Christer Barregren

När de vänder sig till mig med hopp ler jag för jag har ingen tröst att ge och då föredrar jag att inget säga – leende ser jag hoppet dö i deras ögon.

Hon låtsades leva för att slippa alla frågor om döden.

Hon får ofta besökare eftersom hon bor nära kanten där världen tog slut. De flyger in med vinden när hon vädrar genom dörren när hon bär in ved. De slår rot i hennes kök och får stora gröna blad som äter tystnaden. Hennes ögon rör sig i utkanten av samtalet där hon lever i en värld utan substantiv. Detta trauma att inte kunna tala när alla längtar efter att lyssna. Men hon talar genom mat i överflöd. Hon lägger sin röst i jorden bredvid sina minnen talar jorden varm fyller den med ljus – väntar att det som verkade dött ska slå ut i ett nytt språk.

Staden kröp upp ur havet och spred sig inåt land en generation i taget det är så det börjar smygande vi behöver en plats att bo är det en bra plats kommer flera vi kallar dem grannar vi delar verktyg och sorger vi överlever så länge vi kan sedan går andra på våra ben och fnyser åt det lilla vi uppnådde när vi fortfarande kunde röra oss. Från diktsamlingen I jakt på naturlig skugga What we can The city crawled out of the sea and conquered the land one generation at a time this is how it starts unceremoniously we need a place to live if it’s a good place more will follow we call them neighbours we share tools and sorrows and survive as long as we can before strangers walk on our bones mocking what little we achieved while we could still move. From the books of poetry In search of natural shadow