Sagan om Fettpärlan
I
Trötta och söndertrasade hundar drar genom staden. De har varit med om människornas krig, och det har inte slutat lyckligt. Nu är de besegrade, utmattade och jagade på flykt undan de preussiska vargarna.
Först kommer de vindsnabba budbärarna, whippet och greyhound. De susar genom staden, likt en iskall vind som förebådar vinter.
Sedan kommer officershundarna, snobbiga bulldoggar och mopsar med buttra miner. De skryter om hur duktiga de varit, trots att de flydde först av alla.
Sist kommer kanonmaten, fattiga byrackor som tvingats in i kriget mot sin vilja. De var först med att möta faran och de sista att fly. När man ser dem halta genom staden vet man att slaget är förlorat.
Snart flyttar fienden in, jakthundar som kräver omedelbar underkastelse, annars hugger de dig i halsen.
De präktiga stadsborna förvandlas till ömkliga knähundar som med svansen mellan benen slickar den hand som höjs mot dem.
De som kan ger sig av.
”Det är inte bra för affärerna”, sa Mr Bulldog och klappade sig på magen. ”Inte bra alls!”
Mr Bulldog hade gjort sig en förmögenhet på att sälja dyr hundmat till soldater på båda sidorna. Om kriget var slut, så var de goda tiderna också slut.
”I Morrmandie är vår flock intakt, där har de inte stuckit svansen mellan benen än”, sa amiral Schnauzer och slickade sig om mustascherna.
Amiral Schnauzer hade grävt ner nödben i kullarna runt staden. Tyvärr hade han glömt bort var, och nu hade benen fallit i fiendens tassar.
”Man kanske skulle åka dit”, sa Sankt Bernard och sög i sig lite konjak från sin halskagge.
Sankt Bernard bar alltid en kagge med konjak runt sin hals. Konjaken var menad för hundar i nöd, men Sankt Bernard verkade aldrig finna någon som var i större nöd än han själv.
”Då är det bestämt”, sa Mr Bulldog. ”Vi tar en vagn och reser till Morrmandie. Tidigt i morgon bitti. Vintern är i antågande. Jag känner det i min mage.”
II
Nästa morgon smög sig hundarna fram till en hästdragen vagn. De gick med huvudena sänkta mot den yrande snön. En stalldräng med lykta i ena handen selade en gammal häst och manade på dem att stiga upp. Det var dags att åka.
Inne i vagnen hade andra hundar redan grävt ner sina tassar i höet som skydd mot kylan. En resekamin spred värme och en hemtrevlig doft av snöblöt päls.
I den bakre delen, med benen brett i sär, satt Dogue de Bordeaux. (”Stig på, stig på, välkomna.”)
Bredvid honom, med en solfjäder i högsta hugg, satt hans hustru, Madame de Papillon. (”Trevligt, trevligt, slå sig ner.”)
I ett hörn satt två bleka pudlar och tuggade på ett radband. De sa ingenting.
”Otäcka tider, dessa krigstider”, sa Mr Bulldog och snurrade runt ett par varv innan han la sig framför Madame de Papillon med magen i vädret. ”Inte bra för affärerna. Inte bra alls!”
”Men trevligt med kvinnligt sällskap”, sa amiral Schnauzer och bugade sig för de båda pudlarna.
”Skönt att komma sig i väg från nöd och elände,” sa Sankt Bernard och såg sig omkring, utan att se någon värd att slösa konjak på.
”Ja, det är hemska tider, verkligen!” sa Dogue de Bordeaux och sträckte ut ett ben för att putta bort Mr Bulldog från Madame de Papillon. ”Vi”, fortsatte han, ”det vill säga min hustru och jag, vi ser det som vårt uppdrag, vår moraliska plikt, så att säga, att stödja gossarna i den fria zonen. Det är därför vi ger oss av.”
”Naturligtvis”, sa Mr Bulldog som lite motvilligt la sig längre bort. ”Vi får alla uppoffra oss, på ett eller annat sätt. Det är ju krig, trots allt.”
Han avbröts när dörren slängdes upp och en katt tittade in.
”På väg till Mjaumandie?” frågade hon.
Det blev tyst i vagnen. En katt! Skulle de resa med en katt? Visst, krig betyder uppoffringar, men det måste finnas gränser.
