Hopp

När de vänder sig
till mig med hopp
ler jag

för jag har ingen tröst
att ge

och då föredrar jag
att inget säga –

leende ser jag hoppet dö
i deras ögon.

Strategi

Hon låtsades leva
för att slippa alla frågor
om döden.

Markens röst

Hon får ofta besökare
eftersom hon bor nära kanten
där världen tog slut.

De flyger in med vinden när hon vädrar
genom dörren när hon bär in ved.

De slår rot i hennes kök
och får stora gröna blad
som äter tystnaden.

Hennes ögon rör sig
i utkanten av samtalet
där hon lever i en värld
utan substantiv.

Detta trauma
att inte kunna tala när alla längtar
efter att lyssna.

Men hon talar genom mat
i överflöd.

Hon lägger sin röst i jorden
bredvid sina minnen
talar jorden varm
fyller den med ljus –

väntar att det
som verkade dött
ska slå ut
i ett nytt språk.

Det lilla vi kan

Staden kröp upp ur havet
och spred sig inåt land
en generation i taget

det är så det börjar
smygande

vi behöver en plats att bo
är det en bra plats kommer flera
vi kallar dem grannar

vi delar verktyg
och sorger

vi överlever så länge vi kan
sedan går andra på våra ben
och fnyser åt det lilla
vi uppnådde

när vi fortfarande
kunde röra oss.

Från diktsamlingen I jakt på naturlig skugga

What we can

The city crawled out of the sea
and conquered the land
one generation
at a time

this is how it starts
unceremoniously

we need a place to live
if it’s a good place
more will follow

we call them neighbours
we share tools
and sorrows

and survive as long
as we can

before strangers
walk on our bones
mocking what

little we achieved
while we could still
move.

From the books of poetry In search of natural shadow