Tuva

Julmarknad på Tuva hembygdsgård är doften av brända mandlar, klinkandet av stål mot stål i smedjan och hantverkare som pratar sig varma för broderade linnedukar och bivaxljus, starkglögg och viltkorv.

Besökare kommer in på gården med tomma händer och hungriga ögon, medan de som är på väg därifrån, mot utgången och väntande bilar, har plastkassar i klasar runt armarna.

Guiden trampar värme i fötterna och ser på gruppen som samlar sig. Hon älskar den här stunden, den tysta förväntan.

Tänk, här sprang Tuva som barn en gång, i skogen och på ängarna. Då stod skogen mörk och hemlig runt gården. I dag är den gallrad och rationell, det som finns kvar av den. Älvornas äng har blivit en skulpturpark.

Hembygdsgården ligger som en kvarglömd skurtrasa i utkanten av den växande staden. Stugorna hukar sig under tyngden av bleka betonghus, som fångar den sista solen i sina uttryckslösa fönster.

Guiden sänker blicken och säger:

– Älvorna är som morgondimman. Du kan se dem dansa på håll, men kommer du för nära blir de till luft. Först när du dansar med ditt hjärta och glömmer dig själv, kan du bli upptagen i deras ring och få höra deras klingande skratt.

Tuva dansade med dem, och de gav henne det finaste de hade, en gåva värdigt en drottning: midsommarnattens sista solstråle fångad i en daggdroppe.

Älvornas smycke kan lysa upp det mörkaste mörker och värma en frusen själ. Det kom till nytta den vintern, när kölden knäppte i väggarna. Tre år hade gått sedan Tuvas bror lämnat gården för att söka lyckan i världen. Tre vintrar utan ett tecken. Och nu är det så kallt att fåglarna faller döda ner från skyn, stelfrusna när de slår i marken.

En kväll står en älg utanför stugan. Den hänger med huvudet och skrapar med hovarna i snön.

”Sanna mina ord, det är ingen vanlig älg”, säger Tuvas mor. ”Det är skogens dystre konung och han är i den största nöd. Han har druckit vatten ur Glömskans tjärn, det ser jag. Den som dricker ur Glömskans tjärn förlorar allt han håller kärt. Till och med sitt eget namn. Ty i tjärnen bor en drottning, och till henne måste du offra det finaste du äger.”

Tuva går ut med en skål mat, torkade äppelskivor i mjölk, broderns favorit. Även älgen verkar gilla det.

Tuva klappar den sträva pälsen på älgens kind. Lukten av varmt liv och vild skog omsluter henne och hon säger: ”Min bror! Är du där inne? John!”

När hon säger broderns namn ryggar älgen tillbaka. Den stirrar på henne en stund, innan den gungar iväg genom snön och försvinner.

*

Våren kommer, värmen kommer, hoppet om livet återvänder. De som överlevt vintern känner ett band till varandra. De kan säga: vi var där.

Tuva plockar tranbär på myren. Det kan vara en farlig plats, särskilt nattetid, och när korgen är full vilar solen redan tung över dagen, luften är mättad med söta dofter.

Då hittar hon älgspår som går mot myrens hjärta. Hon vill dem, bara en bit, det kan vara hennes bror, innan hon återvänder hem till mor.

Hon hoppar från en tuva till en annan, trampar ner tuvstarr och svärdsliljor, medan solvarmt vatten tränger in i hennes träskor och dunster av ruttnad dy retar hennes näsa.

Ett skutt till. Hon missar och sjunker ner med ena benet i myrens blöta mun. Där sitter hon fast med en svärm av myggor som surrar och biter där de kommer åt.

Hon sträcker sig efter några grästuvor för att dra sig framåt. Myren släpper taget med en besviken suck, men då sitter det andra benet fast.

Så går det sakta framåt, steg för steg. Varje gång myren släpper taget om ett ben sjunker det andra djupare ner.

En grå skymningsdimma kryper över myren och gör världen mindre. Rötter och döda grenar under ytan river upp sår i benen.

Ett steg till. Hon fryser och svettas på samma gång. Varmt blod blandas med kall lera när nya grenar river i de redan öppna såren.

