Sagan om Gilgamesh

Det var gång en kung, som hette Gilgamesh. Han var mycket stolt över sin stad. Gilgamesh var stolt över Uruk och dess starka murar.

När krig rådde kunde folket i Uruk inte önska sig en bättre kung än Gilgamesh.Han gick först i ledet som en ledare och sist i ledet som ett stöd för sina bröder.

Hans armé var en flodvåg som krossade allt i sin väg. Som soldat i hans armé var du odödlig, som en gud – allt vek undan för dig. När du återvände hem sågs du som en hjälte.

När fred rådde var Gilgamesh rastlös, en infångad vildtjur.

Det hände att han utmanade stadens unga män och slog dem till marken. Det hände att han bröt sig in i deras hem och tog vad han önskade.

Staden var hans, hela världen var hans, ingen kunde stå emot hans kraft. Det hände att han utmanade stadens unga män och slog dem till marken. Det hände att han bröt sig in i deras hem och tog vad han önskade.

Hans folk led när de borde ha varit lyckliga.

Gudarna hörde folkets klagan och skapade Enkidu, ursprungsmänniskan, den enda som kan mäta sin styrka med Gilgamesh.

Enkidu fyllde igen jägarnas fångstgropar i skogen. Enkidu skrämde herdarna på slätten. De vände sig till Gilgamesh för hjälp.

Gilgamesh förstod att endast en kvinna kunde få en sådan man att lämna djuren och förena sig med människorna. Det föll på Shamat, glädjeflickan, att lära Enkidu att älska.

”Visa dina bröst, sära dina ben, låt honom känna din doft. Då ska han lämna djuren och förena sig med människorna.”

Shamat hittade Enkidu vid floden. Hon visade sina bröst, hon särade sina ben. Enkidu kände hennes doft. Under sex dagar och sju nätter lämnade han inte hennes sida.

Sedan vände sig djuren bort från Enkidu. De kände kvinnans doft på honom. Enkidu var inte längre en av dem.

Shamat gav Enkidu bröd, gjord på det odlade vetet. Shamat gav Enkidu öl, gjort på det odlade kornet. Enkidu smörjde sin kropp med olja och blev en människa.

Enkidu var skapad av gudarna för att mäta sig med Gilgamesh. En man behöver en vän, en jämlike, någon att älska. Två män lever, där den ene skulle dö. Tillsammans är de som ett tvinnat rep.

Enkidu ställde sig i vägen för Gilgamesh. De brottades, kampen pågick länge, allt krossades i deras väg.

Den ene rådde inte på den andre. Deras vrede rann av dem, de blev vänner.

Gilgamesh ville döda Humbaba, cederskogens väktare, ett äventyr för en hjälte.

Hans mor, Ninsun, avrådde honom. Hans vän, Enkidu, varnade honom. Stadens äldste försökte hejda honom.

”Humbabas röst är stormflod, hans andedräkt är död, hans tal är eld.”

Gilgamesh var två tredjedelar människa, en tredjedel gud. Han var byggd som en hjälte. Talet om faror bara sporrade honom.

Cederskogen var ett tempel för gudar, sextio dubbeltimmar med susande urskog. Humbaba var dess väktare. Han hade gudarnas beskydd. Väldig i sin vrede mötte han Gilgamesh och Enkidu:

”Enkidu, jag såg dig som liten och lät dig springa. Ska du komma nu och mäta dina krafter mot mig? Och Gilgamesh, lika tokig som sin far en gång, den galne kungen av Uruk. Finns det ingen gräns för ditt övermod?”

Gilgamesh och Enkidu anföll Humbaba med yxor och svärd. Ljusa moln blev mörka, döden regnade över dem som i en dimma, de halkade omkring i blod. Enkidus mod svek, men Gilgamesh manade honom framåt. När Gilgamesh drabbades av fruktan, var det Enkidu som tog befäl.

Då kom solguden, Shamash, och lät tretton vindar blåsa mot Humbaba.

Ninsun, Gilgamesh mor, hade bett solguden att blåsa tretton vindar mot Humbaba.

Vildvinden, virvelvinden, köldvinden, dammvinden och sandstormen fick Humbabas ansikte att mörkna.

Han bad om nåd, talade med list, hotade med gudars vrede, lockade med evig ära.