Mr Bulldog var den första som återhämtade sig. ”Morrmandie”, morrade han. ”Vi reser till Morrmandie!”
”Mjaumandie, säger du. Tack! Då har jag kommit rätt”, sa katten och steg ombord.
Alla visste vem hon var: en rund och gladlynt katt som kallades Fettpärlan. En katt som kröp upp i människors knä och spann för grädde, som blev kliad under hakan. Allt medan de, hundarna, människans ”bästa vän”, var utkastade i kylan.
III
Vagnen satte sig i rörelse. Mr Bulldog klappade sig på magen och nämnde något om vädret som verkade bli värre.
Sankt Bernard muttrade något om middag på värdshuset (och kanske lite konjak till det).
Madame de Papillon mumlade, med en blick åt Fettpärlan, att de kanske inte släppte in vem som helst. Om det var ett fint ställe.
Amiral Schnauzer slickade sig om mustascherna och suckade något om att kasta pärlor för svin.
Pudlarna gjorde korstecknet och låtsades se ut genom fönstret, trots att det var kolsvart utanför.
Sedan var det tyst en lång stund, medan vagnen knirrade och ibland skakade till i vindbyarna.
Efter ett tag blev hundarna hungriga. De hade räknat med lunch under bordet vid något trevligt värdshus, men när de kikade ut genom fönstret såg de bara snö som yrde runt.
Om de ändå hade tagit med sig mat. Men vem tänker på sånt när krigets vindar vänder och man måste fly i hast?
Då tog Fettpärlan fram en korg med mat.
”Får jag bjuda på lite strömming?” sa hon vänd till Madame de Papillon.
”Tack, men nej tack”, svarade Madame de Papillon med viss ansträngning.
Dogue de Bordeaux såg ut att vilja kasta sig över maten, men efter en sidoblick på sin hustru, som stirrade rakt fram, skakade han sitt stora huvud och sjönk ihop.
Mr Bulldog var inte känd för att säga nej till en gratismåltid, men det där ”Mjaumandie” satt som en tagg i hans hjärta och han vände sig demonstrativt bort.
Pudlarna i hörnet rasslade sina radband och knep ihop läpparna.
”Nå, jag är inte den som tvekar i nöd”, sa Sankt Bernard och snappade åt sig strömmingen.
Den sköljdes ner med konjak från kaggen och belönades med en rap. Det bröt isen och hundarna tog för sig av maten. Till och med pudlarna gick med på att dela bröd och vin med katten.
IV
De åt under intensiv tystnad. Maten var det viktiga. Men efter en stund kände hundarna att de borde säga något. Det är svårt att tycka illa om någon som sitter precis bredvid dig. Speciellt om denna någon just gett dig mat.
”Berätta, kära du”, sa Madame de Papillon, ”varför reser en person i er, ehum, ställning … till Morrmandie? Eller Mjaumandie, som ni katter säger.”
”Jag rev fienden i ansiktet”, sa Fettpärlan.
”Ni gjorde vad, sa ni?” svarade Madame de Papillon.
”En officer kom till huset och sa att han skulle bo där”, sa Fettpärlan. ”Han luktade snus, krut och surkål – och tog ens av sig stövlarna när han gick i hallen. Människorna jag bor hos vågade inte säga nej. Men jag, jag rev honom i ansiktet och jagade ut honom på gatan, minsann! Jorå!”
”Ni talar som en sann patriot”, sa Dogue de Bordeaux. ”Vi hade några officershundar på vårt gods också. Tänk att behöva vifta på svansen för dem hela dagarna. Det var inte lätt, det säger jag!”
”Jag håller med!” sa amiral Schnauzer. ”Jag var tvungen att dela hundkoja med tre fiendehundar. Hyggliga gossar på det stora hela, när du är ensam med dem, men jag skulle inte sniffa deras rumpor på stan.”
Fettpärlan suckade.
”Att kämpa till sista man, det gäller oss alla, människa, katt eller hund!”
Ingen kunde neka till det.
”Nu är jag en efterlyst katt,” sa Fettpärlan. ”Jag är tvungen att fly, förstår ni. Jag måste även tänka på människorna jag bor hos. De har gett mig så mycket.”