Hon hittar en ö av gräs och sjunker ihop under en tall, som beskyddande sträcker ut sin glesa krona över henne.

Hon sveper mors yllesjal omkring sig och tar fram älvornas smycke. Det skänker, som alltid, värme och tröst men lyser också som en ensam fyr på myren.

Myrfolket ser den. Det är plågade varelser, drivna av en värkande hunger som urholkar deras själar. Och tänk, där ligger ett stycke vitt kött och väntar på dem. Inte som den sega kärringen de snärjde förra veckan. Nej, den här är ung och mör. Hon doftar blod, svett och rädsla.

Dymlingar och knotrötter kryper närmare i dimman, som en mörk mur av smärta.

Ett ryckigt ljus dyker upp och försvinner, dyker upp och försvinner. Det är ett irrbloss som dansar över myren.

Ingen går säker för irrbloss. Myrfolket flyr i panik och trampar ner varandra i dyn, en del kom aldrig upp igen.

Irrblosset landar på Tuvas ben och krafsar på sjalen för att komma in. Hon trodde nog att ljuset från älvornas smycke var hennes mamma.

”Vad heter du, lilla vän?” frågar Tuva. Irrblosset svarar inte. ”Jag tycker du ska heta Irra”, säger Tuva och bjuder den lilla varelsen på tranbär.

Sedan berättar hon om sin olycka: om brodern som försvunnit. Om älgen som hon letade efter. Om myren som försökte sluka henne. Irra putsar sina vingar och snurrar sedan ett par varv i Tuvas knä innan hon lägger sig för att sova.

Tuva ligger vaken med en kniv i sin hand. Att somna på myren kan vara det sista man gör. Men på natten blommar nattstilla och svagmynta som gör huvudet tungt och drömmarna levande.

En slemsäck glider sakta över hennes ben. En dimröja leker med hennes hår. En blåtand närmar sig hennes hals.

Då vaknar irrblosset och krypet ut. Hon nosar i luften och flyger iväg med ett surr som får myrfolket att kasta sig i säkerhet.

Men snart är de tillbaka, nyfikna på hur Tuva ska smaka. En nattviska susar sövande ord i hennes öra. En dymling drar bort hennes sjal – och då blänker kniven i ljuset av älvornas smycke.

Myrfolket faller kvidande tillbaka med ett hat för stort att svälja. De förbannar människorna som kommer till deras värld med stickande smärta och huggande slag, som fäller träden med vassa sågar och tömmer myrarna på vatten, som sotar himlen med eld och väcker dem som drömmer under ytan.

En ung knotgnöl plaskar fram till Tova. Den sväljer kniven hel och sjunker ner i dyn för att smälta den. Tova kommer aldrig få se den igen.

Då syns irrblosset åter hoppa över myren. Efter henne springer en älg, vild och blind, rakt igenom muren av varelser, ända fram till Tuva.

När irrblosset släcker sina vingar vaknar älgen till sans och hittar Tuva hopkurad under sjalen. Den stannar hos henne hela natten, vakar över henne, så inget ont ska drabba henne.

*

Tuva vaknar av varm luft mot hennes ansikte. Det är älgen, hennes bror, den saknade, den som mor gråter över varje natt.

Hon slår armarna om hans hals och säger hans namn. Han vill springa sin väg, men Tuva håller fast och följer älgen in i skogen.

Finns det något mer skrämmande än en tyst skog? Ingen vind som får träden att gunga. Inga fåglar som viskar hemligheter. Och trollungen på sänkgravens kant säger ingenting när älgen stegrar sig i skräck och Tuva faller av.

Hon faller mjukt i sänkgravens kalla mossa och ser sin bror försvinna bort.

När hon vänder blicken mot trollungen rycker han till och gnuggar ögonen med smutsiga händer. ”Buhu hu!” gnäller han. ”Buhu hu!” Med jämna mellanrum gör han uppehåll och kikar på Tuva innan han säger ”Buhu hu hu” med förnyad kraft.

Han måste ha suttit där länge, för hans underkropp är fångad av mossa och liknar mest en torkad trädstubbe med spretande tår.

”Hur är det fatt?” frågar Tuva.