Gilgamesh tvekade, men Enkidu manade på honom. Två män lever där den ene skulle dö. Den ene hjälper den andre. Tillsammans är de som ett tvinnat rep.

Humbabas sista ord blev en förutsägelse. Enkidu ska inte leva länge. Gilgamesh ska sörja sin vän.

Tung föll yxan på Humbabas huvud, och han talade inte mer.

När Humbaba var död fällde de träden, den dyrbara cedern, som skulle berika Uruk. De återvände som hjältar.

Stolta gick Gilgamesh och Enkidu på Uruks gator, öppna för smicker och beröm.

Kvinnorna sa att Gilgamesh var den vackraste av alla unga män. Även gudarna såg det. Ishtar var kärlekens och krigets gudinna. Hon såg det också.

”Kom, Gilgamesh, bli min älskare, skänk mig din frukt och jag ska göra dig rik.”

Ishtar var kärlekens och krigets gudinna. Hon älskade hingsten men gav den sporrar och piska. Fågeln hon fick som barn skriker i skogen efter sin brustna vinge. Herden som gav henne värme blev en varg som jagades på flykten undan sina egna hundar.

”Kom, Gilgamesh, gå in i mitt hus och känn doften av cederträ. Kungar och herremän kommer att buga sig för dig och ge dig gåvor från berg och land.”

För den som är utan gräns är passionen snabb men ledan lång. De som dyrkar dig är gräs under dina fötter. Mot en gud är människan bräcklig. Gilgamesh avvisade henne.

”Din kärlek är ett tunt täcke mot nattens kyla. Som en hund skulle jag sova vid din port. Alla som närmat sig dig med kärlek kan berätta vad lidande är.”

Ratad och förolämpad steg Ishtar till himlen. Hon grät inför sin moder, hon rasade inför sin fader.

”Ge mig Himmelstjuren och jag ska döda Gilgamesh där han bor. Ge mig Himmelstjuren, annars ska de döda stiga upp och äta de levande.”

Ishtar fick Himmelstjuren mot löfte att bara Gilgamesh skulle dö.

Med Himmelstjuren steg hon ner från himlen. Floden tappades på vatten. Marken öppnade sig i stora sprickor. Modiga män föll ner och dog i hundratals.

Enkidu gick bakom tjuren, tog dess svans. Gilgamesh stod stadigt framför, stack kniven i dess nacke.

Gilgamesh och Enkidu dräpte Himmelstjuren och skar ut hans hjärta.

Ishtar såg Gilgamesh hålla Himmelstjurens hjärta i sina händer. Det kunde lika gärna ha varit hennes eget.

På natten höll gudarna råd. Gilgamesh och Enkidu hade gått för långt. En av dem måste dö.

Gilgamesh var två tredjedelar människa, en tredjedel gud. Ninsun var hans mor. Ninsun, gudinnan, bad för sin son.

Enkidu såg detta i en dröm. Nästa dag blev han sjuk. Gudarna hade gjort sitt val. Enkidu ångrade sitt.

”Vad är mitt öde. Vad är mitt liv? Varför har gudarna vänt sig bort från mig?”

Enkidu förbannade jägarna som fann honom i skogen. Enkidu förbannade herdarna som såg honom på slätten. Enkidu förbannade kvinnan som gjorde honom till människa.

”Varför lämnade jag slätten där jag gick med djuren och var stark? Varför kom jag till staden som gjorde mina lemmar svaga?”

Solguden la sin hand på Enkidus ansikte. Solguden talade med honom om rätt och fel. Enkidu ångrade sina hårda ord och fann frid till slut. Den friden var inte given Gilgamesh.

Gilgamesh vakade över sin vän. Han vek inte från Enkidus sida. Stor var hans vrede. Han skrek ut sin bitterhet. Men Enkidu blev bara sjukare. För varje dag som gick rann livet ur honom.

När Enkidu dog grät Gilgamesh i sex dagar och sju nätter.

Först när en mask kröp ur Enkidus näsa kunde Gilgamesh begrava sin vän, men han kunde inte begrava sin rädsla för döden. Den drev honom ut i vildmarken.

Gilgamesh vandrade över alla länder, färdades över alla hav. Han klättrade de högsta bergen och slogs med lejonen i passet. Den ljuva sömnen fick han inte mycket av.