”Akta dig människorna och deras gåvor”, sa Madame de Papillon som kunde sina klassiker. Hon såg sig omkring för att inhämta medhåll från de andra hundarna, men hennes bildning hade gått dem över huvudet.
Fettpärlan fortsatte som om hon inget hört.
”Jag fick ungar förra året, förstår ni. Och människorna övertygade mig om att ungarna skulle få det bättre på landet. De skulle till en bättre plats.”
Hundarna utbytte blickar och skruvade på sig.
”Jag var ledsen när de tog ungarna ifrån mig. Men det är en tröst, att de har frisk luft – och massor med träd att klättra i.”
Pudlarna grep om sina radband och mumlade något som lät som en bön.
Sankt Bernards djupt liggande instinkt att rädda folk i nöd bröt fram. Han klappade katten på tassen och sa:
”Jag är säker på att ungarna har det bra.”
Sedan tog han sig en stadig klunk konjak för att glömma alltsammans.
”Ni är fint folk, det märker jag,” sa Fettpärlan. ”Hörde ni om byrackan som sålde dyr hundmat till båda sidorna? Skämt kött var det också, så våra gossar blev sjuka.”
Mr Bulldog blev röd i ansiktet och snöt sig i en nosduk. ”Har aldrig hört på maken”, sa han.
”Och vem var hundskrället som grävde ner ben runt hela staden?” fortsatte Fettpärlan. ”Jo jo, det fanns gott om mat till fienden när de kom.”
”Du menar, att du inte vet vem det var?” sa amiral Schnauzer och lånade Mr Bulldogs nosduk. ”Vad synd.”
V
Det var sent på kvällen när de äntligen anlände till ett värdshus. Det lilla sällskapet smet in, hostande och blinkande innan deras ögon och nosar vande sig den nya miljön.
Det var fullt med människor som åt pastejer och kaninstuvning, ansjovis och ost. Vid en kamin hängde blöta jackor som ångade i kapp med alla soppor och grytor som bars ut från köket.
Sällskapet tog plats under ett bord och blev serverade en mix av smulor och rester.
De började just bli varma i pälsen när en främmande hund kom fram till dem. Det var en officershund, en hund med halsband i fiendens färger.
”Jag är herr Doberman!” sa den främmande hunden. ”Mein mensch vill med frau katten sprechen!”
”Aldrig!” sa Fettpärlan. ”Jag talar inte med människor som luktar snus, krut och surkål. Inte heller har jag för vana, att tala med deras hundar, hund!”
Ett lågt morrande vibrerade i herr Dobermans bröst. Bortsett från det rörde han inte en muskel. Det, mer än något annat, fick sällskapet att känna sig obekväma.
”Så talar vi inte till våra nya herrar”, sa Madame de Papillon. ”Eller, ehum, till deras sällskap.”
”Just det”, sa hennes man, Dogue de Bordeaux. ”De kan inte rå för hur de luktar. De är ju trots allt bara …”
Det låga morrandet från herr Doberman ökade i styrka och Dogue de Bordeaux tappade tråden.
”De är när allt kommer omkring våra aktade gäster”, sa Mr Bulldog som tog vid där Dogue de Bordeaux slutade. ”Än så länge”, la han till med en blinkning som inte undgick någon.
”Fint”, suckade Fettpärlan. ”Vad önskar han då, din herre?”
”Mein mensch vill att kissen ska liggen på hans bröst und schpinnen!”
”Vad vill han, säger han? Schpinnen?”
”Ja!”
”Spinna, menar du?”
”Ja. Mein mensch har svårigheten med att soven. En gosenkatt på hans bröst skulle hjälpen.”
”En gosekatt!” fräste Fettpärlan. ”Ursäkta mig, hund. Jag är faktiskt en rumsren raskatt. Jag spinner inte med fienden!”
Herr Doberman stod helt still, samtidigt som han verkade springa i hundra kilometer i timmen.
”Jag ska framföra det till mein mensch”, sa han och gick stelbent iväg.
”Jag tror inte mina öron!” sa amiral Schnauzer och slickade sina mustascher som gömde några smulor av en god kumminkaka. ”Vilken fräckhet att be en helt oskyldig tamkatt att spinna.”
Hela sällskapet höll med om detta.
