.
Hela tiden mumlade han trollformler som ”när man talar om prästen står han i farstun” och ”det är inget troll på isen så länge svansen är iland”. Till slut ropade han ”låten hoppet fara!” och de var framme.
V
Glömskans tjärn låg svart och stilla. Men under ytan flöt tjärnens drottning omkring. När hon talade flöt hennes ord till ytan som bubblor. ”Vem är du, flicka? Vad vill du mig?”
”Jag vill befria min bror!” sa Tuvstarr. ”John är hans namn. Något har förvandlat honom till en älg. Jag ska befria honom.”
”Vad får jag för det?” bubblade tjärnens drottning.
”En gåva värdig en drottning”, sa Tuvstarr och lät guldkronan glida ner i vattnet.
”Det är en vacker krona”, bubblade tjärnens drottning. ”Men den känns naken utan silverkedjan på din arm.”
Tuvstarr lät även silverkedjan glida ner i vattnet. Och så fortsatte det. Allt som Tuvstarr fått av trollmor försvann i vattnet.
Tjärnens drottning skulle nog ha nöjt sig, om inte solen gått ner. Mörkret föll och älvornas smycke började glöda.
”Jag ser ditt lysande hjärta!” väste drottningen. ”Jag vill ha det!”
Nu skulle Tuvstarr offra det finaste hon ägde, älvornas smycke. Om inte det räckte hade hon bara en sak kvar att ge – sitt unga liv.
Sakta lät hon älvornas smycke glida ner i vattnet, men så fort hon släppte taget om det så slutade det att lysa.
”Det är ett magiskt smycke,” bubblade tjärnens drottning. ”Det lyser bara när du bär det. Därför måste du följa med!”
Tuvstarr tog ett steg ut i Glömskans tjärn. Foten blev gul och sedan svart i det murkna vattnet. Hon tog ett steg till. Och ett till. Och snart var det för sent att vända åter.
En kall klo grep tag i hennes fot och drog ner henne under vattnet. Det sista hon såg var älgen som kom springande ut ur skogen. Resten var mörker och kyla.
Då! En flammande pil sköt ner i vattnet. En explosion av ljus lyste upp tjärnen. Under en sekund såg Tuvstarr djupet och skatterna på botten. Och dammens drottning som skrek ut sin sorg i en ström av bubblor.
Tuvstarr kom till ytan igen. Och där stod han – älgen, hennes bror. Hon högg tag i hans horn, och han drog henne iland. De sjönk ihop i en stor hög, räddade.
Tjärnen låg stilla och tyst. Ingen kunde tro att en kamp på liv och död hade utspelat sig där. Älgen låg också stilla. Den blundade och andades tungt.
Då syntes ett ljus under vattnet. Det blinkade till och försvann, kom tillbaka igen, steg sakta mot ytan.
Det var Irra.
Irra kom till ytan och slog med vingarna, men de var för blöta. Hon sjönk, kämpade sig upp på nytt, bara för att sjunka igen. Hennes ljus flimrade allt svagare.
Trollungen sprang längs med kanten och fnyste: ”hump, hump, hump!” Alla vet att trollungar inte tål vatten. De sväller upp till dubbel storlek. Trots det hoppade han i och skopade upp Irra, innan hon sjönk för sista gången.
Tuvstarr sprang ut i vatten och drog upp dem båda två. När de kom till stranden låg älgen som avsvimmad. Tuvstarr la Irra på älgens varma mage och blåste på henne.
Både älgen och irrblosset var bortom sans. Varje gång Tuvstarr blåste på Irras vingar lystes de upp en kort stund för att sedan slockna igen. Älgens andetag kom allt mer sällan för att sedan upphöra helt.
”Prova den här!” sa trollungen och höll fram älvornas smycke.
Tuvstarr hängde smycket om sin hals. Det började lysa och sprida värme – och med ett surr flög Irra upp. Ljuset från smycket fångades av hennes vingar och lyste upp skogen i alla regnbågens färger.
Det väckte liv i älgen. Hans mage började röra sig. Avtrycket av två händer syntes under huden. De kände sig för, letade efter en utgång.
”John!” ropade Tuvstarr. ”Är du där inne?”
Hon rev i älgens hud men kunde inte få hål. Hon sträckte sig efter kniven, men den var borta.