”Det är synd om mig!” säger trollungen. ”Jag ska bara sitta här gråta, säger di, tills en fager prinsessa kommer förbi. Och när hon frågar hur det är fatt ska di rusa fram och ta’na.”

”Ta… na?” säger Tuva.

”Ja. Mina bröder. Di ska ta’na grottan, säger di, och där hon får leva i träsk och leda tills hon blir gammel och fuler. Och då gifter di bort’na med prästen.”

”Vilken tur att jag inte är prinsessa då”, säger Tuva. Hon ser sig omkring, men allt hon kan se är träd och mossiga stenar.

”Är du säker?” säger barnet och lägger huvudet på sned. ”Du ser ut som en prinsessa.”

”Jag är säker”, säger Tuva. ”En prinsessa skulle ha skrikit på hjälp. Det gör inte jag.”

”Om du skriker väcker du mina bröder”, säger trollungen och pekar på tre mossiga stenar bakom henne.

”Det är Kummel. Det är Rummel. Och där Bummel. Han är äldst. Di sover nu.”

Tuva går fram till den största stenen och lägger handen på det mossiga huvudet. Stenen är kall och luktar jord. ”Stryk från norr till söder, och du är döder”, mumlar hon.

”Stryk från öster till väster, för det är bäster”, säger trollungen.

”Jag vet inte vad som är öst eller väst, norr eller söder. Jag är vilse”, säger Tuva och sjunker ner vid stenen.

”Jag letar efter min bror, skogens dystre konung. Han har druckit vattnet ur Glömskans tjärn och vet inte vem han är.”

Trollungen drar sig fram till Tuva med knotiga armar och rör vid hennes hår.

”Är det gulltråd?” säger han. ”Min mor kan spinna en regnbågsfångare med gull och spindelnät och fånga solen.”

Medan trollungen breder ut hennes hår som en solfjäder över stenens skrovliga yta lutar hon huvudet bakåt och blundar.

När åt hon senast, mer än tranbär? När drack hon senast, annat än mossvatten? Och mor, letar hon efter henne på myren?

Något sticker henne i nacken. Hon petar bort det. Något sticker igen. Hon lutar sig fram och torkar bort svett och barr från nacken.

Då ser hon att trollungen pekar på henne. Nej, det är något bakom henne.

Stenen rör sig, sväller, liv bultar inom den. Kottar och grenar rasar över Tuva när stenen rullar upp sig och sträcker på ryggen.

Trollungen drar Tuva tätt intill sig och lägger en försiktig hand över hennes mun.

Stenen slänger bak en förvriden arm för att riva bort lite mossa ur en skreva nära marken. Den lutar sig framåt och visar upp en jordig baksida innan den släpper loss ett rasslande stenras. Det låter iallafall så när instängd luft slår emot Tuva och trollungen, som fnissar till.

Tuva har aldrig sett en sten skratta förut, men det går inte att ta miste: stenen framför henne skrattar faktiskt. Den börjar prata med sig själv, rycker till som om den sagt något oväntat, ger igen med styrka och kraft, mumlar belåtet och skrattar igen.

Sedan vänder den sig om.

*

Tuva måste blunda. Det går inte att se ögon som bottnar mer än tusen år. För mycket skog susar där, mer himmel än en människa kan famna.

”Du!” mullrar stentrollet. ”Inte. Henne. Få!”

Tuva håller för ögonen och kryper in i trollungens famn vars grepp hårdnar.

”Jag ska rädda dig!” sjunger rösten lågt. ”Kom till mig och jag ska göra dig till prinsessa i Drömslottet. Du ska inte behöva tänka själv, inte gå någonstans, bara vara perfekt.”

”Nej!” skriker Tuva och sliter för att komma loss. ”Nej! Nej! Nej!”

Hon knuffar till trollungen och öppnar ögonen, beredd att slåss. Trollungen släpper henne och backar undan.

Då ser hon honom: den fagre prinsen, han som sjungit hennes drömmar. Han står framför henne, levande, sträcker ut sin hand mot henne.

”Bli min!” säger han, sjunger han, med leende läppar. ”Bli min! Och jag ska dyrka marken du går på. Bli min, bara min! Och jag ska älska luften som du andas. Du ska vara min, bara min, så länge du lever, i nöd och lust.”

