Jag reser dit människor
låtsas att jag inte finns
trots att mina kläder skriker
och varje steg har ett pris
att betala.
Jag reser dit kullarna är platta
och bäckarna flyter i järn.
Där man hela tiden hör
bruset av undergången
som passerar förbi.
Jag reser dit människor är
– för värme söker värme
och ekot av deras röster
hamrar ut tomheten
som bultar i mig.
Jag rör mig i flock med andra
som samlas på flodens botten
och väntar med nedfilade ögon
på att föras bort.
Här finns så mycket närhet
att undvika.
Jag går med ena handen på pausknappen.
Den andra på avtryckaren.
Hoppas att någon
ska ramla in i mig
och slå sönder
min vålnad.