Sagan om Hemsöborna
Ända sedan trollfar seglat bort i skymningen hade livet på Hemsö varit härligt upp- och nedvänt och lagom onyttigt.
Ingen av de kvarglömda trollbarna ville trollmjölka grannens ko, kasta glåpord mot kyrkklockan eller busa med lyktgubben i gränslandet.
Hela dagarna låg de på rygg i mossan och åt lingonris till frukost och tallbarr till middag. De lekte med sina bortbytingar till syskon och glömde bort hur troll ska vara.
Livet var härligt. Ja, hela ön frodades. Bönderna blev feta, kyrkan rik, och fiskarna runkade torsk i sump och sälta.
– Vilket elände, sa trollmor. Ingen ordning och reda så långt som ett skelande öga kan se.
Det var så många trollungar och bortbytingar som sprang kring bena på’na att hon inte visste vilka tår hon skulle trampa på.
– Vill jag ge dem en minnesbeta, får jag igen för gammal ost. Ber jag dem gå över ån efter vatten, kastar de yxan i sjön. Vid min tand, det är så fattigt att lusen svälter och råttorna rymmer.
Trollmor kallade till trollråd, men eftersom ingen kom röstade hon enhälligt för att anlita en gårdskarl. En rejäl guldgrävare skulle få ordning på torpet, minsann.
Hon plockade på sig mamelucker och sandaletter från en bykgryta, hämtade en hatt från en tvättlina och knöt en gul rosett om sin svans. Klädd som en fin dam åkte hon till stan och satte in en annons i tidningen.
Några dagar senare stod han utanför grottan och såg bergtagen ut, med ett höganäskrus i en svångrem runt halsen. Hur han kommit dit visste man inte, för trollgrottor är osynlig för människor. Men där var han nu, Carlsson.
– Här finns det multum, sa han. Och mer ska det bli, la han till, om vi sköter våra kort rätt.
Hans ord övergick trollens horisont, men trollmor mös och sa att detta var herr Carlsson, se. Och herr Carlsson skulle vara liksom förmer än de andra, förklarade hon. För här skulle hållas räfs och rättning på torpet.
Trollmor tog Carlsson på en rundtur och visade förråden med guld och högarna med silver. Hon visade bergen och sjöarna, stränderna och ängarna, och herr Carlsson fann fröjd i det han såg. Han tänkte att här fanns det multum, och mer skulle det bli, om han handlade rätt.
Inget var sig likt sedan den dagen. Våren stod för dörren, och i alla hus och gårdar påbörjade man den stora vårstädningen.
Carlsson bestämde att trollgrottan skulle städas. Allt skulle rengöras. Och alla som bodde i den skulle skrubbas, från topp till tå, med vatten och tvål.
Vilket troll vill bo i en renskrubbad grotta? Ingen! Och tanken på att själva bli skrubbade var mer än trollbarna tålde. De sprang till skogs och gömde sig. Allihop. Bortbytingarna också.
Alla utom trollmor.
Hon stannade kvar och såg Carlsson hyra ut grottan till sommargäster.
Tänk att bo i en äkta trollgrotta. Det finns folk som kan betala multum för det. Och så pittoreskt med ett äkta troll som vankar av och an utanför grottan, spottar och svär.
Trollmor gillade inte vad hon såg. Men det skulle bli värre för Carlsson ville gifta sig med henne och bli trollkung över hela ön.
Men hur skulle han få trollmor till kyrkan? Troll spricker ju så fort de går över tröskeln till en kristnad boning. Nej, det duger inte. Prästen måste komma till grottan. Och alla på Hemsö därtill. Det är inte varje dag det stundar tröllop.
Sagt och gjort. Prästen kom med bibeln i högsta hugg. Och alla andra också. Det blev en hejdundrande fest med dans kring brasan hela natten.
Alla trollungar och bortbytingar stod i en mörk cirkel utanför eldens strålglans. De gillade inte vad de såg, men kunde de göra åt saken? Carlsson skrattade och prästen sjöng, och ett tu tre vart trollmor gift.
Nu var Carlsson gift och kung över ön. Han tog på sig en krona av guld och såg ut sitt rike. Han som störst, bäst och vackrast. Och inget ont kunde hända honom nu.
Då gick steg solen upp, och Carlsson förvandlades till en staty.
Det är förstås en myt att troll förvandlas till staty om de blir träffade av solljus. Men som med alla sägner, skrönor och sagor, så döljer denna myt ett korn av sanning. Det fick Carlsson känna på.
Trollmors barn och bortbytingar blev glada över att Carlsson var borta. Nu kunde de leva lyckliga i alla sina dagar igen.
Men prästen förmanade dem och sa att de borde vara tacksamma för allt Carlsson hade gjort för dem – putsat guldet, förvandlat grottan till en turistfälla och gjort dem alla rika som troll.
Tur för honom att troll får magknip av att äta präster, annars hade de slukat honom hull med och hår. Istället nöjde de sig med att jaga honom och hela hans anhang bort från ön. Sedan gjorde de trollgrottan osynlig för människor igen.
Så slutar sagan, sommaren 1887, då allting hände och ingenting förändrades. I dag står Carlsson staty utanför Carl Eldhs ateljé i Bellevueparken. Där ser ut över Stockholms skärgård, och allt han ser är multum.