Hålögd och med insjunkna kinder kom han till tvillingberget Mashu, vid jordens slut, där solguden påbörjar sin resa över jorden varje morgon. Skorpionmänniskorna levde där. De vaktade passagen mellan människornas värld och gudarnas.

”Vem är du? Vad vill du? Till vem är du på väg?”

Gilgamesh var trött och fylld av sorg. Av den stolte konungen fanns ej mycket kvar.

”Jag är mannen som begråter sin vän. När gudarna skapade människan gav de henne ödet att en gång dö. Därför söker jag Utnapishtim, den enda människan som gudarna skänkt gåvan av evigt liv.”

Skorpionmänniskorna såg det gudomliga i Gilgamesh och lät honom passera. Gilgamesh fick vandra vägen genom bergets hjärta, passera gränsen mellan människa och gud.

Ljud fanns inte. Tid fanns inte. Han kunde inte se framåt. Han kunde inte se bakåt. Från soluppgång till soluppgång vandrade han utan att känna tiden. Skillnaden mellan liv och död suddades ut.

Sedan ljus, bländande sol, vatten som slog mot en strand, vinden som säger att han lever.

Gilgamesh hade kommit till gudarnas trädgård, där träden bär ädelstenar istället för frukt.

Klädd i trasor kom Gilgamesh till Siduris taverna, till gudinnan som bryggde gudarnas öl och vin.

För henne lättade han sitt hjärta, fördömde sitt öde och förklarade sitt uppdrag.Utnapishtim sökte han, den enda människa som gudarna skänkt gåvan av evigt liv.

Siduri svarade att livet han söker inte står att finna. Siduri, bryggaren av gudarnas öl och vin sade:

”Dag som natt, natt som dag, dansa och var glad. Håll dina kläder rena, din mage fylld. Vårda barnet som håller dig i handen, gläd din hustru med din famn. När gudarna skapade människan tillät de henne att dö, men det eviga livet behöll de för sig själva.”

Gilgamesh berättade hur han blev vän med Enkidu, hur de dödade Humbaba och tog cederträd till Uruk. Gilgamesh berättade hur de slog Himmelstjuren till marken och stillade Ishtars vrede.

Gilgamesh hade vandrat till världens rand, passerat gränsen mellan människa och gud. Nu ville han träffa Utnapishtim, den enda människan som gudarna skänkt gåvan av evigt liv.

Siduri visade vägen till färjekarlen, Urshanabi. Endast han kunde föra Gilgamesh över Dödens hav. Endast han kunde föra Gilgamesh till den andra stranden, där Utnapishtim bor.

Färjekarlen vakade över de flygande Urnu-ormarna. Färjekarlen vakade över De av sten.

Med sin kniv dödade Gilgamesh de flygande Urnu-ormarna. Med sin yxa krossade han De av sten. Med sin egen hand förstörde han för sig själv.

I Urnu-ormarna fanns Kraften. I De av sten fanns Kraften. Utan Kraften kunde färjekarlen inte föra båten säkert över Dödens hav.

Färjekarlen skickade ut Gilgamesh i skogen för att hugga sextio pålar som skulle slås med ringar och täckas med beck. Med dessa skulle de våga resan över Dödens hav, till den andra stranden, där Utnapishtim bor.

Den ena pålen efter den andra gick förlorad på Dödens hav. Till sist hade de ingen kvar. Då rev Gilgamesh masten. Med masten stötte han båten framåt den sista biten.

Utnapishtim stod på stranden och såg honom komma.

Utnapishtim hade överlevt stormfloden som gudarna släppte lös för att minska människors antal.

Varnad av guden EA som viskade i vassen byggde Utnapishtim en ark, lika lång som bred.

När regnet kom ledde han sin hustru ombord, ledde han familjen ombord och alla som arbetat på arken.

Bergens vilda djur och stäppens hjordar ledde han ombord. Frö från allt levande tog han med.

Sedan kom stormen. Himlen öppnade sig. Mörkret föll över jorden.

Under sex dagar och sju nätter blåste stormen. Stormfloden dränkte allt land. Gudarna flydde skrikande till den yttersta randen.

Efter sex dagar och sju nätter blev det lugnare. Vattnet sjönk undan och landet kunde födas på nytt.

Utnapishtim lät en duva lyfta från sin hand. Duvan fann inte land och kom snart tillbaka.