Händernas tryck på insidan blev svagare. Bara ett handavtryck syntes nu, som en sista hälsning.
Tuvstarr la sin hand mot handen och kände den försvinna.
Tuvstarr la örat mot älgens mage för att lyssna efter liv. Då stack en kniv upp genom huden, mitt framför ögonen på henne. Det var hennes kniv, den som försvann på myren.
Kniven sprättade upp älgens buk inifrån – och John gled ut på en bädd av blodiga tarmar. Han reste sig upp, vinglig och oseende – och stapplade mot tjärnen.
”Gå inte dit!” ropade Tuvstarr. ”Om du dricker vattnet så glömmer du allt.”
Men John kände inte igen henne. Han kastade sig i vattnet och försvann under ytan. När han kom till ytan kände han äntligen igen sin syster, men allt han upplevt som älg var raderat från hans minne.
”Vem är det?” sa John och pekade på trollungen som nu hade växt till dubbla storleken.
”Det är Humpe, din nya bror”, sa Tuvstarr. ”Han ledde mig hit och räddade oss.”
”Och vem är det?” sa John och pekade på irrblosset som putsade sina vingar.
”Det är Irra, din nya syster”, sa Tuvstarr. ”Hon ledde dig hit och räddade oss.”
”Precis som syskon ska”, sa John.
VI
Så slutade sagan, lyckligt, som sagor ska. John och Tuvstarr kom hem till slut, till mor som väntade på dem. Det var ingen enkel resa. Många och svåra var hindren på vägen dit. Men det är en annan historia, som får berättas en annan gång.
Förutom små glimtar av ljus mindes inte John vad som hände under hans äventyr som älg. Minnet av den tiden tvättades bort i Glömskans tjärn. Men så länge han levde målade han bilder med tomtar och troll från skogen. Skogen bar han alltid med sig, vart han än gick.
VAD HÄNDE SEDAN?
Irra flyttade till Amerika. Där fick hon jobb på en teater och blev en av de starkast lysande stjärnorna i Hollywood, tills hon råkade tända eld på en gardin och brände ner halva stan.
Dingle blev adopterad av John och Tuvstarrs mor och bodde med dem. När han blev stor grundade han Tuvstarr sagoland. Tyvärr byggde han det på myren, så värdet sjönk.
Kummel, Rummel och Bummel grundade en bank och blev rika som troll. De vägrar fortfarande att tvätta sig, men det gör inget, för pengar luktar inte.
Trollmor bor kvar i sin grotta och kallar Tuvstarr för sin svärdotter, trots att hon aldrig gifte sig. Det kommer ofta turister till trollmors grotta. Hennes försäljning av trollpulver som blå dunster, surt kommer efter och rök utan eld har skapat ett felaktigt rykte att hon är en riktig häxa.
Tjärnens drottning växte i storlek och styrka och blev känd som det stora sjöodjuret. Det tycker hon förfärligt illa om. Det är sällan någon ser henne nu för tiden.
Tuvstarr blev en äventyrare och botanist. Hon har en blomma uppkallad efter sig: Carex cespitosa.
John blev en berömd konstnär. Han och Tuvstarr upplevde många fantastiska äventyr ihop, och de överlevde nästan allihop.
TROLLNORDISK ORDLISTA
BERGAKUNGENS SAL = (”Nu målar han med gullfärg på väggarna i Bergakungens sal”) Det är omstritt om bergakungens sal finns på riktigt. Det enda trovärdiga vittnet till denna sal är Peer Gynt, men det finns en risk att han har drömt det.
BLÅ DUNSTER = Att slå blå dunster i ögonen på någon betyder att du vilseleder personen. Genom att blådunstra någon kan du få personen att ifrågasätta allt, till och med sin egen sanning. Det är samma som engelskans gaslighting. Eller att gaslajta någon.
BLÅTAND = Blåtänder är genomskinliga varelser som helst vill att alla ska hålla sams och komma överens. Förr i tiden kunde de överlämnas som fredsgåvor mellan klaner och stammar som ett tecken på vänskap. Tyvärr är de svåra att hitta och försvinner gärna när du behöver dem som bäst.
BLÖTFIS = Blötfisar är landlevande djur som drömmer om att segla. Under rätt förutsättningar kan de förena sig med molnen och sedan regna ner som rosa sockervadd, vilket ger bördig jord och goda skördar.