”Först invaderar de vårt land, sedan förväntar de sig att vi ska tjäna dem?” sa Sankt Bernard och skakade sin kagge så att konjaken skvalpade.
”Jag för min del saluterar er patriotism”, sa Mr Bulldog och klappade sig på magen. ”Hundar och katter tillsammans, enade står vi starka!”
Dogue de Bordeaux stampade med benen i golvet, och Madame de Papillon pekade med solfjädern åt Fettpärlans håll och ropade: ”Bravo!”
De bleka pudlarna sa ingenting, som vanligt, men de rasslade med sina radband som stöd och viftade med träkors i luften.
Därmed var saken utagerad. För stunden. De stöttade henne nu, allihop. Upplevelsen hade knutit dem närmare varandra.
VI
En lång dag gick mot sitt slut. Det var dags att hitta en korg att sova i. Efter lite vänligt rumpsniffande och ”vi ses i morgon”-svansande åtföljt av en stunds ”sova i främmande korg”-cirklande, föll de i sömn.
Under natten vaknade Dogue de Bordeaux och tassade bort till Fettpärlans korg. Han skulle inte tacka nej till lite kattspinnande för egen del, för att lindra värken sina molande ben. Men då stötte han på amiral Schnauzer som också nosade runt korgen.
”Jag skulle …”
”Ja, jag skulle också...”
”Det är en kall natt …”
”Ja, men vi borde inte …”
”Nej, visst inte …”
”Jag går den här vägen. Och du …”
”Den här vägen …”
”God natt då…”
”Natt …”
De tassade tillbaka till sina korgar, båda två. Dogue de Bordeaux makade sig närmare sin hustru och la hennes glesande svans över sina ben.
”Den gamle skurken”, muttrade han och fnittrade lågt för sig själv innan han somnade.
VII
Det var ett glatt sällskap som gick mot stallet morgonen därpå, men när de kom till vagnen var den tom. Det vill säga, det fanns ingen häst selad vid den. De hittade hästen sovande i en spilta.
”Vad är detta? Gav vi er inte tydliga instruktioner om att vara selad och redo i gryningen?” sa Dogue de Bordeaux efter att ha petat på hästen med en käpp.
”Jorå. Det gjorde ni, minsann”, sa hästen.
”Nå, då så! Vad gör ni här då? Gryningen var ju för flera timmar sedan!”
”Det stämmer, mina herrar. Det var flera timmar sedan.”
”Och?”
”Jag var på väg, mina herrar, på riktigt. Men händelsevis fick jag nya instruktioner, in flagrante, så att säga.
”In flag … vad?”
”In flagrante, mina herrar. Det betyder …”
”Jaja, vi vet alla vad det betyder!”
”Så klart, mina herrar! Ni rumsrena kulturbärare, allihop, jo minsann. Det tänkte jag i går när jag såg er smyga fram till min vagn, spanande åt alla håll. Fina herrar på resa, tänkte jag.”
”Visst, visst, fint! Det är väl gott och väl. Men varför är han inte selad nu?”
”Som jag sa. Jag fick order att lägga mig igen. Så … jag gick och la mig.”
”Order? Order av vem?”
”Av honom där”, sa hästen och nickade över deras huvuden.
De vände sig om. Och där stod han, herr Doberman. Till synes redo att anfalla, trots att han inte rörde en muskel.
”Min mensch undrar om frau katten har ändrat sig?” morrade han utan en darrning på överläppen.
”Det har hon inte!” sa Fettpärlan.
Orden träffade herr Doberman i bröstet som kulor. Och när talade verkade varje ord tillfoga honom smärta.
”Då. Stannar. Ni. här. Punkt!”
IIX
Hundarna fördrev resten av dagen med att mållöst driva omkring i olika grupper, dela hemligheter, bilda allianser, överväga sina möjligheter och jämföra strategier.
När kvällen kom satt de under bordet igen. Den här gången var stämningen låg. Herr Doberman kom, som förväntat. Och som förväntat blev han ratad av Fettpärlan.
Hundarna berömde hennes mod men önskade i hemlighet att hon skulle smyga upp till människan under natten, så att de kunde resa nästa morgon.
Deras besvikelse var uppenbar när herr Doberman kom tillbaka nästa morgon och upprepade sin fråga, enbart för att bli nekad igen.
