Christer Barregren

Varje dikt är ett uppror mot effektiviteten lika meningslös som en sommardag på rygg för konst är utandningsluft mellan oss och verkligheten när livet är tunt och varje andetag är en gåva som vi måste lämna tillbaka. Från diktsamlingen I jakt på naturlig skugga Because Every poem is a revolt against efficiency as pointless as a summer’s day spent on your back because art is the exhale that stands between you and reality when life is thin and every breath is a gift that must be returned. From the books of poetry In search of natural shadow

Förut räckte det med en lekpark nu krävs ett nöjesfält många mörka rum utan slut kärlek som inte kräver något tillbaka en framtid utan begränsningar tonåringar de är stora men ännu inte färdiga de behöver ett bibliotek med låneföräldrar en förklaring som fungerar i alla lägen en mening som förklarar allt en sommar utan slut.

Under överblommade taggbuskar gömmer sig ett staket som var viktigt att bygga just här. Det går ända till havet och delar det i ett nu och ett då. Platsen jag är på är en startpunkt. Det räcker med ett enda steg så kan jag aldrig återvända som den jag var. Ändå tvekar jag.

Om vi stannar tillräckligt länge på en plats krymper världen och blir mer detaljerad. Det som först var en obetydlig hög av intryck höjer sig och blir urskiljbara formationer kopplade till händelser minnen dofter skratt och får namn som betyder något. När vi reser härifrån räcker det med några hundra meter för att världen ska bli ett anfall av suddiga intryck medan det som betyder något stannar kvar inom oss och lockar tillbaka.

Det händer att jag lämnar min kropp och ser den gå där nere under träden som om det var det mest intressanta här. De största under sker när vi inte gör någonting utan ser på världen med slutna ögon.

Jag följer filmkameran in i ett tyst och svartvitt Paris 1890 till ett myller av hästdragna vagnar kvinnor i långa klänningar män i höga hattar en och annan cykel. En man stannar upp vänder sig om och ser med förundran in i framtiden medan jag tittar tillbaka på honom en kort stund ett ögonblick innan han försvinner och livet fortsätter som vanligt.

Under besöken berättar hon för mig vem jag är men jag fäster inte längre vid namn trots att världen virvlar in i mitt rum en kort stund som när någon glömt stänga ett fönster doften av hennes hud söker mig utan att finna fäste men fragment av minnen fastnar i hans kläder oroar och stör en kort stund lever han upp i min blick innan han följer mitt leende i in tystnaden jag väntar honom där.

Jag går i ständig rädsla för att min hemlighet ska avslöjas att brottet ska klaras upp och du bli besviken. Jag ska straffas offentligt som varning för andra. Där går en som trodde han var värd att älskas.

Vi känner oss duktiga när vi klarat av något som nu har du läst en hel dikt.

Vi begränsas av kropp som sträcker sig efter springer efter faller försöker igen. Vi begränsas av plikt och samvete och rädslor som vi inte vågar möta. Vi är begränsade av platsen vi bor på språket vi bär människorna vi ser och drömmarnas mod. Sedan kroppen som hela tiden måste matas och passas och hur mycket vi än försöker anpassa världen måste även vi passa in. Det räcker med en mygga en sten en vind vi faller. Men mest av allt begränsas vi i vår förmåga att känna tacksamhet.

Vad tjänar det till om vi ändå inte kommer minnas något hur jorden känns i våra händer regnets lukt av värme minnen är moln de fångar oss inte när vi faller sår vi krossade drömmar skördar gör vi i morgon. om vi ändå inte kommer minnas något hur jorden känns i våra händer regnets lukt av värme minnen är moln. De fångar oss inte när vi faller nuet är jord där vi sår krossade drömmar skördar gör vi i morgon. --!>

Ibland undrar jag hur jag hamnade här – en vit medelålders man fylld med privilegier. Jag måste ha börjat som ung.

Varför måste vi alltid göra saker som att skriva dessa rader som att läsa dessa rader varför kan vi inte bara vara som orden nedbäddade i bokens tystnad innan de tvingas fly över de vita fälten undan din blick till och med att dö är en sak vi gör när vi inte sysslar med annat.

Om väggarna i mitt rum kunde tala skulle de be mig haka av tavlorna som skaver och blåsa bort spindelväven som kliar. Om väggarna kunde tala skulle de berätta om sin längtan att mötas tvärs över rummets tomma rymd. Nu täcks väggarna av en tystnad så stark att den slukar alla skrik men om de kunde tala skulle de hota att avslöja alla mina hemligheter.