KNOTGNÖL = Knotgnölar gillar att slicka på sår och myggbett, vilket är praktiskt eftersom deras saliv har antiseptiska egenskaper. Man bör dock undvika att själv slicka på knotgnölar, eftersom de kan vända taggarna utåt.
BRÖTMULE = Brötmular är stora hundliknande varelser som gillar att buffa på människor som de tycker om. Andedräkten innehåller alkohol och doftar som blöta raggsockar.
DELA BRÖD = (”och delade en bit rågbröd med varelsen”) Det bästa sättet att bli vän med sällsamma varelser är att dela bröd med dem. I brist på bröd kan man låta dem äta kakor.
DIMRÖJA = Dimröjor är varelser som gillar att leka med långt hår. De kan få folk att somna eller glömma bort tiden.
DUBBEL-NAMN = (”Under hela resan provade Trollungen ut nya namn till sig själv”) I trollfamiljer får ungarna ofta dubbelnamn för att likna de kristna människobarnen. När de blir äldre tar de sig egna namn, och då alltid enkelnamn. Kummel hette från början Kant-stöttingen. Rummel hette Ränne-Rumpa. Och Bummel hette Lingon-Blomma.
DVÄLJES = Att dväljas betyder att du uppehåller dig eller dröjer dig kvar på en viss plats.
DYMLING = Dymlingar är varelser som saknar självkänsla och lever för att göra andra till lags. De framstår som harmlösa, men kan likväl ställa till med stor skada. På engelska kallas de people pleasers.
ELAKA TUNGOR = Ett trollpulver som kan tysta elaka och skvallriga människor. Det kan också användas i motsatt syfte: att få personer att ofiltrerat säga vad de tycker och tänker i alla lägen.
GROP OCH KRÄVA (”vara henne villig i grop och kräva”) Vi människor säger ”i slott och koja”. Det betyder både fattiga och rika. Uttrycket kan också ersättas med ”i nöd och lust”, vilket innebär att man är lojal i både goda och dåliga tider.
GÅ I STENDOM (”innan han gick i stendom efter hundra år”) Trollens stendom är samma som människans ålderdom. Att ”gå i stendom” är detsamma som att gå i pension. För troll kan det rent konkret innebära att de förvandlas till sten, vilket är ett praktiskt sätt att slippa vardagens bekymmer. Vi människor har delvis förlorat denna förmåga.
GLÖMSKANS TJÄRN = Glömskans tjärn finns någonstans, men ingen minns var.
HÄXA = En kvinna med magiska egenskaper.
IRRBLOSS = (ignis fatuus) = Irrbloss är små ljus på hedar, myrar och kärr. Förr trodde man att de var människor som hamnat mellan himlen eller helvetet eftersom de utfört lika mycket ont som gott i livet. Det kunde också vara personer som gått ned sig i myren och efter sin död stigit upp som ett irrbloss, för evigt dansande runt platsen där de dött. Modern forskning hävdar att irrbloss är bubblor av sumpgas som självantänt, men det är alldeles för tråkigt för att vara sant. Det enda vi vet är att Irra är unik.
KAPPVÄNDARE = Ett flockdjur som ofta går vilse och hamnar i fel sällskap. Anpassar sig gärna efter andra och går inte att lita på. Bortsett från det är kappvändaren kul, kelsjuk och oemotståndlig.
KNOTROT = Knotrötter är en typ av rotande som kan fånga in människor med sina rötter. Om du snubblar på en rot i skogen är det troligen en knotrot som varit i farten. De kan också få folk att fastna i hedar, myrar och kärr. Många som faller för en knotrot låtsas som om ingenting har hänt, men allt är förändrat. I andra versioner av denna saga var det en knotrot som fick älgen att stegra sig så att Tuvstarr föll av.
LARVFOT = Larvfotar är varelser som gillar att äta döda hudceller på fötter. De används ibland på spa där man doppar fötterna i lera och låter larvfotar mumsa på dem. På senare tid har det etiska i detta förfarande blivit ifrågasatt.
LIMFROST = Limfrost är ett landlevande djur, släkt med bläckfisk. Till utseendet liknar de spindelväv och kan flyga mellan träd. Det sägs att de kan läsa och påverka tankar hos de människor som de fäster sig vid.