Detta pågick ett par dagar. Varje morgon förnyade herr Dobermann sin fråga, och varje gång fick han nej. Samma sak på kvällen. Detta började tära på sällskapet som ville ge sig av.
Varför gick hon inte upp och spann som en katt, bara för en natt? Den stackars människan behövde ju sin sömn, eller hur?
Hemma spann hon ju för människor hela tiden. Det visste man ju. Vad var skillnaden nu?
Inte spinna för fienden. Jovisst, det var ju patriotiskt och bra. Men krigets vindar kan vända. När som helst kunde de hamna i skottlinjen igen.
De måste övertala katten att ge efter. Men hur?
IIX
Tillsammans kom de fram till en plan. De började mjuka upp Fettpärlan med historier om berömda katter.
Som den niosvansade katten som hjälpt så många modiga sjömän att korsa de sju haven.
”Det var en modig katt, villig att offra sig för de mindre bemedlade”, sa Madame de Papillon.
”Och vad sägs om skepparkatten Trim som upptäckte Kattustralien?” sa mr Bulldog. ”Om han hade stannat hemma och räknat hårbollar dagarna i ändan, då hade hela kontinenten varit förlorad.”
”Som det förlorade kungadömet Kattlantis!” sa amiral Schnauzer, som drog sig till minnens hade mött någon, som kände någon, som visste var det förlorade Kattlantis låg.
De nämnde Muezza, katten som räddat profeten från att bli ormbiten. Som tack gav han katten nio liv.
”Nio liv!” sa Sankt Bernard. ”Medan hundar bara har ett! Det får en att tänka, eller hur?”
Allt detta tal om heroiska katter och deras uppoffringar fick Fettpärlan att vekna, och hundarna märkte det.
Nu övergick de till att tala om berömda hundar, som Barry, den första räddningshunden.
”Han tvekade inte att dela med sig av konjaken”, sa Sankt Bernard.
För att inte tala om den modiga Moustache, som räddade Frankrikes flagga.
”Vet du”, sa Doug de Bordeaux. ”Moustache var inte så liten som folk säger. Han var faktiskt över medellängd.”
Och medan de var inne på ämnet, vad sägs den svenska hjälten Pompe som sov i kungens säng före varje slag?
”Mången stolt och fager mö
önskade som Pompe leva,
tusen hjältar eftersträva
att så som Pompe dö,”
deklamerade amiral Schnauzer, som var något av en poet. Det tyckte han i alla fall själv.
X
Allt detta tal om hjältedåd fick hundarna att tänka på sina egna åtaganden. Eller, rättare sagt, allt de skulle göra, om de någonsin kom fram till Morrmandie.
Mr Bulldog skulle hålla soldaterna med mat. God mat, näringsrik mat, mat av högsta kvalitet och lägsta pris. Och ingen skulle bli sjuk.
Amiral Schnauzer, han skulle gräva ner nödben runt staden, ifall den blev belägrad. Bara han skulle veta var benen låg begravda, jorå.
Sankt Bernard skulle dela ut konjak bland skadade på sjukhuset. Och pudlarna skulle be för deras tillfrisknande.
Dogue de Bordeaux och Madame de Papillon hade allierade på andra sidan kanalen. De skulle resa dit och organisera motståndsrörelsen från Morrbritannien. Tala om uppoffring!
Det var ingen hejd på allt de skulle göra. Om de bara kom fram till Morrmandie. Eller Mjaumandie, som katten föredrog att kalla det.
Till slut gav Fettpärlan efter.
”För er skull!” sa hon. ”För vårt fosterland och för våra tappra soldater ska jag göra det.”
Nästa gång herr Doberman frågade efter henne, kröp hon fram under bordet och följde efter.
XI
Äntligen! Nu skulle de fira! Dogue de Bordeaux bullade upp så mycket godsaker att de kunde festa hela natten.
”Det här kommer vi få äta upp”, sa amiral Schnauzer och slickade sina mustascher.
”Det räknar jag med”, sa Mr Bulldog och klappade sig på magen.
”Jag menar, surt kommer efter,” fortsatte amiral Schnauzer.
”Ledsen, men jag har slut på konjak,” sa Sankt Bernard och klappade sin halvfulla kagge.
