Sommarkantareller
"Britta, hallå?"
Konstigt, hon brukar aldrig lämna dörren öppen så här.
"Hallå!"
Nä, huset är tomt. Sånt känner man ju på sig. Fast hon kan ju sova middag, förstås.
"Britta, det är jag, Anna-Lena. Jag kommer in."
Stövlarna är borta, men kappan är kvar. Hon går ju ingenstans utan kappa. Vad är det som hänt?
"Jag har med mig tidningen. Och lite reklam... Du har visst inte gått till brevlådan på ett tag. Du mår väl bra, Britta?"
Tänk, här sprang jag jämt som barn. Sommarens björkar susar utanför, då som nu. Knarrandet i golvet och doften av gräs. Tiden står verkligen stilla här. Förutom köksklockan som Britta drar upp varje morgon. Men nu är den tyst. Konstigt.
"Britta?"
Köket är nystädat. Det ligger en lapp på bordet, prydligt hopvikt som ett brev. Allt man ser är ett namn på ovansidan:
Anna-Lena
Som ett avskedsbrev. Som det Arne lämnade efter sig. Britta har pratat mycket om Arne på sista tiden, att i himlen fanns förlåtelse. Vad menade hon med det? Förlåtelse...
Arne var snäll. En gång ville jag busa med honom. Väcka honom och ge honom blommorna jag plockat. Tänk vad huset verkade stort då. Och så liten jag kände mig. Det gör jag nu med.
Jag vill inte läsa vad det står på den där lappen.
Det står antagligen ingenting. Jag är bara dum som oroar mig. Hon kanske sover. Hon har varit så trött sista tiden. Måste gå upp och kolla.
Trappan knakar som den alltid har gjort. Jag var den enda som kunde gå upp för trappan utan ett ljud. Man gick på kanten och höll sig i ledstången, liksom svingade sig upp.
Det går om man är barn.
Tänk, jag hade skrikit "buuu” den där gången. Men det var inte Arne som var i sovrummet. Det var nån annan. En man som höll om Britta så hon storknade. Jag blev rädd och rusade ut. Skrek till mamma att en man gjorde Britta illa.
Britta hade kommit ut med röda kinder och kunde inte kunde förstå varför ”flickungen gjorde sånt väsen av att Gunnar var där och monterade en hylla”.
Vi åkte samma kväll, trots att vi skulle sova över. Jag hade gråtit, ville stanna kvar, kunde inte förstå varför mamma var så dum.
Nu då, ska jag knacka på eller bara öppna? Varför hade det stått mitt namn på lappen? Jag var väl inte den enda som kom hit? Hemtjänsten kom ju på måndagar. De är vana vid sånt här.
”Britta, det är jag!”
I himlen finns förlåtelse…
”Kan jag komma in?”
Flickan gör sånt väsen av ingenting…
”Jag kommer nu!”
Dörren gnisslar som min barndom.
"Anna-Lena, är du här?”
Rösten kommer nerifrån. Det är Britta. Stampet när hon slår av leran från stövlarna är också Britta. Ett stamp med högerfot och två med vänster. Precis som om vänster fot är mer smutsig.
"Ja..."
"Är du där uppe? Letar du efter mig? Jag var hos grannen, förstår du. Hos Gunnar, du vet. Han är änkling nu. Han har hittat sommarkantareller. Jag fick korgen full. Såg du inte lappen?"
Den här novellen skrevs till en novelltävling i tidningen Skriva. Temat var En noggrant hopvikt lapp och fick vara på max 3 000 tecken. Novellen rönte ingen framgång.
Vill du använda denna novell?
Alla noveller av Christer Barregren som är publicerade på denna hemsida är fria att använda i icke-kommersiella sammanhang om du anger upphovsmannen Christer Barregren och hemsidans adress, akajos.blogspot.com