De grälade inte
min mamma och han
de ”diskuterade”
med låga röster
varje natt
hans röst var dov och monoton
och tröttnade aldrig
det var hans taktik
att trött ut sin motståndare
vem det än var
henne röst var ljus och avbröt ofta
samtalet ändrade riktning
men inte ton
och fortsatte
som förut
diskussionen växte till en väv
utan början eller slut
den kröp som fukt
längs väggarna
det blev en lukt som inte
gick att tvätta bort
ibland lyssnade jag
men de sa inget
ljudet steg och sjönk
men överraskade aldrig
medan jag kände i min svagt
spirande ångest vem som hade övertag
och vem som var på fall
det blev min vaggvisa
efter ett tag flöt jag ut genom fönstret
mot stjärnornas hav
där jag vaggades till sömns
på botten av ett stort fartyg
med örat mot de sekel
som sakta kluckade förbi
innan jag vaknade av tystnaden
och förstod att hon grät.