”Jag menar, ni förstår inte vad vi ber om!” sa amiral Schnauzer och lämnade festen.
Madame de Papillon blev alldeles röd i ansikten och mumlade något om ”den som var ung igen” medan hon fläktade sig med solfjädern.
Pudlarna rasslade sina radband och tittade på allt utom sina vänner.
Men Dogue de Bordeaux mindes natten då Amiral Schnauzer hade cirklat runt kattkorgen, och han mumlade något om ”surt sa räven” och ”herdestund är hederssak, hehe”.
Sedan fördrev de resten av kvällen i skål och gamman.
XII
Hundarna steg upp tidigt på morgon dagen därpå, ivriga att resa därifrån. De åt en snabb frukost under bordet och packade var sin matsäck.
De hittade hästen vid vagnen, klättrade ombord och borrade ner tassarna i höet. Mr Bulldog klappade sig på magen. Amiral Schnauzer slickade sina mustascher. Och Sankt Bernard sög på sin konjak. Dogue de Bordeaux masserade sina ben. Madame de Papillon viftade med sin solfjäder. Och pudlarna rasslade sina radband. Hästen gnäggade – och så bar det av!
”Vänta!”
Fettpärlan kom springande med pälsen på ända och hoppade upp i vagnen.
”Om jag inte vetat bättre skulle jag tro att ni tänkte åka utan mig!” sa hon.
Hundarna svarade inte, utan drog sig undan Fettpärlan, som luktade surkål och snus. Som luktade människa!
Fettpärlan kände också att hon luktade och började slicka sig ren, men hur hon än försökte, så vägrade lukten att försvinna.
”Otäcka tider vi lever i”, sa Mr Bulldog utan att vända sig till någon särskild.
”Det är tur att vi är på väg mot anständiga trakter”, sa Madame de Papillon med en blick åt Fettpärlan.
”Ja, man får stå ut med mycket”, sa Amiral Schnauzer och slickade sina mustascher.
Efter en stund blev hundarna hungriga. De började plocka med mat i olika korgar, tvekade, tog en bit, stoppade tillbaka, åt lite med frånvarande min, insåg att de var hungriga, tog lite mer.
Fettpärlan hade arbetat hela natten och hade inte hunnit göra en matsäck den här gången. Hennes mage kurrade, men ingen verkade märka det.
Tänka sig. Här satt hon. En katt i sina bästa år. Som sköter sina affärer. Utkämpar sina strider. Räddar hundar. Och vad får hon får det?
Ingenting!
Fettpärlan bestämde sig. Hon skulle leta upp sina ungar. De hade tagits till en ”bättre plats”. Hon visste inte var, men det var en gård på landet. Med träd att klättra i. Och massor av frisk luft. Hon skulle hitta dem och berätta att de hade en mor som älskade dem, som alltid älskat dem – och alltid skulle älska dem.
Medan hundarna åt började Fettpärlan gråta, en stilla, inåtvänd gråt som inte rörde någon annan än henne själv.
Amiral Schnauzer slickade sina mustascher och log. Under sin grova päls var han något av en rebell, och han började nynna på en sång som blivit populär under kriget, en sång om mod, jämlikhet och kamp.
”Hjulen på vagnen går runt runt runt
runt runt runt
runt runt runt.
Hjulen på vagnen går runt runt runt
hela dagen lång…”
Att höra amiral Schnauzer nynna denna sång gjorde hundarna irriterade och nervösa.
”Hunden viftar svans svans svans
svans svans svans
svans svans svans
Hunden viftar svans svans svans
hela natten lång…”
Vad ville han med det? Vad antydde han? Om han inte slutade snart skulle de börja yla.
”Kriget, det pågår överallt
överallt
överallt
Kriget, det pågår överallt
hela dagen lång…”
Det hördes ljud av gråt från Fettpärlans hörn. Och sången, den fortsatte utan nåd, timme efter timme, medan sällskapet reste vidare, under en stigande sol, som inte skänkte någon värme.
Efterord
Sagan om Fettpärlan är inspirerad av den klassiska novellen ”Boule de Suif” (Fettpärlan) av Guy de Maupassant. Novellen var först publicerad i tidningen Les Soirées de Médan år 1880. Den utspelas under det fransk-preussiska kriget 1870–1871.