Utnapishtim lät en svala lyfta från sin hand. Svalan fann inte land mat och kom snart tillbaka.

Utnapishtim lät en korp lyfta från sin hand. Den fann land och kom inte tillbaka.

Då offrade Utnapishtim till gudarna. De samlades hungriga kring hans offer. Som tack för att Utnapishtim räddat människans öde, gav gudarna honom och hans hustru evigt liv.

Nu stod han på stranden och såg Gilgamesh komma.

För Utnapishtim utgöt Gilgamesh sin sorg och frågade efter sitt öde.

”Hur kan jag undkomma döden som tog min vän?”

Utnapishtim svarade.

”När gudarna skapade människan gav de henne döden som sitt öde. Den sköne unge mannen, den vackra kvinnan, döden tar dem när livet är som bäst. Den döde och den sovande liknar varandra.”

Gudarna hade gett Utnapishtim evigt liv. Utnapishtim förstod inte varför Gilgamesh sökte det samma.

Om Gilgamesh ville ha evigt liv, skulle han prova att vara vaken i sex dagar och sju nätter.

Gilgamesh satte sig ner och somnade genast. I sex dagar och sju nätter sov han. Varje dag bakade Utnapishtims hustru ett bröd som hon lade bredvid Gilgamesh.

När Gilgamesh vaknade efter sex dagar och sju nätter trodde han det inte, men det mögliga brödet visade tiden som gått.

Utnapishtim bad honom tvaga sig och kläda sig i en skrud som anstår en kung. Det var dags för Gilgamesh att återvända hem.

Även färjekarlen måste följa till med de levandes värld. Färjekarlen hade inte kvar De av sten. Färjekarlen hade inte kvar Urnu-ormarna. I De av sten fanns Kraften. I Urnu-ormarna fanns Kraften. Utan Kraften kunde färjekarlen inte föra båten över Dödens hav.

Utnapishtims hustru kände medömkan med Gilgamesh. Hon berättade om livets växt, den som äger kraften att göra oss unga på nytt.

Livets växt finns på botten av Apsu. Dåtid och nutid blandas där, människors öden och tidens gång blandas i Apsu.

Odödlighet var utom räckhåll för Gilgamesh, men han kunde bli ung på nytt.

Gilgamesh fäste stenar vid sina fötter. Han dök i Apsu och såg djupet.

Gilgamesh plockade livets växt. Han höll livets växt i sin hand.

Vis av olyckor och märkt av gudars nyckfullhet, ville han inte äta den direkt. Gilgamesh ville ta livets växt till Uruk och låta en av åldermännen smaka först.

Gilgamesh lade ifrån sig livets växt. En orm kom och åt upp den. En orm åt livets växt. Ormen ömsade skinn och blev ung på nytt. Allt som Gilgamesh hade gjort var förgäves.

Det var en var gammal som återvände till Uruk. Gilgamesh var gammal när han återvände hem.

I Uruk man var först med att odla vetet, först med att odla rågen, först med att brygga ölet och baka brödet. Man var först med att tämja djuren och besegra naturen. Uruk är människans hem.

Stolt visade Gilgamesh upp sitt Uruk för färjekarlen.

”Se dessa murar, se dess omfamning, se vad människan kan åstadkomma.”

Gilgamesh var kung av Uruk. Han blev vän med Enkidu. Tillsammans slog de Humbaba och tog ceder till Uruk.

Gilgamesh dödade Himmelstjuren och stillade Ishtars vrede, lika stark som hennes passion.

Gilgamesh förlorade sin vän och fruktade döden.

Gilgamesh passerade gränsen mellan människa och gud, nådde fjärran Utnapishtim.

Gilgamesh dök i Apsu, vishetens källa, och försonades med sitt öde.

Gilgamesh betyder ”den som sett djupet”.

Folket i Uruk kunde inte ha önskat sig en bättre kung.

Efterord

Gilgamesheposet är över 4 000 år gammalt och återfinns med kilskrift på lertavlor i olika versioner och språk. Gilgamesheposet kallas världens äldsta litterära verk. Det nedtecknades 1 000 år före Iliaden och Odyssén. Det är 1 500 år äldre än de äldsta berättelserna i bibeln, och Utnapishtim med sin ark är en föregångare till Noah. Sagan om Gilgamesh av Christer Barregren ingår i serien Återbrukade klassiker.