Vaggvisa

De grälade inte
min mamma och han,
de ”diskuterade”
med låga röster varje natt.

Hans röst var dov och enformig
och han tröttnade aldrig.

Det var hans taktik –
att trött ut sin motståndare
vem det än var.

På nätterna var det
min mamma.

Hennes röst var ljus
och avbröt ofta.
Samtalet ändrade riktning
men inte ton
och fortsatte
som förut.

Ibland försökte jag höra
vad de sa
men de sa inget.

De kretsade runt varandra
likt gamar kring ett döende liv
medan jag kände i min svagt spirande ångest
vem som hade övertaget
och vem som var på fall.

Det var min vaggvisa.

På den svävade jag ut genom fönstret
mot stjärnornas hav
där jag vaggades till sömns
på botten av ett stort skepp
med örat mot de sekel
som sakta kluckade förbi

innan jag vaknade av tystnaden
och förstod att hon grät.