”Du är Drömprinsen!” säger Tuva. ”Den farligaste av dem alla. Jag är Tuva av kött och blod, hetta och liv. Du är ord som vittrar sönder.”

Och när hon sa det vittrade Drömprinsen faktiskt sönder och blev en mossig stubbe, mitt framför hennes ögon; den står där än i dag.

”Så ska de tas!” säger trollungen och studsar runt med sitt rotben och boxar med händerna mot stubben. ”Piff! Poff! Paff! Haha!”

Det stora stentrollet verkar mindre, som om det sjunkit ihop. De två andra stenarna lutar sig emot det och skakar.

”Det är över nu”, säger Tuva. ”Eller så har det bara börjat. I vilket fall som helst: jag ska gå till Glömskan tjärn och befria min bror.”

”Dotter. Du!” säger stentrollet och pekar på Tuva. ”Tjärnen. Drottning. Offra. Nu!”

”Han säger, du är hans dotter!” skrattar trollungen och dansar runt henne.

”Är det därför han ska offra mig till tjärnens drottning?” säger Tuva. ”För man offrar väl det man håller mest kärt, eller hur? Och vad kan vara mer kärt än en dotter?”

”DU!” mullrar stentrollet så hela marken skakar. Och nu vaknar de andra trollen bredvid honom och stirrar på Tuva under mosslugg.

”Nej! DU måste offra vad finaste du har, paff!” säger trollungen. ”Till tjärnens drottning, piff. Annars släpper hon aldrig bror din fri, poff!”

”Det finaste jag har”, säger Tuva, ”förutom min bror och min mor, är älvornas smycke.”

”Krona. Gull. Mer!” säger stentrollet och lutar sig åt bakåt.

Tuva går fram till den fuktiga hålan som bildats under stenen. Där nere glimmar en krona och ett armband. Längre ner finns mycket annat.

”Kryp ner och hämta skatten”, säger trollungen. ”Den är din!”

Luften i hålet är kall och luktar rutten metall. Gråsuggorna på väg ner över kanten vänder och flyr i panik när de kommer för nära.

”Jag behöver den inte”, säger Tuva. ”Jag har älvornas smycke. Hon kan få det, drottningen i tjärnen, bara jag får min bror tillbaka.”

”Kryp. Du. Dör!”

”Kanske inte räcker, kanske inte nog, han säger. Då har du bara en sak kvar att ge, poff!”

”Ditt. Liv!” säger stentrollet och rister till, så ett stycke blöt jord lossar och täcker kronan.

Tuva suckar. ”Myggor eller prinsar, allt i denna världen vill äta mig.” Hon tar ett djupt andetag och kryper ner i jordens svalg.

*

Glömskans tjärn är mörk och stilla. Träden verkar växa både uppåt och neråt i den. Under ytan simmar drottningen omkring och ser en ljusvarelse komma mellan träden, en ung kvinna klädd i vitt, med en krona av guld, ett värdigt offer.

När drottningen talar flyter hennes ord till ytan som söta bubblor: ”Vem är du, flicka, och vad önskar du mig?”

”Jag vill att du befriar min bror!” säger Tuva.

”Vem är din bror?”

”John är hans namn. Som skogens dystre konung är han känd. Som älg lever han sitt liv. Hans mor viskar hans namn varje natt.”

”Och vad får jag för det, flicka lilla?”

”En gåva värdig en drottning”, säger Tuva och låter trollets krona glida ner i vattnet. Innan den försvinner ser Tuva en blek arm glida upp i dess ring och fånga in den.

”Det är en vacker krona”, bubblar tjärnens drottning. ”Men den känns naken utan juvelerna på din hand.”

Tuva låter även trollets juveler glida ner i vattnet. Och så fortsätter det, tills Tuva bara har sin klänning kvar, och gömd under den – älvornas smycke.

Tjärnens drottning skulle nog ha nöjt sig, om inte solen gått ner, för i mörkret börjar älvornas smycke att lysa.

”Vad är det där?” bubblar hon. ”Ta av dig klänningen och visa mig ditt lysande hjärta.”

