Vi begränsas av kropp
som sträcker sig efter
springer efter
faller
försöker igen.
Vi begränsas av plikt
och samvete och rädslor
som vi inte vågar möta.
Vi är begränsade
av platsen vi bor på
språket vi bär
människorna vi ser
och drömmarnas mod.
Sedan kroppen
som hela tiden måste matas
och passas
och hur mycket vi än försöker
anpassa världen
måste även vi
passa in.
Det räcker
med en mygga
en sten
en vind
vi faller.
Men mest av allt begränsas vi
i vår förmåga att känna
tacksamhet.