LOPPOR OCH LAMPEDUSER = Vi människor säger ”allt mellan himmel och jord”.
LUT OCH ASKA = (”Man måste följa sin fru i lut och aska”) Vi människor brukar säga ”i vått och torrt”. Det betyder att man är lojal i både goda och dåliga tider.
LÅTEN HOPPET FARA = (”Till slut ropade han ’Låten hoppet fara!’ och de var framme”) Bildade läsare upptäcker förstås en koppling mellan trollungen och en annan berömd guide, Vergilius från Den gudomliga komedin av Dante Alighieri. Vergilius leder Dante till helvetets portar där en skylt säger: ”I som här inträden, låten hoppet fara”. Somliga läsare kan även dra paralleller mellan Tuvstarrs vandring genom De bortglömda släktingars träsk, Speglarnas allé och Kärlekens snår med Dantes vandring genom de sju cirklarna i helvetet. Andra läsare tycker att somliga läsare borde dra något gammalt över sig.
MYRFOLKET = Samlingsnamn på varelser som lever på hedar, myrar och kärr. Kunskapen om dem är begränsad. Alla som vet något om dem har inget att säga om saken.
MYRGAST = Myrgastar gillar att sjunga med ihålig och spöklik röst. Ljudet förekommer ofta i spökfilmer. Förutom att vara läskiga är de inte ett dugg farliga.
NAMNLÖS = (”Har du också ett namn?”) Att inte ha ett namn är detsamma som att vara rättslös. Vem som helst kan behandla dig hur som helst. Därför är det en gåva att ge någon ett namn. Men att vara utan namn kan dock vara en rebellisk handling, eftersom det ger frihet utan ansvar. Vissa varelser kan därför bli rädda om du vill ge dem ett namn för tidigt, utan att först ha vunnit deras förtroende.
NATTSTILLA = En blomma vars doft gör dig sömnig.
NATTVISKA = Det sägs att nattviskan gör folk galna, men alla som säger det är inte riktigt kloka.
NÄR MAN TALAR OM PRÄSTEN (”När man talar om prästen står han i farstun”) Vi människor säger: ”När man talar om trollen står de i farstun.” Det betyder att man kan locka olyckor till sig genom att prata om dem. I Harry Potter säger man till exempel ”du-vet-vem” istället för du-vet-vad.
OKNYTT = Samlingsnamn för övernaturliga väsen.
OSNUTEN = (“Jag hörde att de gifte sig och fick tre osnutna ungar”) Att vara osnuten är detsamma som att vara ohyfsad och fräck, ungefär som de tre bröderna som skulle ropa på John vid Sanka Myren.
PENGAR LUKTAR INTE = Detta är ett uttryck som alla bildade trollentusiaster bör känna till. Den romerska kejsaren Vespasianus kom på idén att beskatta insamlandet av urin (som används vid garvning och tvättning av kläder). Kejsarens son Titus tyckte att det var ett ovärdigt sätt att tjäna pengar på. Kejsaren höll upp ett guldmynt och frågade Titus om han kände sig förolämpad av myntets lukt. Titus sa nej, varpå kejsaren svarade atqui ex lotio est (och ändå kommer det från urin). Citatet förbättrades under historiens gång till pecunia non olet (pengar luktar inte) och sensmoralen är att man inte ska bekymra sig så mycket om hur pengar tjänas.
RÖK UTAN ELD = Ett trollpulver som gör att du kan sprida rykten som ingen tror på.
SITTA FAST I SPISEN = (”Trollungen sprang ingenstans för han satt fast i spisen”) Alla hjältar går igenom en eller flera ”latenta perioder” då de verkar lata, inåtvända och oförmögna till handling. Dessa perioder av introspektivt grubblande är helt nödvändiga för individer som ska utföra stordåd. I sagans värld sitter de ofta vid öppna spisen och leker med elden eller rakar i askan. De kallas ofta för askepilt (askpojke) eller askunge. En askepilt eller askunge motsvarar engelskans late bloomer.
SLEMLOSKA = Slemloskor är fiskar som lever i gyttja och är kända för att blåsa upp gasbubblor som kan fatta eld. De används ofta som partytrick.
SLEMSÄCK = Slemsäckar är helt ofarliga sniglar som är mest skrämmande på grund av sin storlek. De förekommer ofta i medeltida konstverk, men kan ibland bryta sig loss och ställa till med oreda.