Tuva sätter sig på knä vid tjärnens kant. Nu ska hon offra det finaste hon har. Om inte det räcker har hon bara en sak kvar att ge: sitt unga liv.

Tjärnens drottningen flyter så nära ytan som hon vågar. Hennes armar värker av längtan att få krama ljuset som strålar från Tuva. Hela tjärnen bubblar och kokar när hon väser: ”Ge det till mig! Ge det till mig nu! Och du ska få det du längtar efter!”

Tuva sträcker bak armarna och lossar spännet. Hon håller smycket över vattnet och ser drottningens vita lemmar åla runt i mörkret nedanför. Hon låter smycket glida ner i vattnet, men i samma ögonblick som hon släpper det i från sig slutar det att lysa.

”Det är ett magiskt smycke”, bubblar drottningen. ”Det lyser bara när du bär det. Därför måste du följa med det ner i vattnet. Kom och bli min dotter, hemmets ljus och ålderns tröst.”

Tuva tar ett steg ut i tjärnen. Foten färgas gul i det murkna vattnet och försvinner ner i det svarta bottenlagret. Kylan griper henne som en klo av is, hon får svårt att andas. Ett steg till, benen blir stela, ett till, det är halt, ett till, vattnet når henne till midjan.

”Min bror”, säger hon, ”jag gör det här för dig.”

Med armarna i kors över bröstet faller hon sakta ner i vattnet.

Det sista hon ser är ett surrande ljus som flyger förbi hennes huvud. Sedan är mörker allt som är, mörker och kyla. Trådiga armar slingrar sig runt hennes kropp och drar henne neråt.

Något biter tag i hennes hår, håller henne tillbaka, hon ändrar sig, slåss mot armarna som dar henne ner, slåss mot det som drar henne upp.

Längtan efter luft dunkar i hennes bröst, men hon får inte smaka vattnet, inte dricka glömskans tjärn.

Hon bryter vattenytan med ett jublande andetag och ser världen: Irra cirklar runt tjärnen likt ett ilsket stjärnfall och älgen drar i hennes hår.

”John!” skriker hon innan hon rycks ner under ytan igen och sväljer en stor klunk vatten.

Något drar henne neråt, och något håller henne kvar. Det värker i foten och gör ont i håret. Är det så det känns att födas? Smärta, mörker och kyla: är det livet?

Då. En flamma kraschar ner i vattnet, en explosion av ljus lyser upp tjärnen.

I en sekund ser hon djupet, skatterna på botten och drottningen som släpper taget för att skydda sina ögon.

Sedan finns inget mer.

*

I skogen, vid glömskans tjärn, kravlar en kvinna iland med ena armen runt halsen på en älg. De faller omkull på marken och kippar efter andan.

Vad har hänt? Har hon badat? Naken i skogen med en älg? Minnet vill inte nå ända fram.

Djupt ur tjärnens mörker seglar ett ljus mot ytan. Det är ett irrbloss som fallit i vattnet, stackar liten, hon slår med vingarna, men de är för blöta, hon sjunker igen, kämpar sig upp och sjunker igen.

Det är en hopplös kamp, tiden rinner ut för den lilla. Hennes ljus flimrar allt svagare.

Kvinnan springer ut i vattnet och skopar upp blosset innan det sjunker för sista gången. Hon bär henne i land och blåser på vingarna.

”Vad heter du, lilla vän?” säger hon.

Den lilla varelsen svarar inte, men hon sätter sig upp och börjar putsa sina vingar.

”Du vet inte?” säger kvinnan. ”Då är vi lika. Inte heller jag har ett namn.”

Då börjar älgen röra sig i kramp, som om den vill kasta upp något. Den reser sig på frambenen och spottar ut ett ord: ”Tuva!”

När Tuva hör sitt namn kommer allt tillbaka, allt hon varit med om: myren, älgen, trollen och tjärnens drottning. ”John!” ropar hon. ”Är du där inne? John!”

Och svaret kommer djupt från älgens mage:

”Det var jag hela tiden, syster, men sådan var min förbannelse, att jag skulle falla död ner om jag avslöjade det.”

Älgen sjunker ihop, nästan krymper framför hennes ögon.

”John!” ropar hon.

