Det var inte meningen att han skulle överleva.
Vem som helst som kunde tyda tecknen skulle ha förstått det.
Det gällde inte sköterskan som utan tanke på värdighet
sprang iväg med det lilla knytet i sin famn och räddade hans liv.
Det la grunden till ett missförstånd
som sedan följde honom.
Man trodde att han skulle få leva.
Förnumstiga doktorer fick för sig att bota sjukdommar
som bara några år tidigare hade tagit vem som helst.
Föräldrar och släktingar kom att vaka över honom
och utestängde honom från alla de olyckor
som rykt bort så många sunda pojkar.
Även den första olyckliga kärleken överlevde han.
Sin första fylla likaså.
Kanske la det grunden till den trygghet
som kom att följa honom.
Han trodde att han skulle få leva.
Han fick chansen att studera. Den första i sin släkt.
Hårt arbete gjorde honom till en man att räkna med.
Han blev en man i staten.
Gift två gånger.
Överlevde båda gångerna.
Han fick tre barn och sex barnbarn.
Till sist: en viss nonchalans som på det hela taget
gjorde det lätt för döden att finna fäste
då han tittade bort ett ögonblick.
1998-07-03