SPARKA TROLL = Troll sparkar på varandra som ett sätt att visa tillgivenhet, ungefär som vi människor kramas. Man ska dock vara försiktig när man sparkar på troll för de är hårda som sten.
STJÄRNTAGEN = (”En efter en vaknade trollen och stirrade stjärntaget på Tuvstarr.”) Att bli stjärntagen beskriver tillståndet som uppstår då man möter en person som man har beundrat på avstånd. Det är synonymt med att vara hänförd och ligger nära ordet betagen. Det motsvarar engelskans starstrucked.
TROLLGRYTAN = (”Och nu skulle trollgrytan fyllas med glaciärvatten”) I en äkta trollgrotta finns en stor gryta som hänger över öppen eld. Dessa grytor har övernaturliga egenskaper, som att de aldrig går att tömma på vatten.
SURT KOMMER EFTER = En trollformel som man ångrar efteråt.
SVAGMYNTA = En blomma vars doft gör att du får fjärilar i magen, darr i knäna, stockad röst och svettiga handflator.
TUNGHÄFTA = En blomma vars doft gör det svårt för folk att tala. Blomman är populär i brudbuketter, vilket har gett oss traditionen att kasta bort den så fort som möjligt. Blomman fanns med i en tidigare version av sagan men kastades bort vid redigeringen.
TROLL = Troll sägs ofta vara lika oss människor. Denna negativa konnotation får ses som en missvisande fördom baserad på deras likhet med människor. Troll är stora djurvänner och tvekar aldrig att hjälpa dem som är i nöd. Snälla troll kan ha stått förebild till den nordiska hustomten (senare förvandlad till jultomte). Ett troll kan också vara en människa som vänt samhället ryggen och lever ett eget liv i naturen. Enligt folktron kan dessa enslingar botas med en ordentlig tvätt.
TROLLGARN = (”Troll-Garnet, som Trollmor kallade honom”) Om du håller en garnstump i handen och släpper garnbollen på marken, så kommer den att rulla iväg dit du önskar. På detta sätt kan du hitta ut ur grottor, labyrinter och andra trångmål – eller tvärtom, hamna i spännande äventyr som du måste räddas ifrån.
TROLLKONA = Kona betyder fru på trollnordiska, så trollkona betyder trollfru.
TROLLOGI = Läran om troll. Detta forskningsområde har behandlats styvmoderligt av den akademiska världen eftersom studenter och forskare inom detta område saknar de nödvändiga överlevnadsattributen som grandiositet och offermentalitet.
TROLL PÅ ISEN = (”det är inget troll på isen så länge svansen är iland”) Människor säger ”det är ingen ko på isen så länge rumpan är på land” och det betyder att man behöver inte oroa sig, för så länge kon har fast mark under fötterna och kan rädda sig själv om isen brister.
TROLLPULVER = Ett pulver med magiska egenskaper. Ofta aktiveras trollpulver av att man slänger det på elden, men det går också att blåsa eller kasta i ansiktet på oskyldiga offer.
TRÄNKA = Änka efter en man som blivit bergtagen. Manlig motsvarighet är tränkling. Det är en förkortning av trollänka och trollänkling.
ÄLVORNAS SMYCKE = Midsommarnatten är den mest magiska tiden på året. Ett smycke gjort på midsommarnattens sista solstråle fångad i en daggdroppe (dag möter natt, det gamla möter det nya) torde innehålla många magiska egenskaper, långt fler än de som förekommer i denna saga.
John Bauer bland tomtar och troll
Denna saga skrevs 2015–2025 och bygger på John Bauers illustrationer. Jag skrev den för att jag ville skriva en saga illustrerad av min idol.
Eftersom John Bauer varit död i över 100 år fick jag skriva sagan utifrån de illustrationer som redan fanns, även om berättelsen ibland tog egna vägar.
Texten är publicerad under CC BY-SA 4.0. Det betyder att du får använda och bearbeta den under vissa villkor. Vill du uppleva John Bauers konst rekommenderar jag Jönköpings läns museum.
Arbetet med denna saga gjorde det möjligt för mig att resa in John Bauers magiska värld, och denna upplevelse kommer jag att bära med mig, vart jag än går.
Christer Barregren, i trollskogen 2025