Älgen andas kort och snabbt. Sedan drar den ett djupt andetag, som för att säga något, något viktigt, men inget händer.

Den bara stannar där.

Den andas inte ut.

Livet har lämnat den.

*

Tuva skriker ut sin smärta i den tysta skogen och gräver ner fingrarna i älgens päls.

Tjärnens drottning hör hennes skrik i tjärnens djup. Trollen i sänkgraven böjer sina huvuden. Den fagre prinsen ler i sin stubbe, glad att han kom undan. Myrfolket på myren släpper kvinnan som de nyss har snärjt och sjunker ner i myrens trygga tystnad.

Tuva gråter. Hur länge? Tid finns inte i vid glömskans tjärn. Dag, år, vad är det?

Irrblosset landar på älgens mage. Nu kan hon flyga igen och verkar stolt över det.

”Lilla vän”, säger Tuva. ”Ditt namn är Irra. Och från och med nu är vi systrar.”

Irrblosset gör en volt i luften och landar på älgens mage, tittar på Tuva, snurrar ett varv till. Älgens mage börjar röra sig. Någon känner sig för där inne, slår med händerna mot den mjuka magen, letar efter en utgång.

”John!” ropar Tuva. ”Är det du? Är det du? Är du fast där inne?”

Tuva sträcker sig efter kniven, den är borta. Hon river i älgens hud men kan inte få hål.

Slagen inifrån blir allt häftigare, sedan svagare. Bara ett handavtryck syns nu, en sista hälsning. Tuva lägger sin hand mot handen och känner den försvinna.

*

Guiden på Tuva hembygdsgård tystnar och ser sig omkring. Ska hon sluta här? Hennes gammelmormor gjorde alltid det.

Historien om broderns räddning hörde hon först som vuxen. Vuxna behöver lyckliga slut. Gammelmormor må förlåta i sin himmel.

– Tuva lägger örat mot älgens mage för att lyssna efter liv. Då sticker en kniv upp genom huden, mitt framför hennes ögon. Kniven sprättar upp älgens buk inifrån. Tuva hjälper till att dra isär skinnet och snart glider hennes bror ut på marken, flämtande och blöt, på en bädd av blodiga tarmar.

”Jag dog som älg”, säger han. ”Men som människa ska jag leva.”

*

Guiden ser lättnad i gruppens ansikten. De har följt med på ett äventyr, och det har slutat lyckligt. Bra. Vi behöver historier om gångna tider. Vi behöver dess magi.

I dag är Glömskans tjärn en igenväxt damm i utkanten av ett rekreationsområde. Skogen är genomkorsad av stigar och cykelbanor. Här och var finns skyltar som berättar om gångna tiders folk och seder, om fägator och skålgropar, men inget om troll och vackra prinsar.

Myren är utdikad och hyser ett bostadsområde där ingen vet varför gatorna heter saker som Nattviskavägen och Dymelgatan. Myrfolket som en gång levde där finns bara att se i skulpturparken vid Älvornas äng, tillsammans med en stor älg i trä.

Gruppen skingras och går på fyndjakt bland stånd och bodar. Guiden går in i ett av uthusen, som nu är galleri. På väggarna hänger bilder skapade av John Bauer.

Där vakar älgen över Tuva på myren.

Där sitter trollen runt Tuva och beundrar hennes nya krona.

Och där, den mest berömda av dem alla: Tuva sitter på knä vid tjärnens kant, ensam med sitt val.

Den hade de över kökssoffan hemma på gården. Hon kunde ligga i timmar och stirra på den som barn, samtidigt som hon smekte sina armar, ”putsade vingarna”, som gammelmormor brukade säga.

Tjejen som vaktar utställningen kommer fram till guiden. ”Hej, Irra!” säger hon. ”Gick det bra?”

Guiden nickar, fortfarande försjunken i bilden av Tuva vid tjärnen. Hon önskar att hon kunde sträcka ut sin hand genom tiden och hjälpa Tuva, säga att allt blir bra, men det går inte längre att nå henne.

Konstnären som skapade dessa bilder drunknade i en storm och lämnade världen alltför tidigt. Tuva är för evigt instängd i bilden av sig själv.